I vilket fall beger jag mig snart till Lidingö för att fira ett stillsamt nytt år.

Det är inte helt fel då jag är trött och knappt ätit idag, och kommer fyllna till efter bara något glas kokoslikör med mjölk!

Ett års ångesttankar har dragit sig tillbaks. Mina nyårsplaner är spikade; ta det lugnt ute på fina Lidingö där solen alltid skiner.

Eftersom jag prioriterade att hitta någonstans att fira tolvslaget före att äta god mat har det lett till att jag slevar i mig rester jag hittade i min frys. Så kan det gå, men jag överlever!

Och slipper deppa sönder i min ensamhet över året som gått. Det är värt rätt mycket...

Vill vara i Värmland, men det är jag icke, och det är alldeles för sent för att göra något åt saken.
Ska snart åka till Lidingö tror jag och träffa lite människor.
Längtar tills detta vidriga år är över.

Varför verkar mina onda aningar stämma?

Varför stannade jag inte hemma i Värmland istället?

är mitt alias.

MVH Glad och självgod student.

Take me out tonight
Where there's music and there's people
Who are young and alive
Driving in your car
I never never want to go home
Because I haven't got one anymore

Take me out tonight
Because I want to see people
And I want to see life
Driving in your car
Oh please don't drop me home
Because it's not my home, it's their home
And I'm welcome no more

And if a double-decker bus
Crashes into us
To die by your side
Is such a heavenly way to die
And if a ten ton truck
Kills the both of us
To die by your side
Well the pleasure, the privilege is mine

Take me out tonight
Take me anywhere, I don't care
I don't care, I don't care
And in the darkened underpass
I thought Oh God, my chance has come at last
But then a strange fear gripped me
And I just couldn't ask

Take me out tonight
Oh take me anywhere, I don't care
I don't care, I don't care
Driving in your car
I never never want to go home
Because I haven't got one
No, I haven't got one

And if a double-decker bus
Crashes in to us
To die by your side
Is such a heavenly way to die
And if a ten ton truck
Kills the both of us
To die by your side
Well the pleasure, the privilege is mine

There is a light that never goes out
There is a light that never goes out
There is a light that never goes out
There is a light that never goes out

Jag är förbannat tacksam över att jag inte skrev någonting här igår, för jag var ganska så förstörd. I vilket fall är jag fortfarande full och har massor av blåmärken över hela min kropp som jag inte riktigt vet hur jag fått. Men nu åker jag hem. Till min stackars mor jag ringde 3 inatt (eventuellt senare). Hon är nog rätt glad över att få hem mig och slippa oroa sig för att jag ska supa ihjäl mig själv de kommande två veckorna åtminstone.

För att kompensera för det uteblivna inlägget väljer jag en rubrik som säkert hade passat det. Ock som råkar vara en textrad i låten jag just nu lyssnar på.

Allting här är längtan
Det svider och det sticks och rivs
Jag har tappat lusten många många gånger
Och jag har ingen aning om hur jag kom hit
Dröm inte om platser dit du aldrig gick
Gråt inte för saker som du aldrig fick
Jag har aldrig gjort något vettigt
Och jag har det bra
Fast jag skäms för sånt jag gjort och för saker som jag sa

Anna, visst minns du de vi var en gång
På väg mot andra sidan natten
Precis när natten börjar kännas lång
Anna, vi dricker det rent
För det är sant att vi är unga ännu
En vacker dag kanske det är för sent
Att bli sig själv igen

Det som stör mig är att från mitt håll ser alla så grå ut.

Några få människor skiftar i någon annan färg,

lite blått här, lite grönt där, men inte mer än så.

När jag såg honom senast var han också grå.

Det hjälpte inte, för jag visste att under hans "okej-jag-vet-inte-vad-du-vill-men-jag-hoppas-att-du-inte-tänker-infria-ditt-hot-och-slå-mig"-skal så finns det massor av färg.

Färg som jag skulle göra vad som helst för att få måla hela min värld med igen.

Det finns bättre människor, jag vet det.

Bara i min närmsta omgivning finns mycket bättre människor.

Det är bara det att de ser så grå ut med mina skadade ögon.

Jag hoppas att han inte kommer ikväll,

för tvingas jag krama honom igen finns det en risk att jag aldrig mer släpper.

Samtidigt önskar jag så att han ska komma.

Fyll mig med luft igen
Gör mig synlig
Du får gärna avsky mig
om det gör mig tydlig igen

Om du vill visa dig igen
Om du vill komma hit igen
Om du vill röra mig igen
Så måste jag vara i färg

Idag har jag lyckats slänga ihop en kort reflektion av kursen "introduktion i medieteknik". Alldeles strax ska jag skicka iväg den och sedan hoppas på att få mitt "p" i utbyte.

Den största delen av dagen har dock spenderats med att se Califonication. Jag vet inte riktigt vad meningen med serien är, men gillar den starkt och känner delvis igen mig själv i huvududpersonen (sad but true, eller vad säger man..?).

Jag har också nästan gråtit blod över vår internetanslutning. Inte ens spotify fungerar som sig bör.

Tror det är tredje eller fjärde dagen som internet krånglar. Dessutom inte bara krånglar det, det blir dessutom en klar försämring för varje dag som går. Just nu är det nere på samma nivå som mina föräldrars internet, i VÄRMLAND!!! Skärpning!

När jag var liten lärde mina föräldrar mig att man bara ska be om förlåt för saker om man verkligen menar det och inte tänker begå samma misstag igen. Därför tycker jag att det är lite larvigt av SJ att be om ursäkt för tågkaoset i Metro redan den 2:a december. De hade ju kunnat vänta tills snön smält bort åtminstone...

Och nej, jag städar inte mitt rum, jag fick bara syn på tidningen som låg bredvid sängen.

Jag åkte in till stan och tjuvstartade lite med julklappsköpandet. Det var inte vad jag planerat egentligen, men så hittade jag bra saker och tyckte därmed att det var lika bra att slå till! Jag har dock två julklappar kvar som jag ska inhandla på lördag. Dels en present från min fader till min mor och dels en present till min yngre bror. Egentligen har jag ytterliggare en present att inhandla, men den kan jag icke handla när Ella är med. Det får dessvärre bli en sen present.

Dessutom har jag inhandlat ett par nya nylonstrumpor då jag lyckades förolycka mitt gamla par på tackköret. Till mitt försvar kan jag säga att det nog är extra lätt att förolycka nylonstrumpor som är köpta på ica maxi... Särskilt med tanke på att de var halvt förolyckade redan efter en tvätt. Eventuellt innan tvätten till och med i och med att någon annan olovligt lånade dem när de låg på tork ute i elevhemskorridoren efter att ha sprutats ner med öl...

I vilket fall, jag har nya nu!

Något jag dock inte gjort idag är mina weblabbar...

Det där med ätandet går också lite sådär. En smörgås och nästan en whopper junior har jag fått i mig idag. Känner jag mig själv rätt kommer jag inte börja äta igen förrän jag kommer hem och får god, hemmagjord mat serverad.

Jag skulle ha varit i skolan för 46 minuter sedan. När jag vaknade för snart tre timmar sen tyckte jag dock sjukt synd om mig själv eftersom jag hade ont i både halsen och magen, så jag somnade om. När jag vaknade klockan 10.00 så var det alldeles för sent. Nu tvingas jag göra ett försök att installera något mojs på min dator så att jag hemifrån kan koppla upp mig till mitt skolkonto och på så vis göra en av våra labbar. Vi får se...

Har lite lust att åka in till stan idag, fira att tentan är gjort genom att åka till Monki och handla kläder och strumpbyxor. Sen äta på Burger King. Jag ska nog rätt snart se över mina finanser...

Jag är hjärndöd.

Att fira att tentan är över känns inte aktuellt då jag är rädd för att till och med ytterst små mängder alkoholhaltig dryck kan göra mig karatefull. Dessutom är jag fortfarade lite illamående och alldeles för trött för att orka.

Jag ska försöka att förtära lite mat snart. Eventuellt pizzan jag frusit in.

Det känns som om jag fryser in allt nuförtiden...

Det som är trevligt med mitt nuvarande tillstånd är att jag inte mår mer illa för att jag är nervös för tentan, eller för att jag är trött. Jag är precis lika illamående som jag varit de senaste fyra dagarna (eller nja, i lördags var jag nog ganska så mycket mer illamående)! I vilket fall kan jag äta typ en mandarin till frukost och bli ganska mätt utan att ha dåligt samvete och jag försöker inte ens trycka i mig en smörgås.

Med tanke på att jag haft ungefär 5 timmars relativt orolig sömn är jag inte så jättetrött heller. Det ska dock bli väldigt underbart att ha gjort klart den där förbannade tentan.

(Jag uppmanar alla människor att se den i full screen)

Bad news comes don't you worry even when it lands
Good news will work its way to all them plans
We both got fired on the exactly the same day
Well we'll float on good news is on the way

And we'll all float on ok
And we'll all float on ok
And we'll all float on ok
And we'll all float on alright
Already we'll all float on
Now don't you worry we'll all float on
Alright already we'll all float on
Alright don't worry we'll all float on

"Vad utbildar du dig till då?"

"Civilingenjör lärare."

"Jaha, du ser inte positivt på framtiden!"

David Batra

Sen i lördags middag har jag ätit:

*2 smörgåsar

*3 små clementiner

*½ pizza

*1 skål glass

*nästan 1 pastasallad

*1 gainomax med chokladsmak

och jag vill fortfarande icke börja äta. Så länge jag klarar tänka bryr jag mig inte så mycket, men det är lite småjobbigt att mitt klena glykogenlager resulterar i att jag flåsar som en tjockis med kol bara av att gå.

Imorgon ska jag gå upp klockan 06.00 (om inte tidigare) och sen ska jag skriva tenta i "envariabelanalys."

David Batra sa idag under sin föreställning "ibland ska man ge upp" så det har jag gjort. Jag orkar inte stirra mig blind på några fler uppgifter, jag får gå dit imorgon, så får det gå som det går. Förhoppningsvis går det bra.

Tills vidare säger jag som Batra "Det här var ju tråkigt!"

Jag har lyckats boka in en tid att ta mina stygn på, tisdag klockan 13.20 nästa vecka. Det känns bra då jag var mindre motiverad till att ta dem själv elelr att låta någon annan icke-utbildad person röra dem.

"ja, det ska gå bra fastän du inte är skriven här. Dock blir det dyr... eller, du är under 20 så då blir det ju inte dyrare."

Fett nice!

Nu ska jag försöka äta frukost och sedan åka till skolan för att plugga.

Jag krigar vidare med summor, integraler binomialutvecklingar (blev det rätt den här gången..?) och derivator. Att jag ska klara tentan räknar jag inte med, men man måste väl försöka åtminstone?

Emellanåt krigar jag med mitt internet också, med tanke på hur det beter sig så skulle man kunna tro att någon laddar ner en ansenlig mängd film av något slag. Jag försöker också att klia på mina eksem, utan att röra stygn och snitt. Det går sådär, och hela jag ryser av äckel varje gång naglarna hamnar fel. Jag måste anstränga mig för att få bort allt förbannat klister från min kropp. Dock vågar jag inte röra min nacke då jag saknar sikt...

Nyligen hittade jag min försvunna favoritpenna också. Den låg tydligen innanför mina tröjor. Hur jag inte kunde märka det förrän jag stack mig på den är ett mysterium.

Men nu ska jag försöka dra mig till ro, så att jag kommer upp i tid imorgon och kan fortsätta mitt studerande...

Jag gjorde nyligen slag i saken och drog bort de klisterlappar som skyddar mina ynkliga stygn. Synen som mötte mig var värre än vad jag tidigare fruktat.

Till att börja med hade jag rätt i mina misstankar om att jag inte tål klistret från lapparna; en röd fyrkantig ram av eksem har bildats där klistret tidigare fäste på min kropp. Dessutom har borttagandet av ett ynkligt litet födelsemärke på några få millimeter i diameter orsakat ett två centimeter långt snitt med fyra stygn i... Jag är i detta ögonblick ytterst tacksam över att jag inte har ögon i nacken och kan se vilken snitt monstret som satt där givit upphov till. Ytterst tacksam!

Jag nu också insett varför jag inte bör bära bh på ett tag...

Jag blev väckt för lite mer än en halvtimme sedan av min broder som jag tror skulle fråga mig något om Paradise Hotel.

När jag väl var vaken insåg jag att jag nog borde ringa till vårdcentralen i Årjäng för att fråga om de möjligtvis kunde tänka sig att ta bort mina stygn när jag är hemma under jul, fastän jag inte tillhör Värmlands landsting längre. I annat fall får jag väl hota med att min fader ska ta dem. Det är förvisso sant, men jag tror inte att det kommer göra någon skillnad. Förvisso är i värsta fall han inte ens hemma då, så då måste jag tvinga min arma moder, eller bror.

I vilket fall märkte jag, när jag ringde 3 minuter över 10, att deras telefontid är mellan 8.00-10.00 (på vardagar). Det är fan inte lätt...

Idag ska jag i varje fall ta bort klisterlapparna som täcker mina sår. Den i nacken är ju en sak, eftersom den kliar fruktansvärt och jag inte kan se den, men min andra klisterlapp är jag osäker på huruvida jag vill avlägsna eller ej då jag tycker att det ser ganska så vidrigt ut att ha en massa blåa trådändar som spretar från min hud. Men jag har väl inte mycket till val antar jag, de ska väl säkert bort av en anledning. För att det ska torka snabbare eller så...

Fastän matten går sådär känner jag mig rätt tillfreds.

Förövrigt längtar jag till imorgon när jag ska köpa pizza, det kan bero på att jag ätit två mandariner och en skål glass idag. Det skulle i sin tur kunna bero på att det enda jag känner för att äta är pizza, men min moder uppmanade mig att låta min stackars mage vara ifred från så svårsmält mat åtminstone en dag till.

Men nu måste jag återvända till extentan. Jag har mer eller mindre lärt mig det där med taylorutveckling nu, men det där med binomialutveckling är inte riktigt min grej... Jag har lovat mig själv att försöka lära mig det där imorgon. I min ensamhet... Eftersom jag inte vill smitta ner mina stackars klasskamrater såhär lagom till tentan. På tisdag däremot, då ska jag sitta i skolan HELA dagen!

Jag mår inte illa längre. Det är helt underbart!

Större delen av natten har spenderats med disneyfilmer jag oroligt sovit till, med min vattenflaska hårt hållen i famnen.

Nu återstår dock något mindre mysigt; att tömma min papperskorg från dess innehåll...

Därefter är det väl matte som gäller.

Den här gången var jag inte hypokondrisk. Den här gången var jag galet, jävla, äckelsjuk!

Det började med att jag kräktes en gång, jag intalade mig själv att det inte betydde någonting då jag genast mådde mycket bättre när det var avklarat. Jag var till och med övertygad om att jag skulle på årets julgasque!

Illamåendet återkommer lite när jag börjar byta om inför festen, men jag ignorerar det. Jag går ut, låser dörren efter mig, övertygad om att det ska kännas bättre bara jag kommer ut i friska luften. Nedför trappan, ut genom ytterdörren.

Stannar till. Hulkar.

Vänder.

Går in igen.

Ringer min stackars mamma och berättar att hon nog hade rätt i att jag inte borde gå på gasquen, varpå jag kräks i hennes öra. Min stackars hyresvärd knackar på min dörr och frågar hur det är med mig. Jag halvnaken, invirad i en filt går ut i köket och dricker vatten.

Jag och min papperskorg/hink har blivit alldeles för nära vänner...

Illamående sköljer över mig i vågor.

Självklart blir jag nojig! Galet nojig.

Som vanligt med andra ord.

Så fort minsta lilla illamående yttrar sig är jag säker på att jag gått och blivit magsjuk eller matförgiftad och att jag alldeles strax ska börja kaskadspy.

I mitt huvud börjar jag räkna upp allt jag ätit den senaste veckan samt utvärdera dess kvalité.

Igår åt jag till exempel kyckling. Kyckling är typ livsfarligt, särskilt om den legat i kylen i typ två dagar innan den frysts ner. Jag åt också en sås av cremé fraiché som stått i kylen alldeles för länge, men som förvisso smakade som vanligt.

Ja, jag vet inte riktigt... Jag vet bara att jag fan inte ska kräkas. Så det så!

Lyssnar på knarkmusik på engelska, med svensk brytning för att tänka på annat.

You're gonna bleed
'Cause I have a knife
You're gonna plead
For your dirty life
You're gonna cry
and you're gonna run (a-ha)
You're gonna cry
and you're gonna run (a-ha)
You're gonna cry
and you're gonna run
Juan's gonna shoot you with his lasergun

Igår, när jag sett färdigt "nazistfilmen", som för övrigt var "Romper Stomper", tyckte jag att den var ganska bra.

Men idag, när jag började reflektera över den kan jag inte låt bli att undra lite vad meningen med den var?

En massa trasiga människor som förenas i sitt hat och brukar övervåld titt som tätt, och hur deras vägar korsar en ung kvinnas. Även hon trasig, med en önskan om att hämnas på sin far för alla övergrepp och en rädsla för att vara ensam som mynnar ut i desperation.

Kanske är det bara jag som är ytlig, men jag kunde inte riktigt se att filmen ville visa något särskilt. Det känns lite som om rätt mycket av handlingen i  filmen bara är en ursäkt för att få spela nazistmusik samt visa våld och ond bråd död. Men jag vet inte riktigt, och det är mycket möjligt att jag har fel.

En av de jag bor med försökte senast igår bjuda mig på mat.

Och det är ju verkligen jättesnällt. Det är bara det att jag råkar vara född med typ världshistoriens klenaste mage, och människan som vill bjuda mig på mat är samma människa som låter sin mat stå framme i ett dygn för att sedan slänga in den i kylskåpet i en vecka.

Jag känner just nu ingen dödslängtan. Jag känner ännu mindre längtan efter att drabbas av matförgiftning, särskilt om det innefattar vometering, då det är det vidrigaste jag vet.

Men det kan jag ju så klart inte säga, och inte förstår han att mina "maybe" som svar på om jag någonsin vill smaka på hans mat kanske borde tolkas som "no thanks!" istället.

Jag har i varje fall endast en månad kvar att behöva ljuga ihop anledningar till att låta bli.

Om någon minut ska jag lägga mig ner i min säng och slötitta på Robins tills jag somnar.

Jag har ont i de delar jag skurits i, äter ipren och känner mig som världens mes.

Jag har insett att även om jag velat hade det nog inte varit möjligt för mig att bära bh, så alldeles för stora tröjor it is, så länge i varje fall.

Att hitta den här bilden på facebook gjorde min kväll rätt mycket...

"Med min foliehatt och min animaliska sköld är jag oövervinlig!!!!!!"

Nu har delar av min kropp amputerats.

Det var förbannat obehagligt när jag låg där på bänken och tänkte något i stil med "hmm, nu skär de i mig!"

Men jag överlevde.

Vad som är värre är att:

*Jag behöver ta stygnen nästa måndag. Då är jag i Värmland. Jag är inte helt säker på att Värmlands landsting är så jättesugna på det. I värsta fall får jag låta min fader göra det, han har gjort det förr. Dessvärre. (Inte på mig dock, det hade mamma aldrig tillåtit honom)

*Jag bör helst inte bära BH innan stygnen är borttagna.

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med det där... Eventuellt kan jag köra med en kompromiss och endast bära BH när jag måste vistas bland andra människor. Vi får se hur det blir!

Jag gillar att jag bloggar om det... Förövrigt kanske jag har fått tag på boende, en tvåa i Haninge. Jag får reda på hur det blir ikväll/imorgon. Vi får se, annars har jag ju förhoppningsvis ett rum i Tyresö, eller ett annat rum i Haninge. Hemlös ska jag väl inte bli i varje fall.

Ibland tappar jag kontrollen. Då blir det känslostorm och allting kommer på en gång. Det är då jag skriver inlägg som det föregående. Det betyder inte att jag alltid känner mig nere, det betyder inte heller att det jag skriver inte är sant, för det är det, just då i varje fall.

Det är jobbigt det där med känslor. Jag verkar ha ärvt min mormoders dåliga nerver, samtidigt som jag från min faders sida av släkten tagit åt mig att det är skamligt att visa känslor.

Att prata om känslor är därmed nästan helt uteslutet, så jag skriver om dem i stället. Det blir som en kompromiss.

Det får mig att inte känna mig riktigt lika svag samtidigt som det får komma ut.

Jag känner mig lite uppgiven när jag halvt ligger ner i min säng. Omgiven av matteböcker, häften, miniräknare och suddbitar. Suddar ut det jag skrivit för tredje gången. Jag har ingen aning om hur det här kommer gå, jag hoppas på det bästa bara.

Det känns som att jag står på ostabil grund just nu. Det finns inget solitt att hålla sig i. Jag känner mig förbannat ensam på något vis, fastän jag inte är ensam. Inte egentligen.

Saknaden smyger sig på igen. Jag som klarat mig flera dagar. Det är nog mitt eget fel, att se "Sunes jul" var nog en dålig idé, men jag kan väl inte gömma mig från allt? Det finns alldeles för mycket saker att undvika för att det ska vara möjligt. Det känns jättelarvigt att det liksom inte bara går över. Jag förstår inte vad grejen är, varför det plågar mig fortfarande, efter all tid. Det var ingenting, egentligen, samtidigt som det var allt. Första och enda gången jag lät någon komma mig så förbannat jävla nära psykiskt.

Jag levde med en fördom om att man inte kan lita på andra människor, att de alltid, när det väl gäller, sviker. På något konstigt sätt var jag dum nog att lita på honom. Han återgäldade mig genom att bevisa för mig att jag hade rätt. Hela tiden hade jag rätt, det är det som är grejen.

Innan jag träffade honom kände jag mig tom, när han försvann blev jag ännu tommare, uppgiven. Jag har gjort så mycket för att försöka fylla upp tomrummet. Ingenting har lyckats. I värsta fall har det gjort mig ännu tommare, ännu mer misslyckad.

Det fanns så många saker jag såg ner på människor för. På många sätt har jag blivit en sån människa nu, en av de jag såg ner på. Jag har förträngt det, jag förtränger det, men skammen finns där. Jag har misslyckats på så många sätt. Innrest inne skäms jag och det finns ingenting jag kan göra för att göra allting ogjort.

I came as ice, I came as a whore
I came as advice that came too short
I came as gold, I came as crap
I came clean and I came as a Rat
It takes a long time, but God dies too
But not before he'll stick it to you
Well I don't know, but I been told
You never die and you never grow old

Jag är helt inne i Modest Mouse, de är så förbannat jävla underbara!

Och någonting nytt, någonting som inte påminner mig om det som varit, någonting som kommer sparas med minnena från tiden jag lever i just nu.

Well see what you wanna see. You should see it all.
Well take what you want from me. You deserve it all.
Nine times out of ten our hearts just get dissolved.
Well I want a better place or just a better way to fall.

But one time out of ten, everything is perfect for us all.
Well I want a better place or just a better way to fall.
Here we go!

There's one thing to know about this town
It's five hundred miles underground; and that's ok, that's alright' that's alright.
There's one thing to know about this earth
We're put here just to make more dirt; and that's ok, that's alright, that's alright.
Well there's one thing to know about this globe
It's bound and it's willing to explode; and that's ok, that's alright, that's alright.
Well there's one thing to know about this town
It's five hundred miles underground; it's alright, It's alright

Well treat me like the sea oh so salty and mean, oh-ha-ha.
Oh treat me like the sea oh so salty and mean
oh-ha-ha. Treat me like the disease like the rats and the fleas.
Bang your head like a gong 'cause you call it all wrong, move your tongue.

Klang klang! Klang klang! Klang klang! Klang klang, klang klang!

Cut me down like a tree like the lumber or weeds, well discard who you please like the leaves off a tree. Drag me out of the sea and then teach me to breath. Give me forced health till I wish death on myself.

Det känns som om jag är nära att hitta någonting. 
Ett avgörande, ett svar på en fråga jag inte känner till.
Det är en jättekonstig känsla, som om jag trollbunden sträcker ut handen mot någonting svävande, lysande, 
någonting okänt.
Bättre än så kan jag inte förklara det.
Men det känns som att någonting snart kommer att vara väldigt annorlunda mot hur det tidigare varit,
att någonting kommer att förändras.
Till det bättre.

If you think you know enough
to know you know you've had enough.
And if you think you don't you probably will.

Our tauls wagged and then fell off, but we just turned back,
marched into the sea.
Well treat me like the sea oh so salty and mean

Jag besökte folktandvården i Solna idag. Jag faschinerades av att de enda tidsskrifter de hade i sitt vänterum var fyra nummer av en biltidning, ett nummer av "Vi föräldrar" samt bilderböcker. De hade inte ens en dagstidning! Tandläkaren var i varje fall trevlig och jag fick se röntgenbilder av mina tänder.

Så var mitt sista avgiftsfria besök avklarat.

It was raining outside, so I cleaned house today
Spent half of the morning throwing old things away
Try not to get caught up
Try to think like a machine
Focus in on the task
Try not to think about what it means

Can't get you
Out of my head
Lost without you
Half dead

Took my spot at the window
Looked at the road
Dots and dashes of traffic
Like a message in code

And whole boxes of memories
Wrapped up at the curb
I sang songs to myself
Didn't have any words

Can't get you
Out of my head
Lost without you
Half dead

Stole out to the back yard late last night
Pine trees frozen in the silvery moonlight
Rising like giants from the cold earth
What are the years we gave each other
Ever gonna be worth?

Can't get you
Out of my head
Lost without you
Half dead

Idag tror jag att jag eventuellt sett den fulaste frisyren någonsin. Eller ja, bland de fulaste åtminstone.

När jag sitter där på tunnelbanan ser jag plötsligt en kvinna med långt svart, uppsatt hår komma in i vagnen, och så långt var det ju okej, det var bara det att i hennes hår fanns det en massa blont löshår. Det såg förbannat malplacerat och jättehemskt ut där!

Jag googlade kända byggnader för att få inspiration inför mitt pepparkakshusbygge (nej, jag har inte kommit på vad jag ska bygga än, ge mig tips!!!).

Hittade då detta underbara byggnadsverk (som jag inte tänker gestalta i pepparkaka):

Så är jag hemma i Värmland. Min mamma har tvångskramat och pussat på mig hela kvällen. Hon hade ingen aning om att jag skulle komma hem innan jag helt plötsligt stod i hennes vardagsrum med en pizzakartong i handen.

Det var pappas idé att hålla min hemkomst hemlig. Han gillar överraskningar, och jag fick inte lov att gå upp till mamma förrän han hämtat öl i källaren och kunde följa med upp och se hennes reaktion.

Den ena katten hade tydligen glömt bort mig och sprang skrämt in under köksbordet när jag uppenbarade mig. Självklart var det det mindre begåvade exemplaret av de där två. Jag har inte bott hemma på en sådär 3-4 år och han har aldrig annars haft problem med att känna igen mig, men nu hade han tydligen drabbats av demens. Den andra katten, som i motsats till sin bror fått alldeles för mycket överlevnadsinstinkt, kände dock igen mig och kom fram och hälsade. De har båda hunnit bli rätt tjocka på de 1½ månader jag varit borta, till skillnad från vår hund som lagom till "rysskylan" tappat all sin päls och numer ser ut som en liten fjällräv istället för en korv.

Det är rätt skönt att vara hemma i varje fall.

"Börja visa 'Det sjunde inseglet' för dem, och när den är som jävligast så stänger du av den och säger 'om ni inte är snälla visar jag resten!'"

Min fader vet hur man handskas med 13-åringar!

"Jag är inte full, jag håller i en gaffel!"

Norbert

Egentligen borde jag nog sluta dricka ett tag... Eller, problemet är väl inte att jag dricker, utan att jag dricker för mycket, tydligen mer än mina nerver klarar av. Inte för att det är särskilt svårt eftersom mina nerver inte är särskilt bra, men i alla fall.

Idag sköljde i varje fall en våg av hemlängtan över mig, så jag lämnar nu Stockholm för Värmland ett tag. Där ska jag äta god färdiglagad mat och klappa katter. Och kanske börja på mitt pepparkakshus. Troligtvis.

Och plugga matte förstås!

Förbannade flashback som får mig att minnas.

Jag hade samma klänning på mig på nyår.

Samma klänning som han hjälpte mig att stänga när jag lämnade hans famn för att springa på toaletten.

Samma klänning han öppnade igen.

Jävla förbannade nyår jag hade gjort vad som helst för att återuppleva.

Jävla förbannade fylla som gör det omöjligt att förtränga allt som någonsin hänt.

Jag ska somna till "resan till melonia" nu,

precis som jag gjorde varje jävla natt efter att du åkt.

De nätter jag klarade sova.

There's a war inside of me
Do I cause new heartbreak to write a new broken song
Do I push it down or let it run me right into the wind
And I- I feel like I wouldn't like me if I met me
Well I can't stop talking for fear of listening to unwelcome sound
And you haven't called me in weeks and honestly it's bringing me down
Oh I- I feel like I wouldn't like me if I met me
I- I feel like you wouldn't like me if you met me
And don't you worry there's still time
And don't you worry there's still time
There's nothing to live for when I'm sleeping alone

Det finns inga sanna känslor längre.

Det finns inga känslor när jag är nykter,

men när jag är full finns det alldeles för många.

Jag gråter bara när jag är full nuförtiden.

Jag är bara genuint glad när jag är full nuförtiden.

Jag påminner mer och mer om min far.

Honom räddade min mor.

Vem ska rädda mig?

Det är inte bra när man sitter utomhus på en trapp för att man måste gråta och skrika klart,

för att man inte vill väcka eller störa någon annan.

Det är inte bra när man bara i onyktert tillstånd kan ge utlopp för riktiga känslor.

Jag vaknar upp på mitt rum,

allt är svindel, allting gungar,

allt är svindel, allting gungar,

jag behöver någonting att ta tag i,

jag behöver en fet smäll,

jag behöver mina händer, min första riktiga kärlek,

jag behöver damm på räcket, att skriva i,

jag behöver en droppe riktigt vatten,

jag behöver min mamma,

jag behöver min pappa,

jag behöver en sten, ett träd och en hel näve jord

jag bever något annat än kontroll att fatta,

jag behöver en stol,

jag behöver mina skor,

jag behöver en penna,

jag behöver mina kritor

jag behöver någonting

När allting runt mig faller isär,

när allting runt mig faller isär

när allting runt mig faller isär

när allting runt mig faller isär

när allting runt mig faller isär

när allting runt mig faller isär

när allting runt mig faller isär

när allting runt mig faller isär

när allting runt mig faller isär.

Nästa fredag ska jag för första gången någonsin nyttja vården i Stockholms län, det kan bli spännande! Det kommer med största sannolikhet innehålla blod i varje fall då jag förhoppningsvis ska bli skuren i (läs "ta bort födelsemärken" om det gör dig bättre till mods).

Till min besvikelse upptäckte jag dock att läkaren som ska skära i mig är man och som ni nog kunde utläsa för något inlägg sedan så sitter det ena födelsemärket snett nedanför mitt ena bröst.

Jag tycker verkligen inte om att visa upp mina bröst i icke-sexuella sammanhang (inte för att jag "gillar" det annars heller, men jag har heller inget emot det då), och särskilt inte för män. Och ja, det är jättelarvigt eftersom den stackars doktorn säkert ser massor av bröst varje dag i sitt jobb, men å andra sidan är jag inte van att visa upp mina i sådana situationer!

Jaja, jag ska inte klaga och jag kommer inte att dö.

Idag är det den 1:a december, och en sådär 23 dagar kvar till jul.

Allt har gått så fasansfullt fort att det känns som om det lika gärna hade kunnat vara oktober.

Men det är det alltså inte.

Lite julstämmning lyckades trots allt infinna sig när jag såg första avsnittet av årets julkalender, "Hotell Gyllene Knorren." Kalendern handlar om en familj som bor i Stockholm men beslutar sig för att köpa ett hotell ute på glesbygden och flytta dit istället. Det låter rätt tråkigt, men den såg faktiskt rätt lovande ut, med berättarröst och allt.

Och nu tänker ni väl säkert någonting i stil med det min mamma brukar säga till mig varje år, men jag ser på julkalendern om jag vill!

Dagens (och så småningom alla andra dagars) avsnitt hittar ni här!

You won't gimmie no mo'
You won't gimmie no mo'
You won't gimmie no mo'
You won't gimmie no mo'
You won't

Tell me why
Things change but it feels the same
If life is such a game
How come people all act the same
Tell me why
Things change but it feels the same
If life is such a game
How come people all act the same

I've been coming up for a while on your radar
And I know I made it just by counting up my haters
I got a speedboat get away like later
You better have a load of cheddar if you don't got data
Cause you can live it up, pull it up, start reeling
Start throwing hands up like you're mad at the ceiling
You could make a killin' but don't forget the feeling
People stealing money and down with double-dealin

You won't gimmie no mo'
You won't gimmie no mo'
You won't

Tell me why
Things change but it feels the same
If life is such a game
How come people all act the same
Tell me why
Things change but it feels the same
If life is such a game
How come people all act the same

You can take me courthouse
You can take me jail
You can take me anywhere
But you can't get me there
You can ask me where I'm going and I'll tell you crazy
But when i get to where I'm going you should come with me
You've be staying up, pull me up start reeling
I'm throwing up my hands like I'm mad at the ceiling

Tell me why
Things change but it feels the same
If life is such a game
How come people all act the same
Tell me why
Things change but it feels the same
If life is such a game
How come people all act the same

I got roots for my head
I got food in my paw
And the old ways are dead with the now ones we got
There's water in my paw
And I'm half in half not
And the old kind is broke with the new kind we bought
I drink alcohol
Know the words to Wonderwall
I read like a code
While I do my time on road

Tell me why
Things change but it feels the same
If life is such a game
How come people all act the same
Tell me why
Things change but it feels the same
If life is such a game
How come people all act the same
Tell me why
Things change but it feels the same
If life is such a game
How come people all act the same