Jag brukar aldrig skratta när jag lyssnar på musik...

 

Dock brukar jag bli glad av den här:

 

Jättesvårt... Den enda jag kommer att tänka på är samma som spelas på en begravning i en av mina favoritserier:

 

Den enda jag spontant tänkte på var denna:

 

Även om jag just nu är lite allergisk mot den.

En av många:

Så konstigt att sådana tankar kommer nu.

Fyller mitt lilla huvud där jag ligger i min alltför stora säng.

Saknar redan den långsamma uppkopplingen, pappas virusdator och min lilla 80-säng.

 

När jag öppnade dörren slog ångest mot mig.

Ångest och tjock tung luft.

Ensamheten lurade där inne.

 

Förärligt talat, det är inte honom jag saknar.

Jag saknar att ha någon där som jag kan känna alltid finns.

Som på något vis lovat mig att han står ut med mig, orkar höra mitt meningslösa tjat.

Om elevhemspojkar, om bröder och om sånt som aldrig går över.

Jag saknar någon som kan säga att han älskar mig och klappa mig över håret när jag äter mediciner som ger mig panikångest.

Det är ju det jag saknar.

Egentligen.

 

Ute på gatan tänds ljusen igen
Men jag har inte kommit upp ur min säng
Det känns som jag har vinter I hjärtat
Och alla portarna är stängda för mig
Jag ville bara ha en del av det här
För alla stenar och sånt som jag bär
Och de kunde ha sett mig I ögonen
Och de kunde ha frågat

Jag vill inte ha  fler upprepningar, så jag väljer en låt jag brukade lyssna på förr när jag var lycklig:



(menar ej att jag är olycklig nu, menar bar att jag inte brukar lyssna på den här)

Det finns bara en särskild låt jag vet att jag lyssnar på när jag är arg.

Dock har jag nämnt den tidigare...

Det jobbiga är att jag måste välja ett favoritalbum för det här... Jag väljer nog "Aldri solgt en Løgn" av Karpe Diem som släpptes i april förra året, och låten jag väljer blir "Tusen tegninger"

Jag lyssnar inte på radio... Men om jag gjorde hade det ju varit coolt att höra den här:

Jag blir så sorgligt lat när jag är hemma.
Så lat att det enda jag gör är att sitta klistrad framför datorn.
Även om hyllan med underkläder i garderoben sinar så väntar jag på att min moder ska tvätta åt mig.
Det misslyckas nästan varje gång...

Jag kan ju inte direkt säga "mamma, kan du tvätta åt mig?" för jag vet att jag då kommer få ett "Nä-ä det kan du fan göra själv, du är över 20!" som svar och hon skulle knappast tro mig om jag försökte med min brors
"men jag vet inte hur man använder tvättmaskinen!"

Hoppet att hon spontant ska vilja tvätta mina kläder samtidigt som hon tvättar sina egna, min brors, eller min faders är då det som återstår. Man säger ju att hoppet är det sista som överger en människa.

Dessvärre slutar det ändå i nio fall av tio med att det enda som återstår i underklädesväg är badkläder och jag tvingas på egen hans slänga in en hög med tvätt i maskinen och sedan hänga upp dem...

Jag har inte lyssnat på radio på många år...
Men jag minns att när jag lyssnade på radio en gång i tiden så spelades ofta den här:

Hatar är ett starkt ord. Älskar är också ett starkt ord.
Men jag brukade gilla den här låten, men har lite svårt för den nu, för den betyder mest massor av ångest.
Ångest inför att bo någonstans man inte vill bo och inför matematik.

Jag har failat... igen! Förlåt!

Och det värsta är att låten som ska väljas ska beskriva mig...

Så jag satt och bläddrade och bläddrade i mina låtlistor, men ingen stämde, ingen alls stämde innan jag hittade:




Jag tänker inte förklara mig mer än så.

Det krävs så jävla lite,
så blir jag så obeskrivligt arg och besviken igen.
Och lyssna på "not ready to make nice" på repeat.

Varför påminna mig om en människa som medvetet gjort mig så illa och dessutom försvara hans beteende med att "det är svårt såntdär"
Jaha? Och?

Vad fan bryr jag mig om det är svårt eller inte.
Gjort är gjort, och om ingen ansats till en riktig ursäkt tänker göras vill jag helst slippa bli påmind alls.
Fuck you.

I'm not ready to make nice
I'm not ready to back down
I'm still mad as hell and I don't have time
To go round and round and round

Det är så jävla svårt att veta vad folk tror och inte tror... Och dessutom är jag rätt säker på att förväntningarna skiljer sig åt mellan alla så...
Den här kanske:

Det finns nog en del låtar jag tycker att det är lite småpinsamt att jag tycker om. Dock har jag typ glömt alla...
Eller ja, att jag lyssnat över 140 gånger på den här låten sen i onsdags eller så är ju lite pinsamt:

Det sjuka är att för varje dag som går känner jag mig gladare.
Befriad från det som tyngde mig.
Jag är bara arg. Obeskrivligt förbannat jättearg.

Jag vill inte se människan, jag vill aldrig mer veta av honom,
jag påminns hela tiden om alla hans dåliga sidor, samtidigt som jag emellanåt saknar hans bra. Även om jag ofta är osäker på vilka de ens var.

Jag saknar nog egentligen bara att veta att det finns någon där för mig.
Någon jag kan prata med om värdelösa saker och få värme och närhet av.

Mot slutet var det dåligt med värme och det kändes som om han suckade åt mig och alla mina tråkiga historier. Samtidigt som jag oroade mig i bitar för honom. Försökte tänka ut sätt att hjälpa honom på. Men det fanns ingenting jag kunde göra och sorgligt nog är redan känslan av lättnad oftast större än saknaden. Inte alltid, men oftast.

See, I dont know why I liked you so much
I gave you all, of my trust
I told you, I loved you, now thats all down the drain
Ya put me through pain, I wanna let u know how I feel

Fuck what I said it dont mean shit now
Fuck the presents might as well throw em out
Fuck all those kisses, they didn't mean jack
Fuck you, you hoe, I dont want you back

Kul. KUL. Fast nej. Varför ska jag lägga upp mer musik jag ogillar...?

Jag hatar Onkel Kånkel, youtube'a honom om ni vill höra dålig musik. Vilken låt ni väljer är oväsentligt.

Det finns många band jag gillar, men om jag måste, måste, måste välja ett så blir det nog Karpe Diem.
Jag känner lite extra för dem.

Först tänkte jag ta en deppigare låtav dem, som jag lyssnade mycket på för ganska exakt ett år sen, men sen insåg jag att det nog behövs något som livar upp en aning, så det fick bli den här gamla dängan:

Den här låten skulle varit upplagd igår.
Men det blev den inte.

I varje fall, det finns nog många låtar jag kan somna till, men jar har ett minne att jag lyssnade på precis den här när jag skulle sova under någon av mina håltimmar i ettan:

Dör lite inombords när jag påminns om att väldigt många människor (utom jag) lyckas ha normala förhållanden. Känner mig lite mer kass då och saknar honom mer.
Men ja, även jag förstår att det nog inte hängde på mig den här gången, egentligen.

Att behöva oroa sig för någon som inte ens själv förstår vad den håller på med har tärt.
Sen den värsta ångesten lagt sig kommer jag ibland på mig själv med att vara gladare än på länge, känna mig lättad.
Däremellan blandas känslor av saknad, ilska, besvikelse och en fundering över hur lång tid det kommer ta innan jag också hittar en normal människa som kan tycka om mig och få mig att må bra. Samtidigt helst. Och som såklart jag kan tycka om också, vilket kanske egentligen är svårast av alltihop.

It's too late to make it right
I probably wouldn't if I could
Cause I'm mad as hell, can't bring myself
To do what it is you think I should

Jag dansar inte...
Och om jag dansar är det för att jag druckit alldeles, alldeles för mycket och någon drar i mig. Och då kan jag dansa till vad som helst.

Ni kan få en svängig låt i varje fall. Som jag inte tror man kan dansa till. Om man inte dansar väldigt skevt vill säga.

Jag lider av någon slags rastlöshet blandad med orkeslöshet.
Jag vill inte sitta stilla vid datorn, men orkar samtidigt inte göra någonting annat just nu.

Jag äter... ibland. När jag orkar.
Och sover när jag vågar eller tills jag blir väckt av att någon ringer.

Jag intalar mig ibland att jag är glad,
men inser efteråt att om jag var glad skulle jag nog äta.

Jag såg mig i spegeln förut.
"Jasså, är det så jag ser ut?"

Några gånger har jag väl varit inne på den där toaletten,
men på något vis har jag inte sett mig själv.

Jag vet inte om jag tittat lagom högt upp,
eller om bara min hjärna inte orkat uppfatta mig i spegeln.

Say goodnight to those bittersweet days
When you could tell someone that you loved 'em
And you wouldnt lose your shame.
And now you gotta bite your tongue
And feel the cold blood running down your face.

Ok I get it

Ok I see

You were fronting because

You knew you find yourself vulnerable around me

Ok I get it

Ok I see

I step too close to your boundaries

 

Allt känns så... meningslöst.
Som att det aldrig betytt någonting, aldrig varit på riktigt.
Bara varit ett spel.
Jag känner mig så... fruktansvärt ensam, fastän så många människor försöker så mycket. Hör av sig, vill försöka hjälpa mig.
Jag känner mig ändå ensam. Och trasig. Mest trasig.

Du sålde mitt hjärta, och allt som var vårt
Jag undrar än hur du kunde, du sa det var inte svårt
Nej, inget smärtar en hjärtlös man, säg vad en man
utan hjärta inte kan
Av allt det jag gav har du ingenting kvar
Jag ger vad jag har
Men du ger ingenting tillbaks

Egentligen inte den versionen jag lyssnade på, men jag satt i varje fall vid min dator i mitt lilla elevhemsrum för över ett år sedan. Det var december och jag varvade msn med treasure madness. I fönstret hängde en julstjärna. Det var en tisdag och jag skulle egentligen tränat, men gjorde det inte. Satt och pratade med Jens istället. Och det var då han frågade om jag hade lust att hälsa på honom.

Den sista knuffen ner.
Ner i hålet.
Jag står och tittar upp.
Kan se honom le.
Han är nog glad nu.
Han borde vara glad nu,
för någonting ont har jag nog gjort honom,
som får honom att vilja behandla mig såhär.

När jag blundar ser jag blod.

När jag tittar ut genom fönstret ser jag avståndet till marken.

Inte vädret, inte de människor jag antar går förbi.

Avståndet.

 

Om jag bara kunde förmå mig öppna det där fönstret. Sätta mig på karmen.

Dingla med fötterna innan jag bestämt slänger mig ut.

Bort, bort från människor som gör mig illa

Bort från smärtan. Den obotliga genomträngande smärtan som dödar mig.

På fel sätt.

 

Om jag slutar äta, försvinner jag då?

 

I said I hate myself and I want to die.

half of it is innocent
the other half is wise
the whole damn thing makes no sense
I wish I could tell you a lie
hey, come here
let me whisper in your ear

I hate myself and I want to die.

 

Jag hade egentligen hört den många gånger tidigare,

men så satt jag där på nattbussen hem.

Jag hade träffat honom tidigare också, pratat med honom till och med, men jag var så uppe i någon annan just då att han liksom inte klarat lämna något djupare intryck på mig.

 

Men där satt jag på bussen, och han var allt jag tänkte på, medan låten spelades i bakgrunden. Och fastän vi inte gjorde något annat än pratade på den där festen så var det som om jag visste redan där på bussen hem att det skulle bli vi och att jag skulle bli så sjukt sårad sen när han åkte till Australien.

Jag är på så god väg.

Att hamna där igen.

Ångest, en känsla av menlöshet, minskad matlust.

Och de där tankarna. De där obehagliga ostyrbara tankarna.

Jag orkar inte.

skakar.

Tänkte försöka sova.

Det gick inte.

Tusen miljarder tankar som mal.

Mal, mal, mal, mal, mal.

Flämtandet. Efter luft.

Kippandet efter andan.

Skakande händer.

Det finns ingen lösning.

Bara början på ett nytt helvete.

 

Their tears are filling up their glasses
No expression, no expression
Hide my head I wanna drown my sorrow
No tomorrow, no tomorrow

And I find it kind of funny, I find it kind of sad
The dreams in which I'm dying are the best I've ever had
I find it hard to tell you, I find it hard to take
When people run in circles its a very, very
Mad world, mad world

Jag är expert på att para ihop musik med känslor, minnen och personer.

Problemet är snarare att komma underfund med vilken låt jag ska välja.

Efter mycket övervägande blir det Zebra av Man man, som får mig att tänka på min yngsta kusin bland andra, mig själv inräknad.

 

Det finns rätt många egentligen, men jag ska ju bara välja en.

 

 

I should know
Who I am by now
I walk
The record stands somehow
Thinking of winter
Your name is the splinter inside me
While I wait

Jag var så osäker hela tiden. Tänkte att det när som helst kunde ta slut.

Men så tänkte jag att varje gång jag hörde de där orden så visste jag att det inte var någon fara, att så länge jag hörde dem med jämna mellanrum så betydde det att jag inte behövde oroa mig.

Men jag kan inte minnas när jag hörde dem senast.

Eller när jag inte var den som hörde av sig först.

 

Jag undrar om Du
Hade kraft o ge Dig av
Eller mod o stanna kvar
Vågat bygga på nåt nytt
Jag undrar om Du
Har kunnat ge och kunnat ta
Kunnat öppna Dig som jag
Vågat vara här och nu
För allt jag kräver är ett svar

Tiden går så snabbt.

Man hinner inte reflektera, bara dras med.

Hur vet jag att det jag gör är rätt? Hur vet jag ens var jag är påväg?

Det vet jag inte. Plötsligt bara stannar jag upp och inser hur all tid gått, hur jag plötsligt hamnat här.

Vart tog allt vägen? Allt som var äkta och rent och framför allt sant?

 

When you want more than you have
You think you need...
And when you think more than you want
Your thoughts begin to bleed
I think I need to find a bigger place
Because when you have more than you think
You need more space

Kommentarer är överflödiga.

 

 

Jag kan inte komma på någon låt jag genuint hatar bara sådär.

Dock har jag rätt svårt för "Spottar aldrig ut" av Lilla Lovis.

Könsrock är inte, och har aldrig varit, min grej och dessutom sjunger hon förbannat hemskt.

 

 

Att utse en favoritlåt är typ det värsta jag vet. Det finns för många alldeles för bra låtar.

 

Min absolut mest spelade låt enligt last.fm är No children av The mountain goats, vilket förövrigt var samma låt jag använde texten av till den muntliga delen av nationella proven i svenska B.

Trots detta måste jag nog säga att om jag tvingas välja en låt så väljer jag Everytime av Whimisical (featuring Maria Mena) kanske då den inte är förknippad med lika mycket dåliga känslor som den föregående. Dessutom har den en relativt snygg video och är soundtrack till en av mina favoritfilmer.

 

 

Att lyssna på musik är eventuellt det jag lägger mest tid på i mitt liv, så, jag tänkte följa följande lista jag hittade på Desirées blogg:

 

dag 01 – din favoritlåt
dag 02 – din hatlåt
dag 03 – en låt som gör dig glad
dag 04 – en låt som gör dig ledsen
dag 05 – en låt som påminner dig om någon
dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe
dag 07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle
dag 08 – en låt som du kan hela texten till
dag 09 – en låt du kan dansa till
dag 10 – en låt som får dig att somna
dag 11 – en låt av ditt favoritband
dag 12 – en låt av ett band du hatar
dag 13 – en låt som är guilty pleasure
dag 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska
dag 15 – en låt som beskriver dig
dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar
dag 17 – en låt som du ofta hör på radio
dag 18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio
dag 19 – en låt från din favoritplatta
dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg
dag 21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig
dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen
dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop
dag 24 – en låt du vill ha på din begravning
dag 25 – en låt som får dig att skratta
dag 26 – en låt du kan spela på instrument
dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument
dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig
dag 29 – en låt från din barndom
dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året

Jag är trött på alla sätt.

På samma sätt som jag pusslar med mina matvaror på min kylskåpshylla försöker jag pussla med livet.

Försöker pussla med känslor och tankar.

Det är bara det, att så fort jag fått dem att ligga någorlunda stilla och precis ska stänga luckan så rasar de ut.

Allihop.

 

Oh my wrist's so weak but if I could lift your body
Oh, my wrists are weak,
But if I could, I'd lift your body
Out of a crash of the waves,
out of bed or onto me
Working too hard gets me acting like a letter;
So, before you tell me youre not worth the worry
Hurry.

Hurry, hurry, hurry.
I like to hurry when Im wanting you.
Hurry, hurry, hurry.

Make me go without a word,
Get so crazy when you shut up.
Wake up in a panic,
Room is dark you know this body.
Could be this way with almost just anybody,
So put me next to the window;
put me next to the light.

Under den tid det normalt tog för mig att åka hem när jag bodde i Haninge hann jag:

 

*gå in på Handelsbanken, ta ut pengar, samt skicka efter ett nytt kort eftersom de supit bort mitt gamla

*åka buss

*handla en paprika, en gurka, en kruka sallad, 3 paket bacon, 1 paket hamburgebröd och 1 paket ekologiska ägg.

*gå hem

Ärligt talat, jag skrattar nästan varje gång jag sätter på min dator.

Det är bara tack vare min skrivbordsbakgrund:

 

Jag bor på en ny plats nu. Vilket nog många som läser förvisso är medvetna om. Än så länge verkar det galet bra, nästan lite för bra för att vara sant. Förvisso har jag inga persienner, och känner mig därmed som en blottare emellanåt (som tur är bor jag ändock på tredje våningen) men i övrigt har jag ingen att klaga över. Min hylla i kylen var upptagen när jag flyttade hit, men jag flyttade undan sakerna lite och ställde in mitt, och nu är sakerna som inte hör hemma på min hylla borta. Eller ja, en flaska med vad jag tror är vitt vin ligger kvar, men jag tror att jag kan leva med den.

Om det finns ett tillfälle när kortet tänker sluta fungera är det när man inte ätit på hela dagen, har lagt ur alla sina pengar ur jackfickorna och ska till Statoil för att betala bensinen för en lastbil man hyrt och därmed måste göra sig till åtlöje och kassagubben ser skeptiskt på en när man säger att man VET att man har pengar, men det ändå står att "köpet medges ej" och man därefter måste lämna sin mobil som pant innan man med svansen mellan benen skyndar hela vägen hem igen för att hämta de där förbannade hundralapparna, som förövrigt är de enda pengar man har som INTE finns på banken.

 

Handelsbanken, jag hoppas att ni har en förbannat bra anledning till att ha gjort mitt kort ogiltigt, för om det inte vore för mina föräldrars icakort hade jag fått leva på pasta och pesto några dagar, tills ni väljer att öppna ert förbannade bankkontor igen. Och DESSUTOM står det att mitt jävla kort är giltigt fram till 2013!!!!!! Fastän bankomaten säger att det är ogiltigt.

Under genomgång till elektroniklabb:

 

"Det är många som blandar ihop den svarta och den grå sladden, men den svarta sladden är svart och den gråa grå. Det är inte så svårt!"