Jag minns den "gamla goda tiden" när problem inte var något som fanns utan något som man skapade, när jag önskade att Danne i Snook var mannen i mitt liv och när Snygg-Martin var den vackraste jag sett. När jag och Stina jäste juice och fotade "getterna." När jag bodde hemma och tränade i Nordmarkens Karateklubb.

Men sanningen är ju att den "gamla goda tiden" inte var så jävla bra just då, bara att vi människor har någon konstig idé om att det som varit alltid var bättre än det som verkligen är.
Sanningen är ju att mitt liv hemma inte var särsilt olyckligt, men att jag inte mådde bra innerst inne ändå, att jag inte passade in, att jag inte kunde vara mig själv, att träningen hemma  i klubben var mycket trevlig och rolig, men att den inte gav mig någonting kumitemässigt, ingen styrka och ingen kondition, utan mest en rad orealistiska förhoppningar om mig själv och min förmåga tävlingsmässigt.

Och nu är jag här... Danne är glömd sedan länge och Snygg-Martin har flyttat till Polen. Mina förväntningar på mig själv i karaten är inte större än min förmåga och jag blir accepterad för den jag är.

Kanske är det dags att skrota tanken om "den gamla goda tiden."?

Jag skulle vilja slå ihjäl mig själv.

Jag var på senior-SM idag, brons till Ghelu, Carro och Anton. :) Sammanlagt har Budogymnasiet alltså fått 5 medaljer.

Jag känner mig en aning deprimerad, lyssnar sönder "Mad World" och hatar mig själv. En dag ska jag förlåta mig själv och bli glad igen, men det är fan inte idag. Egentligen är det väl ingen stor sak, men vetskapen att jag hade en chans och att jag aldrig får reda på hur det hade kunnat vara tynger. Mitt mål var SM-guld, men om det målet någonsin kommer uppfyllas så kommer det vara många år framåt i tiden.

Snart är Stockholm Open... Får satsa på den tävlingen. Jag vet att jag måste acceptera att SM är över och att jag inte borde älta det som varit längre, men det är ju så jävla svårt...

Jag och Ghelu ska skriva tävlingsrapport sen, vad ska jag skriva...? "Sofie fick inte deltaga eftersom hon inte hade med sitt tävlingskort."
Sen skickas det ut över hela Sverige, sen vet alla.
Sen går jag till skolan imorgon, så frågar alla, sen vet alla.
Jag pallar inte höra en enda person säga "Fyfan vad klantigt."

Jag vill åka till Kallhäll där ingen bryr sig eller förstår sig på tävlingar, där jag bara kan få banka på folk.

Att jag startar en blogg är ganska patetiskt, att jag troligtvis kommer länka till min blogg är om möjligt ännu mer patetiskt.

Idag var det tänkt att jag skulle göra mitt livs sista juniorsm, men det blev inte så.
Igår var det invägning, jag skulle gå +59 kg så allt var chill, jag hade med pass, licens och tävlingskort; allt var som det skulle vara. Idag var det tävling, jag hade en bra känsla lagom till start, var relativt lätt och snabb i kroppen och taggad. Vad händer?

Jag har inte med mig tävlingskortet eller licensen och får därför inte tävla FAST jag visat upp dem dagen innan. Inte särskilt trevlig känsla man får då...

Större delen av dagen har det mest varit depp, som tur var kallade Anton mig inte för idiot i alla fall och Omar blev inte arg heller.
På kvällen fick jag åtminstone träffa pappa och storebror som jobbar i Stockholm den här veckan. Fick gratis mat också. "Positivt" som Omar skulle sagt...

"När det blir tö
 ska dommarkomittén dö"

Förlåt mig, jag har umgåtts för mycket med Flensta....

"And I find it kind of funny, I find it kind of sad
The dreams in which i'm dying, are the best I've ever had
I find it hard to tell you, I find it hard to take
When people run in circles its a very very
Mad World, Mad World"

-så sorglig, så bra. Vill se på Donnie Darko med lillebror. <3