Jag har äntligen beställt en vettig vinterjacka, efter att flera år i rad varit nära att frysa ihjäl tyckte jag att det var på tiden.
När jag ändå var igång passade jag på att investera i ytterligare en t-shirt, fast jag var för snål för att köpa min kärlek; http://www.junkyard.se/mega/product.aspx?pid=38251&g=f&m=c&lbid=0&lcid=3|0 .
I övrigt anser jag kärlek vara patetiskt och överskattat. Och alldeles för komplicerat...
Gah, nytt samtalsämne...

Jag funderar på att jaga tysk hiphop på nätet... Jag verkar vara ganska ensam om att tycka att tyska är ett underbart språk, särskilt att göra hiphop-texter av.

Tro det eller ej, men till söndagen ska jag tävla i Eriksdalshallen. Jag kan fortfarande inte springa och har inte ens försökt genomföra cooper, men tydligen hade jag på något vis gjort ett bra intryck på Omar så jag får tävla ändå. Egentligen har jag vetat det här sedan i onsdags, men jag har varit för slö för att orka upplysa världen om det.

På tal om i onsdags så skrev jag slutprov i kursen "Specialidrott A" mitt slit på 17 handskriva a4-sidor resulterade dessvärre ändå bara i VG, men, men.

Det är som att jag tror att de små färgglada papperspåsarna ska göra mig lycklig med sitt innehåll.
Jag mår illa, men jag gräver i påsen, tar upp det minst motbjudande jag hittar, tuggar, sväljer. Ingen lycka infinner sig. Fortsätter att skriva träningsdagbok. Gräver i påsen. Gräver efter lycka.

Gräver och gräver och gräver.

Ångrar att jag inte skrivit min träningsdagbok i tid, precis som alla andra veckor. Torkar damm från datorn. Stirrar framför mig. Suckar.

Byter låt. Tänker på någon. Tänker på hemma. Tänker på livet. Suckar.

Skriver, ljuger. För att jag inte är stark nog just nu att stå för mina handlingar. För att jag inte är stark nog just nu att ta konsekvenserna av mitt handlande. För att jag inte ens orkar handla medan det fortfarande finns tid.

Tid. Varför finns tid..? Tittar på klockan. Lägger träningsdagboken i ryggsäcken.Borde äta.

Men jag vill inte. Orkar inte. Rotar i påsen.

Gräver och gräver och gräver. Gräver efter lycka?

Jag har gjort en lista över saker jag fruktar...

1. Ormar (nej inte Omar, ORMAR)
2. Coopertest
3.400 meter
4. Väldigt många prov på väldigt kort tid.
5. G som betyg eller provresultat.
6. Omars vrede.

Usch...

Snart ska jag till centralen å hämta min "tvillingkusin" och min bror. De ska sova här i helgen! :)

Jag pratade med min bror förut, han hade med sig "Vilse i pannkakan" åt mig sa han, tydligen hade mamma hållt för ögonen och skrikit åt honom att ta bort den när han viftade med filmen framför hennes ansikte.
Tänka sig, Storpotäten som är så trevlig. Jag ska också bli kapitalist när jag blir stor!  Fast... Det är jag ju redan..!

Just nu är livet inte lätt att leva...

Jag har ingen matlust, mitt knä har fuckat ur totalt och jag har en rad prov kvar, samt ett coopertest som jag mer eller mindre måste göra trots mitt knä...

Jag vet inte vart jag ska göra av mig, när det blir så här mycket saker jag måste göra slutar det nästan alltid med att jag inte gör någonting vettigt överhuvudtaget. Jag vill bara lägga mig ner och gråta, men jag vet ju att det inte hjälper överhuvudtaget.

Jag vet att det kommer att gå över, att det bara är lite mer än en vecka kvar tills lovet, att jag snart får åka hem och citera "vilse i pannkakan" tills min mamma på allvar börjar fundera på att gå i terapi för att kunna hantera sina hemska minnen av "Storpotäten."

Men så kommer den jävla tiden in i bilden. Tid är något bland det opålitligaste som finns, har man roligt är 17 minuter ingenting, om man springer coopertest är 17 minuter en olidligt lång tid. En vecka kan gå väldigt snabbt, men också fruktansvärt långsamt.

Jag önskar så att jag hade varit frisk i knäet och kunnat springa cooper idag och sen vetat att det var över... -för den här gången. För visst kommer det fler gånger... Dessvärre...

Jag måste plugga fysik. Skjut mig.

Mitt knä vill inte sammarbeta.

Jag känner mig som en invalid när jag går i trappor...

Troligtvis kan jag inte springa coopertestet på torsdag. Säg det onda som inte har något gott med sig. (jag sa INTE det där...)

Först hittar människorna på tiden, sedan uppfinner de ordet "snart" för att slippa använda den. Smart.

Är hemma i "landet Värmland" här jag gör inget nyttigare än att skriva ut bilder på en norsk landslagsman som jag kan täcka elevhemmets väggar med.
Adam kommer älska mig så mycket efter att jag gjort det att jag kommer hamna överst på hans mördarlista. Eventuellt skulle det kunna vara därför jag planerar att sätta upp bilderna (förutom att det är en mycket snygg landslagsman då...).

Jag har fått tillbaks mitt löparknä också, det är ytterst obehagligt och jag har börjat överkonsumera tigerbalsam och voltarensalva igen, förutom att jag stretchar i tid och otid.
Jag sprang i och för sig över en mil den här veckan, vilket nog är mer än dubbelt så mycket som jag brukar springa. Dessutom försökte en rotjävel krossa mitt knä när vi var ute och orienterade så det är blått och ömt nu...

Jag har ungefär två besökare om dagen... LOL XD

Jag tänker på så mycket saker...

På hur Karpe Diem kan göra så jävla bra musik.
På en störd knarkare som inte kan lämna mig ifred.
På om jag tycker om dig och i så fall hur mycket.
På Marc och att jag skulle kunna ge bra mycket för hans msn, fast han inte har någon fin mage.
På japanresan nästa år, med Adams "fiende."
På att jag ska åka hem snart.
På att jag borde plugga, mest inför slutptovet i specialidrott A.

Nästan alla ettorna har varit i Karlstad och tävlat på Heian Cup idag.

Jag minns hur det gick för mig när jag tävlade där sist; jag förlorade mot en norsk tjej som tävlade för första gången. Det var då det!

På tal om norskar så lyssnar jag på Karpe Diem, de har släppt ny skiva. Chirag är mannen i mitt liv. <3

Snart ska jag åka med Ghelu till hennes moster och få mat, det är trevligt!
Måste fan lära mig äta ordentligt på helgerna också...

Idag kom jag att tänka på en sak.

Vad fan ska jag göra när jag kommer hem nästa sommar? Jag menar, nästan alla jag kände har jag tappat kontakten med, om jag överhuvudtaget träffar några folk när jag åker hem nuförtiden så är det min familj och min lillebrors kompisar (varav många i och för sig är i min ålder).

Värmland är inte vad det varit för mig. Från att ha varit en stor del av min identitet har det blivit till något som mer kan liknas vid min bakgrund. Jag har gått ifrån att vara Värmlänningen Sofie till att bara vara Sofie.
Visst är jag väl värmlänning fortfarande, men nästan bara när jag är här, när jag är hemma bryr jag mig inte om vad jag är. Jag vet inte ens om jag någonsin flyttar tillbaks igen, ens för en kort stund.

Värmland är som ett vykort för mig, det ser väldigt fint ut, fast innerst inne vet jag att det bara är så för att man rensat bort allt skrot som vanligtvis är där innan bilden togs.
Ytan av Värmland är idyll, under ytan finns nästan bara skit.

Jag måste snart komma underfund med meningen av den här bloggen... Att bara skriva om en massa random skit känns värdelöst... Dessutom måste jag veta vem det är jag skriver för... Mig själv eller någon annan, tror att det är för mig själv..?