Om ni undrar vad jag gör när jag inte bloggar,

vilket jag nuförtiden aldrig gör,

så räknar jag matte.

Ungefär 7 timmar om dagen faktiskt.

Nu tror ni säkert att jag överdriver,

jag menar, ni känner ju mig.

Fast nä, det gör jag inte.

Jag är i skolan 8 timmar/dag,

har så varit både idag och igår.

Och ska dit imorgon igen,

och på fredag

och på lördag

och på tisdag nästa vecka.

Och vet ni vad det värsta av allt är?

Jo, jag tycker faktiskt att det är rätt kul...

 

Du ska ta ditt förnuft
till fånga, göra ett försök
Räknar IQ min vän
Siffror & tal
En nolla i mängden
försummbar och svag

Det ligger ett brunt långt hårstrå på mitt ena byxben,
av någon anledning har det valt att uppenbara sig just nu.
Jag plockar upp det mellan tummen och pekfingret.
Snurrar det,
innan jag slänger det i papperskorgen.

Det jag sörjer är inte att det tog slut,
det jag sörjer är att någon som förvandlats till min bästa vän
bara försvann.
Att någon jag såg som min allra bästa vän kunde behandla mig så nonchalant.

Hårstråt ser ut att ha missat papperskorgen.
Eller så har ytterliggare ett dykt upp bredvid.
Jag lyfter upp det, slänger ner även det.
Jag vet att det finns nya "bästa vänner",
förhoppningsvis bättre, så jag klarar mig nog.

 

All for one and one for all
Friend, a friend you used to call
All for one and one for all
Everyone you knew
Everyone you knew

Sentimental, all of you
Sentimental, all of you
Sentimental

Kulan sätts långsamt i rullning.

Rullar nedför stupet,

snabbare, snabbare.

 

Likt en snödboll fäster allt i dess väg.

Upp stiger ångesten i form av dammoln.

När så mycket tryckts undan krävs så lite för att öppna Pandoras ask.

 

Med största sannolikhet överreagerar jag,

men jag känner mig inte särskilt önskvärd.

Och det jag sett fram emot verkar inte bli någonting av.

 

Dagen jag fick nog var en onsdag
Fick nog så jag slutade låtsas
Alla gånger som jag fått mitt knä krossat
Alla gånger som jag inte varit med
Faller ner Faller ner
Allting vi ser Faller ner Faller

Att gå omkring på SU känns obehagligt.

Fastän risken att vi ska stöta ihop är minimal.

men den finns där.

Vågar inte se mig om.

 

Mer otippade möten har ägt rum.

Otippade.

Stockholms universitet är för typiskt,

där kommer vi aldrig ses.

 

Men när jag minst anar det,

på en nattbuss någonstans, en kryssning eller när jag bara sitter i en park med vänner.

Då kommer vi ses.

Fastän du nästan aldrig ens vågar dig utanför dina fyra väggar.

 

Du kommer inte få någon kram,

inget förlåt.

Kanske en arg blick.

Kanske en vass kommentar om du kommer alldeles för nära.

 

Det fanns en tid du kunde komma undan med att skratta och krama mig när jag var arg,

men vet du vad?

Den tiden är sen länge förbi.

 

Du kan gråta mitt på gatan
men jag glömmer aldrig bort vad du gjort
Du får passa dig som satan
för jag glömmer aldrig bort vart du bor
men jag glömmer aldrig bort vad du gjort
nej jag glömmer aldrig bort vad du gjort
nej, nej
jag glömmer aldrig bort vad du gjort

I samma låga skor
och leendet du log
Såhär kan det inte va
Såhär kan det inte va
Bjuder på cigg igen
men nu så fienden
Säger att allt är bra
Hur fan kan du spela glad

En helt ny situation i mitt liv har uppenbarat sig.
Länge har jag förnekat det, men idag insåg jag att det nog faktiskt ändå är så. Det är inte alls något jag är van vid, jag har aning aning om hur jag ska förhålla mig till det.
Det är sånt som händer andra, inte mig.

 

Jag vet ungefär hur jag hamnade här,

men hur jag ska komma härifrån känns som ett olösligt mysterium.

Det stressar mig, fastän jag vet att stress nog bara lär ha motsatt effekt.

Fasrän det inte ens är någonting som krävs av mig känner jag mig sämst.

 

Jag vill ha din ryggrad här
Fäst den i mig
Jag är alltid tryggast när
du är en liten bit ifrån
en rörelse i ögonvrån…

Lägg dig ner i gräset nu
Du är så varm här
Jag vill ha min tunga där
du är, så nära att du blir våt
men så nära får ingen gå…

Och jag tänker alldeles för mycket, försöker utvärdera alla känslor, allt jag tänker.

Istället för att bara ta det lugnt och leva i nuet ser jag 5 år fram i tiden och försöker utvärdera om det jag ser är någonting som verkar bra.

 

I've been walking around all day,
Thinking.
I think I have a problem,
I think I think too much.
I've been taught to hold back my tears,
And avoid them.

 

Jag vet hur du ser ut i inga kläder
Kan det va därför du blev obekväm när
Visst du kan klippa dig skaffa en annan tjej
Men när du strippar och klär av dig är det samma grej
Samma grej
Men när du strippar och klär av dig är det samma grej

Jag glömmer aldrig dina hemligheter
Det du är räddast för fast ingen vet det
Visst du kan rycka på axlarna spela ball
Och fast du tycker du lyckas vet jag i alla fall
Och du försöker hålla masken
Så du kan sväva över marken

Visst du kan skratta och låtsas som ingenting
Men jag vet allt om dig för du har varit min
Du är nån annan nu i och för sig
Men när du strippar och klär av dig är det samma grej
Men när du strippar och klär av dig är det samma grej

Vi stod i fönstret bara du och jag
Jag viska det jag vet att du vill ha
Du vill att alla ska se så jag håller kvar
Men när jag bad dig att vänta så var du redan klar
Och du försöker hålla masken
Så du kan sväva över marken

Visst du kan skratta och låtsas som ingenting
Men jag vet allt om dig för du har varit min
Du är nån annan nu i och för sig
Men när du strippar och klär av dig är det samma grej
Samma grej
Men när du strippar och klär av dig är det samma grej
Jag vet allt om dig
Visst du kan skratta och låtsas som ingenting
Men jag vet allt om dig för du har varit min
Du är nån annan nu i och för sig
Men när du strippar och klär av dig är det samma grej
Ja, när du strippar och klär av dig är det samma grej
Jag vet allt om dig
Ja, när du strippar och klär av dig är det samma grej
Ja, när du strippar och klär av dig är det samma grej

Jag vet allt om dig
Jag vet allt om dig
Ja, jag vet allt om dig
Jag vet allt om dig
Jag vet allt om dig
Ja, jag vet allt om dig
Jag vet allt om dig
Jag vet allt om dig
Ja, jag vet allt om dig

Lyssnar på Veronica Maggio och känner mig pinsam.

Försöker plugga, det går sådär.

Fastän jag inte ligger bra till hos CSN,

"men vad fan, det löser sig!"

tänker jag alltför ofta.

Men det gör ju det..?

 

Du kan gråta mitt på gatan
men jag glömmer aldrig bort vad du gjort
Du får passa dig som satan
för jag glömmer aldrig bort vart du bor
men jag glömmer aldrig bort vad du gjort
nej jag glömmer aldrig bort vad du gjort
nej, nej
jag glömmer aldrig bort vad du gjort

Jag borde fokusera på inlämningsuppgiften i proint,

eller varför inte uppsatsen i kominfon.

Elektronikuppgifterna gör sig inte heller av sig själv,

men mina tankar är någon helt annanstans.

Det är inte vanligt att jag känner att jag kan spricka av glädje.

Men just nu känns det så.

Fnissar för mig själv framför datorn.

Fastän blåsorna under fötterna gör ont, fastän jag varit vaken i närmare 21 timmar.

Men jag har nog inget mer att förmedla världen är jag rädd.

Imorgon lär jag märka åt vilket håll stegen bär.

 

Flow sweetly hang heavy
You suddenly complete me
You suddenly complete me
Flow sweetly hang heavy
You suddenly complete me
You suddenly complete me

Last fm säger:

 

 

 

Och det stämmer med största sannolikhet.

Att jag blir sjukt irriterad över reklamen som görs för norlevos dagen-efter-piller.


"Har du ett piller hemma ifall det inte skulle bli som du tänkt dig?"

Är det inte bättre att lära ungar att de ska bära med sig kondomer i tid och otid istället..?
Men den här är nästan ännu värre:

"Har du någon gång råkat ha oskyddat sex?"

Hur fan "råkar" man ha det..?
Enda gången jag kan tänka att så sker är om man skulle råka bli våldtagen, annars "råkar" man nog inte ha oskyddat sex...

Känslan är kvar, ambivalensen också.
Vill fråga alla människor jag ser om råd.

Hur gör man?
Jag ska samla alla råd i en bok,
jag ska skriva dem på lappar och dra lott.
Jag ska läsa dem gång på gång.

Jag har varit exakt här så många gånger,
jag är lika lost varenda gång.
Jag gör saker mer komplicerade än de är,
lägger mer vikt i dem än de förtjänar.

Poff, så tänds den där lampan,
hoppet.
Fastän jag bestämt mig för att den skulle hållas släckt.
Åtminstone ett tag.
Men det är ju som det alltid är,
när man minst anar det dyker någnting upp bakom nästa hörn.
När man tänkt stänga dörren sticker någon in en fot i springan,
och det är svårt att veta om det var avsiktligt eller ej,
men nu sitter foten där, och dörren går inte igen...

Oh my, oh no
How can I be so shameless?
It's 'cause I've learned that new disease
And you are what I want

Minns att min moder ofta spelade den här för mig och min bror:

 

 

Jag kan inte riktigt komma på någon sådan...

Jag måste väl försöka välja någon, så det får bli denna:

 

 

Idag är jag gladare än vad jag kan minnas jag varit på mycket länge.

Utan egentlig orsak.

Eller kanske bara en löjlig sådan.

Det går säkert över snart,

men jag hoppas inte.

 

är du go
är du ful
har du...
är du blyg
är du sjuk, kanske galen
eller full, full av skit
hoppas inte

Humöret går upp och ner.

Graderna av meningslöshet också.

Jag är så arg och förstår inte hur man inte kan förstå varför jag är arg. Särskilt inte om man är orsaken till det. Ett misstag på fyllan utvecklades till någonting som kändes äkta och bra. I efterhand känns det som ett tre månader långt misstag istället. Jag vet att det kommer gå över snart, men återigen ser alla människor jag träffar så grå och tråkiga ut och framförallt verkar de så otroligt lömska.

Fyll mig med luft igen
Gör mig synlig
Du får gärna avsky mig
om du gör mig tydlig igen
Om du vill visa dig igen
Om du vill komma hit igen
Om du vill röra mig igen
Så måste jag vara i färg

Jag är så jävla arg.

Och bitter.

Förra gången kunde jag hoppas, hoppas att han kunde ändra sig, att allt skulle bli bra.

Och även om den här gången inte alls kan mäta sig med den förra så blir jag ändå så frustrerad av att veta att även om det skulle vara så att han ångrar sig så går det inte. Det går inte, för det är antingen honom eller jag.

Snarare är det väl jag, eller ingenting. För han är inte frisk och jag kan inte tackla det.

Jag är ändå bitter, och önskar att jag åtminstone kunde få ett riktigt förlåt och en riktig förklaring.

Men det kommer jag inte, så jag fortsätter att vara aggressiv och skriva elaka saker han kan se när jag får möjlighet.

 

Man ska inte sparka på den som ligger ned, men det gör jag ändå. För jag är så trött på att så många människor kan behandla mig som skit och komma undan med det. Och det är ingen ursäkt, men det är inte heller någon ursäkt att bete sig som ett egoistiskt svin bara för att man mår dåligt.

Så jag fortsätter, emellanåt. När frustrationen blir för stor, hålet inuti känns obegränsat, upptar hela mig. Då biter jag mig fast. Hårt. I hopp om att jag ska bringa ännu mer smärta till någon som redan har ont.

 

Jag försökte så mycket. Att alltid vara där, vara ett stöd, att vägleda. Tacken jag fick var ett sms och en ledsen smiley. Jag fick inte ringa, för han orkade inte prata i telefon. Vad jag orkade och inte var inte så väsentligt. Efter påtryckningar från andra svarade han till slut. Ett dygn efteråt. Men fastän han hade haft så lång tid att tänka ut svar som åtminstone skulle låta bra hade han ingenting att säga. "Vet inte" var som vanligt svaret på det mesta.

 

Det känns som att ingenting någonsin varit värt något. Som att allt bara var på låtsas. Ingenting värt alls. Jag slösade 3 månader av mitt liv på den mest egoistiska och fjantiga människa jag troligtvis mött, som inte ens kunde ge mig ett värdigt slut på det lidande han förorsakat, utan sände mig vidare i nytt lidande, som förvisso ej kan jämföras med vad jag genomlevde för ett år sen, men som ändock är illa nog.

Om karma finns väntar eventuellt ett intressant öde, men jag tror mig ha relativt starka bevis på att så inte är fallet.

 

I'm coming up only to show you down,
For I'm coming up only to show you wrong.

To the outside: the dead leaves, they're on the lawn
Before they died, had trees to hang their hope