Om man kan kalla "Seven Samurai" för en nitlott är det här ett slag i ansiktet, eller kanske snarare en rohypnol i din drink då den har en sövande effekt.

 

Efter att jag har sett den här filmen känns det som om det bara finns två möjliga alternativ:

 

1. Jag är dum i huvudet och saknar helt djup.

2. Knappt ens regissören vet vad han sysslar med, han gillar bara att vara kryptiskt. Och visst, det är inget fel med att vara kryptisk, men man kanske inte behöver göra en film för det.

 

Som 8- eller 9-åring såg jag halva den här filmen med mina föräldrar. Då förstod jag inte heller någonting, men jag tänkte att en såhär 11-12 år efter borde jag kanske förstå filmen. Fast det gör jag inte, mer än att den handlar om ekonomi och på något vis är samhällskritisk.

Jag tänker inte förneka att det är en välgjord film, för det är den, men frågan jag ställde mig var:

 

VAR DEN TVUNGEN ATT VARA TRE TIMMAR LÅNG!?!

 

Halva filmen går i princip ut på att några bybor ska hitta samurajer som kan skydda dem i utbyte mot mat (det är en fattig by). Resterande del av filmen går ut på att samurajerna ska beskydda byn.

Och hela tiden är det någon som gråter hysteriskt, eller så kläcker någon ur sig ett torrt skämt som får alla omgivande att brista ut i ett tillgjort gapskratt.

Nej, om du inte har förkärlek för långa, svartvita filmer är troligtvis inte det här en film för dig.

När jag läste historia, för några år sedan, sa vår historielärare åt oss att ett av de få årtal vi var tvungen att kunna var 1066 (slaget vid Hastings för er som inte vet).

Enligt IMDB räknas det här som en tv-serie då den innehåller två delar. Jag skulle vilja beskriva den som en patriotisk blandning mellan spelfilm och dokumentär. Mer spelfilm än dokumentär bör tilläggas.
Det känns som en film man nog hade blivit glad om läraren plockat fram under någon dryg historielektion, men inte som en film man vill se hemma där man kan välja fritt.

Den är snyggt filmad, men det finns nog inte så mycket mer att säga om den än så. Man lär i princip inte känna några karaktärer, och de få karaktärer man får följa lyckas man inte känna något starkare band till. Beviset på detta är nog att jag kom på mig själv med att sitta och heja på de norska vikingarna istället för på engelsmännen.

Han sticker ut med sin kostym och det bakåtslickade håret.
I Stockholm hade ingen lagt märk till honom, men här, här sticker han ut. Han hade lika gärna kunnat vara upplyst.

"Vem tror han att han är?"

Undrar om den som yttrade det gjorde det för att den pratat med honom, eller bara för att den intalar sig att han måste leva upp till de fördomar som lever och frodas här ute i skogarna.

Jag förstår inte hur en av de få som ser städad ut automatiskt verkar tas som någon form av hot. Hur det kan vara norm att vara alldeles för full i jeans och t-shirt?
Känner de sig mer tragiska för att han är där?
Om så är fallet kanske det har mer med dem än med honom att göra.

Det är trångt, människor överallt som trängs.
Jag står där med min Xide och knuffas än hit, än dit av förbipasserande.
En vindpust från någon bredvid. Den där doften. Den där jävla doften jag aldrig någonsin kommer glömma.

Jag står inte längre i en stuga i Lennartsfors.
Jag sitter i ett radhus, i en soffa, någonstans mellan Barkarby och Spånga.
En tjock katt sitter i mitt knä. Jag vet inte vad jag ska göra, var jag ska göra av mina händer, så jag klappar den tjocka katten i mitt knä.
Innan eftertexterna på filmen börjar rulla och jag tänker "shit, det är nu eller aldrig"
och paniklägger min hand på hans.
Utan gensvar, jag drar snabbt bort den igen.
Men hans hand följer efter, tar tag i min...

En knuff i sidan. Jag är tillbaks till den överfyllda stugan.
Min kusin står fortfarande på scenen och slänger med håret.


…and at once I knew I was not magnificent
high above the highway aisle
(jagged vacance, thick with ice)
I could see for miles, miles, miles

Innan jag började se filmen visste jag två saker om den:

1. Även om den har högt betyg på IMDB har ingen jag träffat verkat tycka så mycket om den.
2. Den har bra soundtrack (detta har jag förstått efter att ha snubblat över det på Spotify)

För att vara kortfattad så handlar filmen om en man som tror på kärlek och en kvinna som inte gör det (=Summer).
Dessvärre är samma man övertygad om att Summer är kvinnan i hans liv.

Det krävdes 2 minuters tittande för att förstå att det var en film för mig (ärligt talat finns det filmer med berättarröst som är dåliga?!). Filmen fortlöpte bra, fastän jag emellanåt irriterades över Summer, som jag mestadels tyckte betedde sig som ett oempatiskt svin, men det kanske bara är jag..?
Jag tycker i varje fall om den, även om den nog inte lyckats göra något djupare intryck på mig.

"Lugn Sofie, lugn, skriv inget dumt nu!"
Men det är försent. Blodet kokar och fingarna skriver som av sig själv.
Den sorgliga ursäkten till människa ska tryckas ner, långt ner i skorna, längre ner än vad den redan befinner sig.
Ner under marken, bort, bort, bort.

Vad fan tjänar det till att jag emellanåt försöker hålla mig undan och bete mig som folk, när svinet vill provocera mig. Jag är lätt att provocera och jag är besviken.
Fortfarande.

Emellanåt vill jag bruka fysiskt våld. På riktigt. Tror jag i varje fall.
Ett slag på käften. Slå på den som redan ligger ner.
Det är inte mitt fel att han ligger, jag försökte dra upp honom, men han drog nästan ner mig också.
Ligg kvar för guds skull, men spottar du på mig så slår jag dig, så hårt jag kan.
Och helst slår jag ut alla dina tänder. Och du vet att jag vet alldeles för mycket om dig.

I veckor har jag gått och undrat,
NÄR ska CSN betala mig mina 3400 kronor de själva erkänt att jag förtjänar? NÄR?
Någon gång mellan vecka 24-28 har det stått. Jag har väntat och väntat, snart måste de väl bestämma sig?

Idag slås jag av tanken:

"Har jag gjort en studieförsäkran? Det måste jag väl ha gjort..?"

Jag loggar in på deras hemsida, efter en massa knappande hit och dit hittar jag "Lämna studieförsäkran" och en tom kryssruta.
Jaha... Men dåså.... Tack så mycket för att ni upplyste mig om att det var det enda som stod mellan mig och mina pengar!

För att göra det lättare för mig att besluta mig om vilka filmer jag ska se har jag helt enkelt bestämt mig för att börja uppifrån och sen bara gå nedåt i listan på min hårddisk.
Först ut blev "12 angry men"

Trots att filmen har ett högt betyg på IMDB (8,9) var jag tveksam. Orsaken var främst att den producerades 1957. Jag är en förstörd människa, jag vill se filmer i färg, och helst ska man bara dras ner i handlingen, ju snabbare ju bättre. Jag klarar inte av den sävlighet som ofta förekommer i gamla filmer (åtminstone de gamla filmer jag sett, vilket förvisso inte är så många).

Filmen utspelar sig i princip bara i ett rum. Där sitter 12 jurymedlemmar. En man har mördats och hans son står inför rätta. De ska nu enas, är pojken skyldig eller inte? Till en början verkar det solklart huruvida han är skyldig eller ej, men efter hand kommer de underfund med fler och fler detaljer både de och försvarsadvokaten missat.

Jag tyckte om filmen. Det kändes som om jag snabbt drogs med i handlingen och jag började själv spekulera i huruvida pojken kunde vara skyldig eller ej.

Jag har hamstrat alldeles för mycket film jag inte ser på, på min externa hårddisk. Så jag tänkte:
Varför inte se en film om dagen nu när det är sommar? Och sen kanske skriva något om filmerna här sen (om jag orkar). Så, jag tänkte börja ikväll, och om jag håller mitt löfte kommer en recension imorgon. Det lär märkas!

Några enstaka personer har gett mig rådet att starta en blogg/twitter med min moders/familjs citat. Jag vet inte om de gjort detta i hopp om att slippa läsa dem på facebook, men nu har jag i varje fall följt deras råd.

Om någon finner intresse i att läsa:

http://twitter.com/#!/Familj1

Jag lyssnar på Parken och det känns som om jag återigen sitter i mitt lilla 9 kvadrats rum ute i förorten.
Jag kan känna en svag ton av illamående och den fräna lukten av bakfylla. Förvirringen.

Jag hatar det där med känslor, de kommer aldrig tillbaks, och fastän man inte upskattade dem när man hade dem så börjar man ändå sakna dem när de är borta. Med vissa få undantag.

Hallonbergen kändes hemma när jag lämnade, Haninge kändes inte lika hemma när jag återvände, Lappkärrsberget känns knappt hemma alls. På något vis är Värmland fortfarande min fasta punkt.

Fastän jag nyligen flyttat ser jag mig redan om efter någonting nytt. Jag saknar alla boenden jag haft på sätt och vis, men vill inte för för något i världen återvända till något av dem.

Jag har hört det sen jag var liten
Var inte nöjd med det lilla du har
Du förtjänar så mycket bättre
Är det verkligen du du egentligen vill vara
Där ute väntar världen i sitt billiga sken
Trött och självgod, full och obscen

Och jag lägger mig ner...

Och väntar på något stort
Det har jag alltid gjort
Jag väntar på något stort
Jag väntar på något stort
Något som är större än summan av alltihop
Jag väntar på något stort

"It takes a fool to remain sane" byts ut mot "Naive".
Jag kvicknar till i datorstolen. Utanför fönstret åker min moder runt på en åkgräsklippare. Hon passar på nu när inte regnet faller.

Jag lyssnar på Vernoica Maggio nu igen. Och irriteras över att mitt nya lösenord inte alls fungerar när jag ska logga in på SU's hemsida. Det är nog inte alls meningen att jag ska skriva något mejl till den där kvinnan från Skolverket, så att hon kan skicka mig kompletteringsuppgifter för mitt missade seminarium. Inte just nu i varje fall.

Den där elektroniken däremot... Böckerna ligger kvar i min väska fortfarande. Väntar på att plockas upp och öppnas.
Imorgon.
Imorgon är en bra dag.

I'm gonna do it all tomorrow
Tomorrow that'll be the day
So if you need me tomorrow
You might find me while i'm going bout my way.

Som jag skrev för några dagar sedan så fick jag B på en tenta i en av mina kurser, men inte nog med det! Jag fick A på min uppsats, och då föreläsaren tydligen varit nöjd med min insats på seminarierna fick jag även A i slutbetyg.
Men nu ska jag inte skryta mer...

Förvirring.
Lyssnar på Johnossi. Mina känslor förvandlas till en salig blandning av ett allt möjligt. Det som sjunkit till botten rörs upp till ytan. Kan minnas precis vad jag kände, tyckte, tänkte, för ett år sedan. Helt annorlunda mot nu.
Jag är någon helt annanstans nu. Med helt andra människor runt mig.

Jag pratar inte dagligen med någon vars namn börjar på "J".
Jag sörjer inte någon annan, vars namn även det börjar på "J".
Jag ligger inte heller med någon tredje, vars namn även det börjar på "J".

Mitt för tillfället stabila liv lyckas förvirra mig.
Sen när är jag stabil?
Sen när är mitt liv stabilt?
Herregud, när ska flodvågen komma och göra mig förvirrad och förkrossad och få mig att göra efterblivna saker igen? Eller är det över nu? Ska jag vara stabil resten av mitt liv?
Det verkar ju lite orimligt...

To face another day in the city on my own
Although I am surrounded I carry this stone
It owns the weight of the world, but still it can't be found
Believe me I have tried
I'm sick of these words and all the consequences
They're always creeping up from behind

Ett B på min tenta i kommunikation och information. ÄNTLIGEN någonting som fungerar!

Håller nu bara tummarna för att jag kommer få minst B på min uppsats också...

Den där förbannade algebran har inte lämnat mig än.

De flesta andra som gjorde om den verkar lida av samma problem.

 

"Det var få som klarade omtentamen den 9 juni trots att vi hade träningslägret. Detta upplever vi vid institutionen för matematik som mycket förvånande."

 

Jag vet inte jag, när jag satt där med tentan kändes det lite som att Mr. Boij hade varit på jävligt dåligt humör när han skrev den...

Det känns rätt bra nu.

Tryggt, fint, mysigt. Jag kan slappna av igen.

Hur det går till förstår jag inte. Så kort tid har gått och ändå känns det som om jag kan ta det för givet. Men man ska egentligen inte ta någonting för givet. Det vet jag om någon, men jag kan ändå inte låta bli. Jag är ett hopplöst fall.

 

De stänger men ingen bryr sig
Blir blind när alla lampor lyser
Mm, det här är värt att dö för
Jag tror mitt hjärta blöder
(De stänger här men ingen bryr sig)
Blir blind när alla lampor lyser
Mm, det här är värt att dö för
Jag tror mitt hjärta blöder
Åh, kom vi sover över

I'm not saying it was your fault
Although you could have done more

Oh you're so naive yet so

How could this be done
Your such a smiling sweetheart
Oh and your sweet and pretty face
In such an ugly way
Something so beautiful
That everytime I look inside

I know that she knows that I'm not fond of asking
True or false it may be
She's still out to get me

I know that she knows that I'm not fond of asking
True or false it may be
She's still out to get me

I may say it was your fault
Cause I know you could have done more

Oh you're so naive yet so

How could this be done
By such a smiling sweetheart
Oh and your sweet and pretty face
In such an ugly way something so beautiful
Everytime I look inside

I know that she knows that I'm not fond of asking
True or false it may be
She's still out to get me

I know that she knows that I'm not fond of asking
True or false it may be
She's still out to get me

How could this be done
By such a smiling sweetheart

Oh you're so naive yet so

Such an ugly thing
Someone so beautiful
And everytime you're on his side

I know she knows that I'm not fond of asking
True or false it maybe be she's still out to get me

And I know she knows that I'm not fond of asking
True or false it maybe be she's still out to get me

Just don't let me down
Just don't let me down
Hold on to your kite
Just don't let me down
Just don't let me down
Hold on to your kite
Just don't let me down
Just don't let me down
Hold on to this kite
Just don't let me down

Det var blod överallt.

På väggarna.

På datorn.

På min tandborste som stod i glaset i badrummet.

2 veckor hade gått,

men det var kvar ändå.

 

Ditt huvud faller av om du står kvar
Jag har stuckit mitt rakt ned i sanden
Lögner skär lätt av mig fingrarna
Dina skar bort två på vänster handen

När allt känns bra.

När allt känns bra får man för sig att se på lösningsförslagen till den där jävla tentan i algebra och geometri.

Sen känns det inte lika bra.

 

När allt känns bra.

Händer någonting som gör en frustrerad. Som får en att vilja slita sitt hår och slå någon på käften.

Jävligt förbannat hårt.

 

Ditt jävla as.

Du vet att det inte är sant.

Du vet att jag vet att det inte är sant.

Och vad tjänar det till att ljuga ihop en halvsanning

när det går att komma undan utan att säga något alls?

Jag undrar så vad som rör sig innaför det där skallbenet.

 

Jag glömmer aldrig dina hemligheter
Det du är räddast för fast ingen vet det
Visst du kan rycka på axlarna spela ball
Och fast du tycker du lyckas vet jag i alla fall
Och du försöker hålla masken
Så du kan sväva över marken

Lättnad.

Lättnad.

Ångest.

Hjärtat som rusar.

Panik

var ska jag göra av mig själv,

hur ska jag få luft?

 

Lungorna är små

för små.

Jag kan inte kontrollera de våta strömmar av ett någonting som rinner nedför mitt ansikte

min andning låter som någonting ett monster ur en skräckfilm skulle kunna frambringa.

Det är tjockt i huvudet, helt tjockt.

Dimma.

Talen blir fel,

i fel ordning, flyter ihop.

Men talen bekommer mig inte.

Kan du svara på om du inte bara krossade mitt hjärta,

utan även låg med någon annan när jag inte kunde se dig?

Som liten lärde jag mig att man inte ska vara girig, "man behöver faktiskt inte ta saker bara för att de är gratis."

Därför känner jag mig lite skamsen varje gång jag girigt tar emot en flaska av mers nya smak eller en burk keso.

Men, jag är ju faktiskt inte bara väluppfostrad, jag är student också...

Av någon anledning gör det ont.

Är det på riktigt?

Eller bara ett skämt?

Jag borde egentligen inte bry mig mer,

men ibland när jag blundar ser jag honom skära upp sina handleder.

Då måste jag snabbt öppna ögonen och se på mina egna,

för åtminstone de är hela.

 

I know, I know, I know, I know
Every hour you're awake
They'll be upping the price on your head
And now you're in reach
So watch where you sleep
They'll search day and night can't forget what you do
You'll put up a fight don't regret how you lived
A means to an end
End, end, end

Mår inte bra.

Det skulle kunna bero på att jag duckit 3/4 av en vodkaflaska.

Eventuellt.

Kanske.

Man ska inte dra förhastade slutsatser.

 

Det är i varje fall i stunder som denna jag önskar att min fobi mot att kräkas inte varit lika stark.

Jag tror att min kära mage tycker ungefär samma.

 

Jag vaknar upp på mitt rum

allt är svindel allting gungar

jag vaknar upp på mitt rum

allt är svindel allting gungar

jag vaknar upp på mitt rum

allt är svindel allting gungar

jag vaknar upp på mitt rum

allt är svindel allting gungar

jag behöver någonting att ta tag i

jag behöver en fet smäll

jag behöver mina händer,

min första riktiga kärlek

jag behöver damm på räcket att skriva i

jag behöver en droppe riktigt vatten

jag behöver min mamma

jag behöver min pappa

Långsamt men säkert hittar jag tillbaks till det som var mina tankar i höstas.

Jag ser inte bara skogen,

jag ser träden också.

De ser så sjuka ut...

Men det är inte mitt problem längre.

Det är inte längre jag som försöker hugga ner dem tills mina blåsiga händer spricker.

Problemet är bara att jag inte tror att någon annan gör det heller.

De sjuka träden kan fortsätta sprida smitta till närstående träd obehindrat

och det gör de.

 

Jag
gjorde upp en eld för dig
och nu brinner hela skogen