Plötsligt hör jag trumpetljudet som skär genom musiken i mina hörlurar.

I mitten av plattan står han, mannen med trumpeten som givit upphov till ljudet. Han ser hopsjunken ut och spelar en sorgesam melodi.

Fastän trumpetens toner reflekteras när det når sten och betong i ett grått Stockholm verkar jag vara den enda som lägger märke till honom, som kan höra honom. Alla andra har som vanligt bråttom någonstans och vill inte kännas vid den sorglige trumpetaren.

 

Om Dexters "dark passenger" är ett blodtörstande monster är min passagerare en modfälld man med trumpet. Ibland spelar han någonstans därinne, utan att man kan hitta honom. Som om han missunnade mig något annat än nedstämdhet och vill ha sällskap i sitt lidande.

 

Påsen i min hand har inte hjälpt, något gnager ändå, en ledsam melodi spelas. Konsumtion har inte fått mannen med trumpeteen att tystna. Jag önskar att jag kunde vara som alla andra som vandrar förbi honom utan att märka hans existens, men allt som krävs är en dålig natts sömn eller en uppsjuten middag och sen kan jag höra varenda ton han avger.

Min lycka är en väldigt smal tråd som när som helst kan gå av, utan förvarning, av några dystra trumpettoner.

Efter ett päron är allt som vanligt igen.

Så reste han sig ur sängen och gick ut och nu är lägenheten tyst och tom. Och mörk.

Jag är rädd för människor som är ledsna eller apatiska men inte vill, eller kan, förklara vad som är fel. Fastän jag är likadan själv. Men jag vet ju att jag inte kan lämna mig själv, så det är kanske inte samma sak.

 

För någon dag sen så såg jag på klockan precis när den var 13.37. Då får man tydligen önska sig saker har jag hört. Då önskade jag att allt skulle fortsätta vara som det är. Det förvånade mig, jag vet inte om det är mig eller mitt liv det är fel på, men saker brukar inte vara överdrivet bra. Inte så bra så länge i varje fall.

Det är nog därför jag varje dag kommer på mig själv med att tänka "hur länge?" hur länge ska saker vara bra den här gången? Jag brukar snitta sådär högst en månad i taget och sen brukar jag vara djupt olycklig istället. Och nu har jag ju varit glad ganska många månader. Det är nog därför jag blir alldeles extra skrämd av apati och människor som försvinner i natten.

 

Ibland kommer jag på mig själv att tänka att när den här lyckan tar slut kommer jag nog tvingas äta en massa lyckopiller för att klara av den olycka jag väntar mig, för jag tror inte jag kommer hålla annars. Vilket känns fruktansvärt hemskt. Inte för att jag ser ner på människor som äter piller, men om jag skulle behöva göra det skulle det vara det yttersta beviset på att jag är en mycket svag människa.

Det är min största rädsla att vara en mycket svag människa.

 

Det är det som är det hemska med att ha det bra, om man förlorar det så får man det på något konstigt sätt det mycket sämre än det var innan.

Och senast någon sa att han älskade mig sådär skar han upp sig själv.

Snälla kom hem snart.

 

Did I disappoint you or let you down?
Should I be feeling guilty or let the judges frown?
'Cause I saw the end before we'd begun,
Yes I saw you were blinded and I knew I had won.
So I took what's mine by eternal right.
Took your soul out into the night.
It may be over but it won't stop there,
I am here for you if you'd only care.
You touched my heart you touched my soul.
You changed my life and all my goals.
And love is blind and that I knew when,
My heart was blinded by you.
I've kissed your lips and held your hand.
Shared your dreams and shared your bed.
I know you well, I know your smell.
I've been addicted to you.

Är sådär barnsligt bitter som jag kan bli ibland, när jag känner mig sårad.

Att spy ur mig anklagelser vet jag knappast skulle hjälpa,

fastän det är det jag brukar göra.

Jag är tyst istället.

 

Önskar ofta en avsaknad av känslor,

eller något liknande.

Jag vill gärna vara kall.

Vrida av eller vrida på, när det passar.

Oftast passar det inte.

 

Jag är säkert bara för trött,

det är därför jag är lättstött.

Eller så har jag bara sårats alltför många gånger.

 

I'll close my eyes,
Then I won't see
The love you don't feel
When you're holding me.

Morning will come,
And I'll do what's right;
Just give me till then
To give up this fight.

And I will give up this fight.

Detaljer:

Till:

(ej tillgängliga)

Sparat:

04:24:21

2011-07-10

 

Jag hatar blod. Blod

som runnit i långa

ränder. Någons insida

påväg ut. I mitt liv

förspills inget av

misstag, allt är med flit.

Toalettens väggar är

täckta. Vem har velat

skada sig? Varför? Vad

har gått fel? Tårar vill

falla, men jag är tom. Inte

gråta. Men min insida

slits itu. Varför gör

människor så?

Ångest.

Hjärtat som rusar.

Panik

var ska jag göra av mig själv,

hur ska jag få luft?

 

Lungorna är små

för små.

Jag kan inte kontrollera de våta strömmar av ett någonting som rinner nedför mitt ansikte

min andning låter som någonting ett monster ur en skräckfilm skulle kunna frambringa.

Det är tjockt i huvudet, helt tjockt.

Dimma.

Talen blir fel,

i fel ordning, flyter ihop.

Men talen bekommer mig inte.

Kan du svara på om du inte bara krossade mitt hjärta,

utan även låg med någon annan när jag inte kunde se dig?

Kulan sätts långsamt i rullning.

Rullar nedför stupet,

snabbare, snabbare.

 

Likt en snödboll fäster allt i dess väg.

Upp stiger ångesten i form av dammoln.

När så mycket tryckts undan krävs så lite för att öppna Pandoras ask.

 

Med största sannolikhet överreagerar jag,

men jag känner mig inte särskilt önskvärd.

Och det jag sett fram emot verkar inte bli någonting av.

 

Dagen jag fick nog var en onsdag
Fick nog så jag slutade låtsas
Alla gånger som jag fått mitt knä krossat
Alla gånger som jag inte varit med
Faller ner Faller ner
Allting vi ser Faller ner Faller

Så konstigt att sådana tankar kommer nu.

Fyller mitt lilla huvud där jag ligger i min alltför stora säng.

Saknar redan den långsamma uppkopplingen, pappas virusdator och min lilla 80-säng.

 

När jag öppnade dörren slog ångest mot mig.

Ångest och tjock tung luft.

Ensamheten lurade där inne.

 

Förärligt talat, det är inte honom jag saknar.

Jag saknar att ha någon där som jag kan känna alltid finns.

Som på något vis lovat mig att han står ut med mig, orkar höra mitt meningslösa tjat.

Om elevhemspojkar, om bröder och om sånt som aldrig går över.

Jag saknar någon som kan säga att han älskar mig och klappa mig över håret när jag äter mediciner som ger mig panikångest.

Det är ju det jag saknar.

Egentligen.

 

Ute på gatan tänds ljusen igen
Men jag har inte kommit upp ur min säng
Det känns som jag har vinter I hjärtat
Och alla portarna är stängda för mig
Jag ville bara ha en del av det här
För alla stenar och sånt som jag bär
Och de kunde ha sett mig I ögonen
Och de kunde ha frågat

Jag lider av någon slags rastlöshet blandad med orkeslöshet.
Jag vill inte sitta stilla vid datorn, men orkar samtidigt inte göra någonting annat just nu.

Jag äter... ibland. När jag orkar.
Och sover när jag vågar eller tills jag blir väckt av att någon ringer.

Jag intalar mig ibland att jag är glad,
men inser efteråt att om jag var glad skulle jag nog äta.

Jag såg mig i spegeln förut.
"Jasså, är det så jag ser ut?"

Några gånger har jag väl varit inne på den där toaletten,
men på något vis har jag inte sett mig själv.

Jag vet inte om jag tittat lagom högt upp,
eller om bara min hjärna inte orkat uppfatta mig i spegeln.

Say goodnight to those bittersweet days
When you could tell someone that you loved 'em
And you wouldnt lose your shame.
And now you gotta bite your tongue
And feel the cold blood running down your face.

Allt känns så... meningslöst.
Som att det aldrig betytt någonting, aldrig varit på riktigt.
Bara varit ett spel.
Jag känner mig så... fruktansvärt ensam, fastän så många människor försöker så mycket. Hör av sig, vill försöka hjälpa mig.
Jag känner mig ändå ensam. Och trasig. Mest trasig.

Du sålde mitt hjärta, och allt som var vårt
Jag undrar än hur du kunde, du sa det var inte svårt
Nej, inget smärtar en hjärtlös man, säg vad en man
utan hjärta inte kan
Av allt det jag gav har du ingenting kvar
Jag ger vad jag har
Men du ger ingenting tillbaks

Den sista knuffen ner.
Ner i hålet.
Jag står och tittar upp.
Kan se honom le.
Han är nog glad nu.
Han borde vara glad nu,
för någonting ont har jag nog gjort honom,
som får honom att vilja behandla mig såhär.

När jag blundar ser jag blod.

När jag tittar ut genom fönstret ser jag avståndet till marken.

Inte vädret, inte de människor jag antar går förbi.

Avståndet.

 

Om jag bara kunde förmå mig öppna det där fönstret. Sätta mig på karmen.

Dingla med fötterna innan jag bestämt slänger mig ut.

Bort, bort från människor som gör mig illa

Bort från smärtan. Den obotliga genomträngande smärtan som dödar mig.

På fel sätt.

 

Om jag slutar äta, försvinner jag då?

 

I said I hate myself and I want to die.

half of it is innocent
the other half is wise
the whole damn thing makes no sense
I wish I could tell you a lie
hey, come here
let me whisper in your ear

I hate myself and I want to die.

Jag är på så god väg.

Att hamna där igen.

Ångest, en känsla av menlöshet, minskad matlust.

Och de där tankarna. De där obehagliga ostyrbara tankarna.

Jag orkar inte.

skakar.

Tänkte försöka sova.

Det gick inte.

Tusen miljarder tankar som mal.

Mal, mal, mal, mal, mal.

Flämtandet. Efter luft.

Kippandet efter andan.

Skakande händer.

Det finns ingen lösning.

Bara början på ett nytt helvete.

 

Their tears are filling up their glasses
No expression, no expression
Hide my head I wanna drown my sorrow
No tomorrow, no tomorrow

And I find it kind of funny, I find it kind of sad
The dreams in which I'm dying are the best I've ever had
I find it hard to tell you, I find it hard to take
When people run in circles its a very, very
Mad world, mad world

Jag var så osäker hela tiden. Tänkte att det när som helst kunde ta slut.

Men så tänkte jag att varje gång jag hörde de där orden så visste jag att det inte var någon fara, att så länge jag hörde dem med jämna mellanrum så betydde det att jag inte behövde oroa mig.

Men jag kan inte minnas när jag hörde dem senast.

Eller när jag inte var den som hörde av sig först.

 

Jag undrar om Du
Hade kraft o ge Dig av
Eller mod o stanna kvar
Vågat bygga på nåt nytt
Jag undrar om Du
Har kunnat ge och kunnat ta
Kunnat öppna Dig som jag
Vågat vara här och nu
För allt jag kräver är ett svar

Jag ska bli en zoombie.

Sluta tänka, sluta känna.

Vandra mellan skolan och hemmet

äta någon gång ibland.

Sitta lite vid datorn,

kanske spela lite på min gitarr.

 

Dom säger att jag varit farlig
Alltid har jag varit svag
Dom säger det är nåt med mitt huvud
men ingenting har någonsin
varit så nära ett svar

Alltför mycket känns komplicerat just nu.

Jag får tillbaks den där känslan,

känslan av att bara vilja försvinna någon annanstans.

Utan ett ord. Poff, borta.

Jag är inte ensam, men det är så jag känner mig.

Det brukar ha gått över såhär dags,

men det gör fortfarande ont.

 

He waits for his sweet one to come home from the factory,
The humans need humans if they are to be free,
And all he ever wanted was to get caffinated,
somewhere kinda swedish where no one else could see.

Jag är instängd i ett skal,

allting är svart,

jag kommer kvävas snart.

 

Det finns ingen glädje mer,

bara smärta,

genomträngande obotlig smärta.

 

En stor del av mig

vill kräkas

men det är för sent nu.

Glöm det jag skrev,

det blir ingen pojkvän.

Det blir jag och ångesten.

Jag slipper vara ensam med ångesten.

Min fina pojkvän kommer hit och sover med mig.

 

Känner hur det börjar bli värre.

Den där känslan av hopplöshet växer sig starkare.

Det känns som att jag aldrig, aldrig mer kommer bli glad igen,

fastän jag vet att det kommer vara bättre imorgon, troligtvis redan ikväll, bara Gustav kommit hit.

 

Är rädd för att jag kommer få vänta flera dagar på att få en tid på ungdomsmottagningen,

är rädd för att de kommer vilja få mig att fortsätta prova tabletterna ett tag till.

 

Fy fan vad jag hatar att vara såhär svag och sårbar av ingen anledning alls,

annan än en massa förbannade hormoner som förstör mitt klena nervsystem.

 

Nån står i dörren
och lyssnar stum
skuggan över tröskeln
når in i mitt rum
Här kommer rädslan, nu igen
När alla fjärilar i magen nålas upp
till ett mönster på min säng

Jag räknar; tre, fyra, fem
(Ljug för mig, ja ljug för mig)
Det är inte slagen som känns
(Ljug igen)
Det går en osynlig gräns
(Ljug för mig, ja ljug för mig)
genom ögat på nålen

Jag har handlat mat,

men kan inte äta.

Jag är hungrig,

men mår illa.

Så illa.

 

Jag hade glömt att man kan känna såhär.

Smärtan.

Den genomträngande smärtan.

Jag förstår inte ens varför.

Egentligen.

Hur det kunde vända så fort inuti.

 

Är det tabletterna,

näringsbrist?

Förkylningen,

tröttheten?

Den låga självkänslan?

 

Sådana humörsvängningar.

Har sansat mig igen.

Smärtan är mindre.

Bara liten, liten där inne.

Molande.

 

everyone's unhappy, everyone's ashamed
well we all just got caught looking at somebody else's page
well nothing ever went quite exactly as we planned
our ideas held no water but we used them like a dam