Jag älskar människor som är lugna och sakliga och klarar av mig när jag är full, eller hysterisk eller både och.

Jag har inte övat mer på dataprovet. Det här kommer gå åt helvete.

Snart kommer Ella hit. Jag ska göra mitt bästa för att bli färdig med åtminstone seminarieuppgifterna innan dess.

 

Oh oh aaayyy
Oh oh ayyee
Hysteric
Oh oh aaayyy
Oh oh ayeee
Hysterical

No wonder no wonder,
Other half, strange steps
Heels turned black.
The cinders they splinter
And light the path
These strange steps
Trace us back trace us back

Krigar med testprovet i python.

Det kommer inte gå den här gången heller, jag vet det.

Mitt huvud är helt tjockt, som om det vore fyllt med massor av trögflytande havregrynsgröt.

 

Min blogg har dock upplevt ett historiskt ögonblick, för första gången någonsin har jag censurerat ett av mina blogginlägg. Det är intressant med tanke på att jag skrivit lite allt möjligt spårat genom åren utan att ta bort det, eller okej, jag tror att jag tagit bort något enstaka inlägg, men aldrig tidigare har jag censurerat ett inlägg.

Men nu ska jag och testprovet i python återförenas.

Det är förbannat intressant att gå från inte full till väldigt mycket full på kort tid.

En annan sak som också är förbannat intressant är hur man börjar prata om saker man av särskild anledning hållt käften om i över en månad, och att man dessutom skiter i vem man säger dem till.

Vet inte varför jag ska framställa mig som ett jävla cp hela tiden. Skickade massor av fyllesms dessutom.

 

Andra intressanta saker som hände igår:

 

*jag blev barstoppad

*jag tror att någon äcklig människa på centralen försökte övertala mig om att det var en sjukt bra idé att han skulle sova hos mig

*jag hittade först inte mina pengar, satte mig ner på golvet i hallen, upptäckte att de låg i högar utanför toaletten
*jag försökte sova, en meter från min säng

*min kusin lurade mig att han satt i fyllecell

Vem är det, vem är hon och vem fan är du?
Är det någon mer än jag som bara fuckar ur?
Vad fan fattar ingenting, vad har ni gjort med mej?
Jag bara vila någon timme, vad är du för tjej?
Och hey, vad är klockan och var är jag nånstans?
Vem är Sockan, vad är det för namn?
Ska jag upp? nej det skulle jag inte
Lika bra att sitta kvar, för jag var nog inte kapabel
att va den där hurtiga killen
Jag har stora problem med hela kroppens sinnen

Jag är kiss-äckelpissfull.

Ett bevis på det är, förutom att jag skickar fyllesms, att jag lyckas lägga alla mina pengar (som ej är på banken) i olika högar på golvet utanför toaletten.

 

*censur*

Väntar på att duschen ska bli ledig.

Det händer tydligen aldrig...

Måste hinna städa innan Johan kommer hit också, förvisso är det inte alltför mycket att städa undan, men i alla fall.

Jag borde räkna matte också... Ärligt talat får jag nästan dåligt samvete så fort jag sysslar med någonting som inte är matematik. Jag vill verkligen inte misslyckas med den kursen.
Dessutom har jag omprov nu på måndag i programmeringen.

Men ikväll ska alla sorger dränkas, för då är det gasque.

 

Väntan, alltid denna väntan
Från vitt till grått till svart
Detta år var svart
Och liljorna faller från ett fönster i Västerås i natt
Jag hör ditt skratt

Jag är kramsjuk.

Jag vill att någon ska krama mig och se på tv-serier med mig.

 

I rise up, wise up, say it loud.
Soul, I will not lie to you.
Rise up, wise up, say it loud.
Soul, I will not lie to you.
I'm all alone.

I'm still missing you, missing you, missing you.
Yeah I'm missing you, missing you.

Jag såg just ett avsnitt av "Kungarna av Tylösand."

Ett halvt avsnitt.

Jag kan inte minnas när jag såg ett halvt avsnitt av något senast. Inte ens när jag när jag såg "dating in the dark" stängde jag av skiten, men nu... Nej!
Vad handlar det om egentligen? Människor som super sig fulla, knullar och skämmer ut sig i tv...?

Jag vet att det många riktar ungefär samma kritik mot Paradise hotel, men jag menar, där får man se människor manipulera och lura varandra. Det kan vara ganska intressant på sitt sätt, även om de svenska säsongerna knappast är jämförbara med de danska i klass. I "kungarna av Tylösand" däremot, får man bara se vidriga/jobbbiga människor man är glad över att man aldrig någonsin behöver träffa...

"Du, nu får du sluta prata och skriva istället, så att jag kan skriva av dig!"

 

Nicko

Jag är så dum som dag efter dag glömmer bort att det är en väldigt dum idé att slarva med maten. Jag får både huvudvärk och blir jag helt nere. Jag gör det inte med flit, det är bara det att jag alltid stannar i skolan mycket längre än planerat. Vi har seminarium i matte på måndag, och uppgifterna tar fasansfullt lång tid...

 

Nu ska jag besöka willy's och köpa massor av godis (och mat).

Jag drömde att någon köpte ut åt mig, blev galet glad.

Tror jag prioriterar lite fel i mitt liv...?

Massor av människor har börjat läsa min blogg. Jag är nöjd, mitt ego är som en uppsvälld ballong. Det kan behövas då matematiken/programmeringen inte går lika strålande. Jag funderar lite för mig själv om jag någonsin kommer lyckas bli civilingenjör. Förhoppningsvis och troligen överdriver jag bara.

 

Idag har jag pluggat matte, sett på S.P.U.N.G och ätit b&j, men jag har icke fällt en enda tår, sådetså!

Jag letar bostadsköer, fastän jag inte ens har tillräckligt mycket poäng i de jag redan står i.

Jag vet att jag läste om en sida där de hyrde ut lägenheter efter hur stort behov man har, istället för hur länge man stått i någon kö, men nu lyckas jag inte hitta den.

Det är relativt lång tid kvar och någonstans att bo på kommer jag hitta, jag vet. Det är bara det att det gärna får vara en dräglig plats också.

När jag såg följande film tänkte jag bara "varför??"

Varför finns det så dumma männisor och varför väljer man att visa upp dem i tv?

 

Känner mig sjukt nere, fastän jag inte har någon bra anledning.

Kanske är det för att jag känner hur avståndet mellan mig och mina gamla vänner växer så snabbt, medan avståndet mellan mig och mina nyfunna vänner knappt krympt alls.

Jag tror att jag har någon märklig "attentionwhore-gen" som gör mig sjukt rädd för att bli bortglömd, eller att inte vara någon särskild. Jag vill veta vad som händer hela tiden, vill vara bjuden överallt. Jag vill vara rolig och intressant och känna att jag bidrar, men i stora grupper får jag oftast prestationsångest och sitter tyst. Jag räknar med att om jag öppnar munnen kommer jag bara säga något dumt.

Jag vet att jag måste ge det tid. Mitt tålamod är bara så uselt ibland.

Jag försöker göra en spellista över mig själv.

Det är mycket svårare än vad jag trodde...

Jag hade tänkt att lägga upp den, förklara låtvalen, men det blir alldeles för personligt, jobbigt och patetiskt.

Kanske lägger jag upp den när den blivit bättre, kanske postar jag delar av låttexterna. Den som läser får se.

Jag har precis rotat fram fyra mer eller mindre fullklottrade anteckningsblock från matte breddningen i gymnasiet. Det är "analys i en variabel" som gäller nu.
Min specifikation i programmeringen blev förövrigt godkänd idag.Inte för att jag gjort så mycket av den helt själv (tror inte jag gjort någon del av den helt själv..?), men jag förstår mig åtminstone på den! Datorprovet är skjutet på framtiden. Dock är det lite mystik kring hur jag ska klara det nästa gång då inte ens övningsprovet ligger uppe, och vår nya lärare dessutom saknar tillgång till det. Den dagen den sorgen, som jag numer brukar säga (åh, vad mitt forna jag hade hatat mig för det).

 

Men nu ska jag och matematiken återförenas. Att jag dessutom ser på S.P.U.N.G samtidigt gör det hela ännu mer "våren 2010." Allt som saknas är väl en burk ben & jerry's och svullna ögon, jag menar, jag saknar ju samma människa fortfarande verkar det som. Förövrigt har jag en b&j i frysen, fast nä, så jävla kul ska vi inte ha!
Ska dessutom äta grekisk sallad idag, ännu mer ironi!

Drömde en sån där förbannad dröm igen.

Jag trodde att jag slutat med dem, men tydligen inte.

Blev väl påmind om hans existens när jag såg honom, i egen hög person, i lördags.

Önskar bara att jag slapp förnedra mig för honom när jag sover,

även om han inget vet om det.

 

Älskling, jag har hittat in från mörkret
det finns hopp om en förändring
men det tar den tid det tar
En ny start, jag tänker nya tankar
men allt det där du föll för
finns fortfarande kvar

Att börja laga mat som tar typ en timme är kanske inte den mest geniala idéen jag fått klockan 21.00.

Nu står i varje fall en stekpanna med köttfärsen till min moussaka och puttrar. Kommer nog vara nöjd bara maten är klar.

 

Jag tränade kickboxning förut. Innerst inne hade jag nog någon märklig föreställning om att jag skulle vara precis så bra som jag var när jag tränade 8 gånger i veckan. Mina illusioner grusades rätt snabbt.

Mina sparkar var sorgliga, min kondition ännu värre. Efteråt krampade min fot så fort jag försökte stretcha ena vaden, min biceps hotade att göra detsamma när jag pratade med min moder i telefon. Så fort jag lyfte en vattenflaska började hela handen skaka. Mina händer skakar nu också, så fort de stannar upp i skrivandet.

 

Även om det gick fruktansvärt dåligt idag, och inte var alltför kul har jag lovat mig själv att inte ge upp. Jag vet att jag inte tyckte att det var kul för att det gick dåligt, och jag vet att det gick dåligt för att jag inte tränat. Svårare än så är det inte.

Jag ska åka och träna kickboxning snart.

Jag är äckelnervös och sitter och trycker i mig smörgåsar så att jag ska orka.

 

Funderar ut vad jag ska ha med mig för något.

Tandskyddet ligger redan i väskan åtminstone.

Jag hade glömt hur galet obehagliga de där tandskydden kan vara... Mitt nya är dessutom större än det gamla, så det kanske inte handlar helt om ovana heller dessvärre.

 

Tänkte skriva ner allt jag oroar mig nu, i hopp om att det kommer kännas bättre sen.

Jag är rädd för att:

 

*dö (har inte tränat på 100 år, eller 1,5 om man ska vara exakt. Kickboxning är jobbigare än karate. Dock är passen i och för sig drygt en timme bara.)

*ingen ska vilja träna med mig (mits är liiite svårt att köra själv)

*inte hitta dit (jag behöver inte utveckla tror jag...)

 

Mest det!

Inom loppet av 10 minuter lyckas jag med följande:

*Tappa mat på mitt golv

*Tappa mat i min säng (dessutom fucking LINGONSYLT!!!)

*Doppa mitt hår i mjölk

 

När jag går ut i köket för att skölja den mjölkiga delen av mitt hår får jag dessutom veta att jag måste vara utflyttad i slutet av januari. Känner att det här är min dag!

 

Förövrigt: Om man bor i en trea, med två andra människor, visst FAN stänger man väl dörren ordentligt då när man duschar eller kissar?

Tycker att det borde vara dödsstraff på att inte göra det. Ja, jag är seriös.

 

Used to be the one of the rotten ones
And I liked you for that
Now you're all gone, got your make-up on
And you're not coming back

Bleachin' your teeth, smiling flash
Talking trash, under your breath
Bleachin' your teeth, smiling flash
Talking trash, under my window

Park that car, drop that phone,
Sleep on the floor, dream about me

Used to be the one of the rotten ones
And I liked you for that
Now you're all gone, got your make-up on
And you're not coming back

Har lugnat ner mig en aning.

Funderar på att försöka äta mat snart.

Skulle helst äta min "depressionsmat" (grekisk sallad med vitlöksbröd. Och nej jag är knappast deprimerad), men jag orkar inte handla.

 

Är mitt uppe i tvättande. Någon idiot har lämnat kvar kläder i åtminstone torktumlaren. Jag hoppas att idioten tagit dem tillvara när jag återvänder till tvättstugan. Annars kommer jag troligtvis svära lika mycket som jag gjorde när jag lyckades hälla ut tvättmedel (flytande sådant). Sen kommer jag slänga dem på golvet (nej, det kommer jag inte, men jag hade velat)!!!

 

Fan jag har ju glömt sortera tvätten...

Insåg igen hur skönt det är att vara trött.

Hur trubbig man blir.

Hur allt tappar värde igen.

Det är fint.

Varför, varför, varför får jag inte spola tillbaks tiden och göra något åt mina förbannade misstag?

Uppenbarligen är jag alldeles för dum för att lära mig av dem.

Och nu har jag nästan panikångest.

 

Kan jag inte bara helt få göra om ett år och två månader av mitt liv?

Kan jag inte åtminstone få skriva ett brev med uppmaningar om vad jag ska låta bli att göra?

Kan jag inte bara få mitt minne raderat?

Mår illa.

Mår fruktansvärt illa.

Tänker inte kräkas.

Jag hatar att kräkas.

Jag hatar mig själv.

Och mina händer vill skada.

Men jag låter dem inte.

Skriver istället.

Det hjälper knappast.

Inte alls lika effektivt.

 

Försöker äta.

Tuggar och tuggar.

Det tar aldrig slut.

Växer i munnen.

Jag slösar så mycket tid.

Så mycket tid på att tänka på helt meningslösa saker.

Helt meningslösa människor.

Ska jag säga.

Jag är en meningslös människa.

Jag är en ensam människa.

Och kommer fortsätta vara en ensam människa.

Om jag inte tröttnar förstås.

Åh vad mycket skit jag skriver.

Förlåt mig.

Som jag sa tror jag att det ska få mig att känna mig bättre.

Fast det gör det inte.

Men det håller mina händer uppehållna.

Från annan skit.

Sådan som syns.

 

Klockan är snart fyra.

Jag har tvättid imorgon.

Ironiskt.

Jag skulle göra om så mycket.

Bara jag kunde.

Jag kan inte.

Och det jag gjorde känns så värdelöst nu.

Det är så värdelöst nu.

Jag borde inte.

Men jag kunde inte låta bli.

Och jag trodde inte att det skulle skada.

Men det gjorde det.

Jag borde sova.

Jag borde försöka sova.

 

Daddy, am I drowning?
I just can't tell from all the rain
And daddy, can you help me?
I don't think I'll survive this fucking pain
Ooooooh, ooooooooh, oooooh, ooooh

Jag vill skriva. Massor.

För jag hoppas att det kommer kännas bättre då.

Men det vet jag egentligen att det inte kommer.

Jag måste bara uppehålla mina händer.

Få dem att göra annat än de vill.

Annat än de känner för.

 

Jag är fortfarande full tror jag.

Eller så är jag bara obeskrivligt ledsen.

Jag vet inte.

En blandning kanske?

Jag brukar inte vara obeskrivligt ledsen när jag är full.

Jag brukar inte träffa Jens när jag är full heller förvisso.

 

Jag har inte mått såhär på väldig länge.

Tror jag?

Lite roande att jag ser tre veckor som "väldigt länge."

Eller är det kanske fyra nu?

Jag är i varje fall ett jävla pucko,

som gör liknande misstag gång, på gång, på gång, på gång.

Jag orkar inte mer.

Jag orkar verkligen inte mer.

 

Jag gick där genom korridoren,
ganska glad, lite full.
Det står någon där. Någon som jag känner igen.
Någon som inte ska vara där.
På KTH ska man vara trygg, där ska inte sådana människor finnas.

Men han står där. Och jag har inte sett honom sen januari, när jag gråtande lämnade pendeltågsstationen.

Jag stannar upp.
Tittar.
Det är verkligen han.

 

Han säger urskuldrande att han är här med Jimmie.
Jag säger förlåt. Han säger att det inte gör något.
Varför säger jag förlåt..?
Varför säger inte han förlåt?
Jag står där, och jag vet inte vart jag ska ta vägen. 
Jag är yr, och vill kräkas.
Mest vill jag kräkas.

 

Den andra människan lyckas försvinna varje gång jag är i närheten.
Jag är värdelös, visst är jag det?

Kvällen slutar med ett vädjande sms och ett försök att inte gråta på tunnelbanan. Tårarna rinner ändå. En man ser medlidande på mig. Jag behöver inte medlidande. Jag är förbannat svag och en skam. Jag bör behandlas därefter.

 

I sold my guitar and my piano
I thought that it was these that kept me low
I thought if only I could try and change
That all my pain would be in yesterday

Jag kom hem kring klockan 10 idag, det första jag gjorde var att slänga av mig mina kläder och däcka på sängen i 2½ timme. 
Ella och jag var på tentapub på Björns igår, KTH Haninges sektionslokal. Jag var ganska trött och osocial, och Ella kände bara mig, så det var sådär.

Vid 23.00 bestämde vi oss för att dra vidare till henne och sova istället, men när vi väl närmade oss Söderbymalmskolan fick vi ett infall och besökte elevhemspojkarna. De blev glada över besöket och sa att jag borde hälsa på oftare. Det borde jag kanske, men det finns så många saker som jag borde... Tiden räcker inte till! (säger jag efter att precis sett klart "Lite Sällskap" och sovit i flera timmar...)

 

Med nu tror jag bestämt att jag måste klä på mig och laga mat.

Den vita robotenhörningen springer omkring i ett lila bergslandskap.
Jag försöker ignorera alla tankar som av någon anledning försöker ta över mitt medvetande.
Emellanåt lyckas de, min ädla springare ränner in i en stjärna.
Slits i bitar.
Dör.

Ja, jag erkänner, även om jag ibland försöker ge sken av något annat så stör det mig.
Det stör mig sjukt jävla mycket.
Och ja, jag känner mig sjukt lurad, galet naiv... Korkad?
Jag bara önskar att människan ifråga kunde bry sig yttepyttelite.
Jag van vid människor som beter sig som svin, men jag är knappast van vid det här.

Ja, jag bröt mot mina nya principer det första jag gjorde,
till troligtvis ingen nytta alls.
En del människor lär sig aldrig.

Däruppe bara, goda tankar flyger
men här på marken, kryper dom och smyger
raketen Sverige, månadens ställe
en smäll på käften, åt den allt för snälle

Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem,
men det gör jag, tror jag
Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem,
men det gör jag, tror jag
men det gör jag, tror jag

Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte gillar dig,
men det gör jag, tror jag
men det gör jag, tror jag

Det snöar ute.
Jag gillar snö igen.

Jag öppnar dörren och ser de vita flingorna virvla ner, hur de lägger sig som ett tunt täcke över marken.
För mitt inre ser jag mig själv sitta där ute igen,
mitt ute på gräsmattan i halvmeterdjup snö. Byggande en snöborg.
Ett försök att hålla undan ångesten som hotar att spränga mig.
Ibland avbryter den mig i mitt byggande.
Tårar rinner, jag kvider i natten.
Händerna behöver uppehållas, tankarna likaså. "Ska väggen vara tjockare?"
En lillebror som precis som alla andra inte förstår vad jag håller på med, men som kommer ut med en kopp varm choklad. Väggar som rasar in, men byggs upp igen.
Jag ska aldrig bli så svag igen.

Know that when you leave
Know that when you leave
By blood and by me, you walk like a thief,
By blood and by me, and I fall when you leave
So tell me when you hear my heart stop
You're the only one that knows

Underbar video!



things are feeling thin
well i know i know
lost my seat again
well i'll go i'll go
pushin in the pin
well i know i know
we're gonna go back in
we're gonna go go go!

bam, bam, bam, bam, bam, bam, bam, bam, bam
duhduh, duhduh, duhduh, duhduh
bam, bam, bam, bam, bam, bam ,bam ,bam, bam
duhduh, duhduh, duhduh, duhduh
bam, bam, bam, bam, bam, bam, bam, bam, bam
duhduh, duhduh, duhduh, duhduh
bam, bam, bam, bam, bam, bam, bam, bam, bam

i like to sleep with him
pushin in the pin
i like to sleep with him
well i know i know
we're gonna go back in
we're gonna go go go
we're gonna go back in
we're gonna go go go

bam, bam, bam, bam, bam, bam, bam, bam, bam
duhduh, duhduh, duhduh, duhduh
bam, bam, bam, bam, bam, bam ,bam ,bam, bam
duhduh, duhduh, duhduh, duhduh =CHORUS
bam, bam, bam, bam, bam, bam, bam, bam, bam
duhduh, duhduh, duhduh, duhduh
bam, bam, bam, bam, bam, bam, bam, bam, bam

Några få, få gröna löv sitter kvar på hasselbusken utanför fönstret.
De sista tonerna av "wish you were here" klingar långsamt ut.
Huttrande, invirad i en fleesefilt sitter jag och funderar.
Mycket på det som hände för tre veckor sen, en del på det som hände för snart ett år sen.
Funderingar ger mycket sällan konkreta svar.
Det är fortfarande frost på marken ute.
Vintern närmar sig, julen.

Någonstans tror jag att jag kommer bli äckligt, sårbart kär snart igen.
Jag kommer glömma bort julen i år också.
Utanför har vinden fått tag i några löv. De singlar långsamt ner.
Jag är nästan säker, kanske eftersom hösten till viss del varit en dålig repris av föregående höst.
Jag vet bara inte i vem än, eller hur. Eller exakt när.
Kanske inbillar jag mig
bara för att jag saknar känslan så, även om jag försöker intala mig annat.

En fågel flyger förbi utanför, sätter sig i ett träd.
Det skulle kunna vara en talgoxe. Jag vet inte.
Minns när jag satt vid köksbordet i mormors lägenhet som liten och hon lärde mig fåglarnas namn. Hon gillade fåglar, hon hade en kikare och massor av fågelböcker.
Jag tyckte att böckerna var ganska tråkiga egentligen. De enda coola fåglarna var gräsandshannarna, de hade grönt huvuden.
Jag saknar henne ibland, men det var nog tur för henne att hon slapp uppleva de senaste tre åren av mitt liv.
Min stockholmsflytt hade oroat henne till döds om inte annat.

Solen lyser utomhus.
Jag borde nog gå ut, men tanken att det är kallare där än här inne skrämmer mig.
Jag borde klä på mig, och kanske städa lite.
Mamma är hemma om en timme, hon kommer sucka åt mig när hon märker hur kallt det är här inne.
Så kommer hon fråga varför jag inte satt på värmen, eller tänt i pannan, så kommer jag säga att jag inte mindes hur man gjorde eller att jag inte trodde att man behövde elda i pannan eftersom hon gjorde det igårkväll och då kommer hon skratta åt mig och sen gå ner och tända i pannan.

Jag har väntat hela dagen på att värmen automatiskt ska gå igång, för min fader har sagt att den gör det, men antingen kräver det att det blir ännu kallare än vad det redan är, eller så finns det ingen värme kvar, och då är det ju svårt att få varmt.
Jag har åtminstone hittat ett ojämnt par raggsockar som jag fått på mig, som gör livet lite mer drägligt för mina fötter.
Men nu måste jag se till att jag åtminstone får kläder på mig.

"Dessutom är jag käääär i Barney.<3"

2009-11-01 @ 22:15:48

Ironic huh?

Den långhåriga saken är min kusin!

Min frack är pimpad, den har till och med en plastblomma i bröstfickan.
Det enda som saknas är det sista medimärket, sen är den ready to go!



Mediamärke+namn



Blomman + Liberala ungdomsförbundetpin <3


"Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag, tror jag."

(eventuellt måste dock lite hår avlägsnas innan den kan användas i offentliga sammanhang)

När jag satt där på centralstationen i måndags gjorde jag någonting jag borde gjort för längesen.
Raderade numret, raderade de sista sms:en. Ytterliggare en idiot är borta, ett jävla svin mindre.
Ett steg i rätt riktning.

Jag har lyckats släppa mitt "jag kan inte få något bättre, så jag tar det här"-tänk.
För jag har bevisat att det inte alls är så, jag kan få vackrare,
åtminstone till ytan.
Det är alltid något.
Att göra om mina minnen går inte, men att förtränga dem, eller åtminstone acceptera dem, är nog möjligt.

things are feeling thin
well i know i know
lost my seat again
well i'll go i'll go
pushin in the pin
well i know i know
we're gonna go back in
we're gonna go go go!

"Ja, jag behöver ju åtminstone inte vara orolig för att du ska vara otrogen när du ser ut sådär!"

Eva-Lena Nilsson (om min faders nyodlade skägg)

Min hund tittar på mig med ögon som säger: "Ska inte du sova snart? Jag är trött!"
Nu rullade hon visst över på ena sidan och somnade.

Jag ska snart återgå till utsmyckningarna av min frack. Om någon har några coola idéer på hur man kan pimpa den är det bara att skriva en kommentar!
Nu är åtminstone namnet på plats, och två av tre obligatoriska märken. Jag håller på att brodera ett Bob Hund-citat som beskriver mig alltför väl.

"Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag, tror jag."

På tal om att inte hitta hittade jag nästan inte till bussen från min broders lägenhet imorse.

Kanske inbillar jag mig bara, men människorna på bussen verkar så mycket lugnare än i Stockholm. Busschauffören väntar med att åka tills jag fått min sms-biljett. Ingen suckar ens.

Den monotona bussrösten är utbytt mot en värmländsk, när någon trycker på stoppknappen inte bara lyser "stannar"-knappen, den blinkar, som om hela bussen hotar att sprängas.
Vid centrum kan man, när dörrarna öppnas, känna den där brända lukten, den som en del påstår doftar kaffe.

När jag var liten var det en av höjdpunkterna när man åkte till Karlstad. Det var så stort och så många affärer överallt, affärer med fina kläder i. Det tog så låååång tid att åka dit, och vi fick ta ledigt från skolan.
Väl där besökte vi alltid Café Royale för att köpa en bakelse eller räksmörgås, eller om man hade tur; både och. Ibland följde mormor med, eller moster och någon av kusinerna. Efter att vi handlat åt vi alltid på restaurang Freden. Jag åt alltid hamburgetallrik, jag faschinerades så över att man fick dressingen i en "brödkopp".

Mina tankar avbryts av den värmländska rösten som säger att vi närmar oss busstationen. Jag behöver inte trycka på stop, någon annan hinner före.

Imorgon har jag tenta.

5 timmar om grafisk teknik.

Jag har pluggat för fullt idag och passade på att återigen ge liv till en av mina gamla studietekniker:

 

 

saker man skriver på sig själv kan man läsa när som helst=man lär sig dem.

 

Minns när jag i flera dagar gick omkring med idrottens organisation i Sverige över hela vänsterarmen.

Det var tider det!

 

Don't do love, don't do friends
I'm only after success
Don't need a relationship
I'll never soften my grip

Don't want cash, don't want car
Want it fast, want it hard
Don't need money, don't need fame
I just want to make a change
I just wanna change


I know exactly what I want and who I want to be
I know exactly why I walk and talk like a machine
I'm now becoming my own self-fulfilled prophecy
Oh, oh no, oh no, oh no

One track mind, one track heart
If I fail, I'll fall apart
Maybe it is all a test
Cause I feel like I'm the worst
So I always act like I'm the best

If you are not very careful
Your possessions will possess you
TV taught me how to feel
Now real life has no appeal
It has no appeal 


I'm gonna live, I'm gonna fly,
I'm gonna fail, I'm gonna die,
I'm gonna live, I'm gonna fly
I'm gonna fail, gonna die, die, die, die


Da-da-dum...
Oh, oh no, oh no, oh no

När jag och min bror diskuterade huruvida det var synd om mig, som behöver plugga om papper, eller inte.

 

"Men det är väl kul med nördkunskaper!?"

Dan Nilsson

Det står en flaska rengöringsmedel inne på vår toalett.

Jag undrar lite vad den gör där...?

Man skulle kunna tro att någon använt den, men så ser inte ut att vara fallet, badrummet är lika smutsigt som vanligt.

Min andra tanke är att den ställts där som en uppmaning, typ "Här står nu en flaska rengöringsmedel, inget hindrar dig från att städa!" Men det tänker jag inte, för mitt mål är att aldrig någonsin städa den där toaletten. Den var skitig redan innan jag flyttade in, och det är inte jag som kissat utanför, jag sitter nämligen ner...

I mitt så kallade spritförråd (kanske snarare före detta..?) återfinns endast en flaska "jif fönsterputs."

Alla slattar och 2,25:or från förra året är uppdruckna.

Jag skickar fyllesms om att jag vill skicka fyllesms. Nu när det inte längre finns någon som kan berätta för mig vilken dålig idé det är så är jag för nykter för att göra det.

Jag antar dock att föregående mening eventuellt visar att jag inte är alltför nykter trots allt..? Jag vet inte.

Jag vet bara att när jag satt där och skrek:

 

"JAG TOG EN KULA FÖR DIG OCH FICK EN SMULA TILLBAKS

FÖR DIG SKA JAG GÖRA DET TUUUSEN GÅNGER OOOM!

JAG HAR GIVIT DIG AAALLT, OCH JAG HAR IIINGENTING KVAR,

FÖR DIG SKA JAG GÖRA DET TUUUSEN GÅNGER OM"

 

så trodde jag att han skulle komma in, och jag skulle peka på honom.

Men det är ändå inte sant, för jag skulle aldrig någonsin göra om det tusen gånger, inte ens en enda.

 

När jag blir full bryr jag mig, men aldrig annars.

Jag bryr mig dock alltid desto mer om något annat, som stör mig, och som får mig att vilja skicka fyllesms... om att jag vill skicka fyllesms....

Åååh, varför är jag så förbannat dum?

Låt mig gå tillbaks två veckor i tiden och ändra allt.

Jävla förbannade skit, jag ORKAR INTE!!!

Igår kväll insåg jag att det var då, och inte idag, som det var den officiella "kramdagen."

Samtidigt insåg jag att den enda jag kramat på hela dagen var en skum CL-kille* jag aldrig ens pratat med, men som gav mig puppy-eyes och sträckte ut sina armar mot mig när jag först inte tänkte krama honom.

Lyckat!

 

*någon som läser till civilingenjör/lärare

Tänker på det där igen,

det jag tänkte att jag inte skulle tänka på mer.

Som vanligt med andra ord.

Det är som en nagel i ögat när man minst anar det.

 

Ointresset stör mig.

Jag skiter i vad jag kan få och inte, för jag har bestämt mig, och jag vill ha just det dääääär!

Och jag vill ha det NU, det finns inget "sen" eller "senare."

Känner mig som ett litet barn på andra sidan skyltfönstret som står och pekar.

 

men jeg lurer av og til på hva vi kunne prata om
du kunne sagt det er bra du kom
og jeg liker ikke kaffe, men jeg kunne ha lata som
jeg hadde kanskje tatt ansvar
jeg hadde kanskje fått et annet svar
annet enn det de har gitt meg hittil

Ja, jag är kryptisk.

Jag är beroende.

"Gubben i lådan" är min drog.

Jag har lyssnat på den 90 gånger på 28 timmar (varav jag egentligen bara haft 13 h jag kunnat lyssna på den). <3

"Ibland finns det böcker man vill läsa, men inte riktigt hinner, då kan man låta en student läsa den och skriva ett referat!"

 

Leif Handberg

Det finns ett ämne som får mig att må lite sämre än alla andra ämnen,

som kan ge mig ökad puls, illamående, kallsvettningar och ångest; samtidigt (nu kanske ni tror att jag överdriver, men tyvärr gör jag inte det, jag har upplevt alla dessa symptom...)!

 

Ni som känner mig kanske tror att detta ämne är fysik, men nej, ni har fel, det finns något mycket värre!

Det fruktansvärda ämne jag talar om är programmering.

Programmering får mig att för mitt inre se min kommande civilingenjörsexamen få vingar och flyga iväg.

 

I varje fall hade jag prov i detta ämne idag. Provet innehöll 25 frågor, varav 15 rätt gav godkänt. Jag hade 14.5 rätt. 15-14.5=0.5.

Jag hade ett halvt fel för mycket, ett HALVT!?!

Jag har varit på dåligt humör hela dagen på grund av det där HALVA felet.

 

Och skriv för guds skull inga klämkäcka kommentarer på det här, för jag kommer personligen slå ihjäl er.

Lyssnar på den här på repeat (27 gånger på två timmar).

Och krigar med testprovet i python.

 

Fått en flaska I huvet, legat sövd på akuten.
Varit död I minuter, hela själen var bruten.
Blivit jagad av snuten, varit vilsen på djupet.
Jag har famlat I'mörker, men I dig såg jag ljuset.
Och för dig har jag låtsas, och dolt mina tårar.
Med dig blir jag mindre, som gubben I lådan.
Jag vägrar att inse, du sviker mig alltid.
Jag gräver min grav för dig, jag är en soldat för dig.

Jag tog en kula för dig, och fick en smula tillbaks.
För dig ska jag, göra det tusen gånger om.
Jag har givit dig allt, och jag har ingenting kvar.
För dig ska jag göra det tusen gånger om.

Blivit lämnad I staden, medan du gick och blunda.
Fick en känga mot magen, tills jag smakade gatan.
Ändå gick jag tillbaka, och jag måste va galen.
Som nyss blivit bedragen, och som tänkte på laget.
För jag tänkte på jag-et, och jag såg alla tecken.
Men jag ville va bättre, men då blev allting sämre.
Jag vägrar att inse, du sviker mig alltid.
Jag gräver min grav för dig, jag är en soldat för dig.

Jag tog en kula för dig, och fick en smula tillbaks.
För dig ska jag, göra det tusen gånger om.
Jag har givit dig allt, och jag har ingenting kvar.
För dig ska jag göra det tusen gånger om.
Tusen gånger om.

Ställ oss båda på en våg, och snart så flyger du bland stjärnor.
Jag bär tyngden utav rymden, ändå finns du I mitt hjärta.
Ta mitt skimmer, för jag brinner.
Du är blott en blek lanterna, jag har gjort det här så länge.
Jag kan lika väl fortsätta.

Jag tog en kula för dig, och fick en smula tillbaks.
För dig ska jag, göra det tusen gånger om.
Jag har givit dig allt, och jag har ingenting kvar.
För dig ska jag göra det tusen gånger om.

Jag tog en kula för dig, och fick en smula tillbaks.
För dig ska jag, göra det tusen gånger om.
Jag har givit dig allt, och jag har ingenting kvar.
För dig ska jag göra det tusen gånger om.

Jag har givit dig allt, och jag har ingenting kvar.
För dig ska jag göra det tusen gånger om.

Det är krig nu, mellan mig och python.

Python hatar mig, jag hatar python.

Jag har prov imorgon.

Det ska gå, det måste gå.

 

Dessutom pågår ett krig inom mig.

Jag har hört att tvåfrontskrig inte är så bra.

Snart ska jag åka till skolan, det känns lite sådär med tanke på att jag inte lär vara hemma innan klockan sju ikväll.

Imorgon har jag datorprov, därmed har jag valt att dedikera hela min kväll till att göra testprovet, eller ja, det som kommer återstå av min kväll.

 

Och i mitt kylskåp börjar det bli matbrist. Egentligen har jag väl massor av mat men... Vad fan ska jag laga av den?

 

Om sju minuter ska jag ut i kylan. Ser man ut genom fönstret ser det förvisso varmt ut, men jag låter mig inte luras.

 

Så mycket svammel i ett och samma inlägg...

Jag känner mig lite smådeppig.

Det beror nog mest på att jag är trött,

men också lite på hur jag liksom förvandlas till mitt gamla blyga jag, när det verkligen inte passar.

När jag ska visa upp mina bästa sidor sitter jag på en säng under en kudde.

Jag har nog inga bra sidor.

Tack och hej!

push my back so i make sure
you're right behind me as before
yesterday the night before tomorrow

dry my eyes so you won't know
dry my eyes so i won't show
i know you're right behind me

and don't you let me go, let me go tonight
don't you let me go, let me go tonight
don't you let me go, let me go tonight
don't you let me go, let me go tonight
don't you let me go, let me go tonight
don't you let me go, let me go tonight

you walk the surface of this town
the high heels above the ground
and high horses that we know
keep us safe until the night

you know them all, i know it all
stay put and play along
'cause i'm looking for my friend
now i got you, got you

don't you let me go, let me go tonight
don't you let me go, let me go tonight
don't you let me go, let me go tonight
don't you let me go, let me go tonight
don't you let me go, let me go tonight
don't you let me go, let me go tonight

i dry my eye, dry my eye
dry my eye, dry my eye
dry my eye . . .
dry my eye, dry my eye
dry my eye, dry my eye
dry my eye . . .

yeah,
don't you let me go, let me go tonight
don't you let me go, let me go tonight
don't you let me go, let me go tonight
don't you let me go, let me go tonight
don't you let me go, let me go tonight
don't you let me go, let me go tonight
don't you let me go, let me go tonight
don't you let me go, let me go tonight
don't you let me go, let me go tonight
don't you let me go, let me go tonight
don't you let me go, let me go tonight
don't you let me go, let me go tonight

let me go, let me go
let me go, let me go
let me go, let me go
let me go, let me go
let me go, let me go

Jag känner mig som 13 igen när jag smyger mig in bakom microkön,

allt för att inte synas.

Jag vill uppslukas av marken jag står på och sluta existera.

 

Jag känner mig så förbannat barnslig när jag står där och försöker se oberörd ut samtidigt som jag plockar upp min telefon (finns det andra sätt att se oberörd ut..? jag behärskar dem i varje fall inte...).

 

Så förbannat intelligent av mig att verka ointresserad när det är precis motsatsen till vad jag är.

Så förbannat intelligent av mig att lära känna människor fysiskt innan jag lärt känna dem psykiskt.

Jag har inte ens något att skylla på.

Allt är kaos, men mest i mitt huvud och mest av allt är jag rädd för att jag inte duger till någonting överhuvudtaget, att jag inte ens är värd besväret att lära känna.

När jag luktar på min vattenflaska utbrister jag

 

"Usch den luktar inte gott!"

"Nej, det var väl sprit i den!"

 

Min moder

Jag såg, och skrattade.

Jag menade inte att skratta, jag skrattade för att jag vet hur förbannat vidrigt allting kan vara,

jag skrattade för att jag såg mig själv i såren,

för att jag vet att jag inte kan göra ett förbannat skit för någon annan människa som gjort sådär.

För att det knappast hjälper att gråta,

för att jag blev chockad,

för att jag var (är?) lika skadad själv.

Jag skrattade, men det var inte det jag menade, förlåt.

 

Ute på gatan tänds ljusen igen
Men jag har inte kommit upp ur min säng
Det känns som jag har vinter I hjärtat
Och alla portarna är stängda för mig
Jag ville bara ha en del av det här
För alla stenar och sånt som jag bär
Och de kunde ha sett mig I ögonen
Och de kunde ha frågat

och har en målsman tydligen.

 

"Till målsman

 

Här på Folktandvården i Hallonbergen har vi ett sk "områdesansvar", vilket innebär att vi är ytterst ansvariga för att alla barn i Hallonbergen får den tandvård de har rätt till."

 

Är det något jag inte känner till..?

Det som stör mig med sanningar är att de inte alls behöver vara absoluta, något som är sant en dag kan vara helt felaktigt en annan.

Som att vissa människor är underbara när man är full, men fruktansvärda när man är nykter, eller som att allting är jättejobbigt när man är trött, men inte betyder någonting alls när man sovit.

Åt helvete med himlen
Jag har inget att betala mer
Nu vill jag bara ha nånstans att flyga
Bort från er
Åt helvete med himlen
Om ni inte släpper in mig
Jag höll stadigt men jag tappade taget
Och det var långt ner

 

Det är jobbigt när man yttrar sanningar vid fel tidpunkter, som när man trött, ångestfylld och bakfull skriver att man saknar någon, när man i sitt normala tillstånd vill slå densamme med en kursbok i huvudet, eller för det mesta inte ens lämnar personen en tanke. Då känner man sig dum, när man visat sig svag helt i onödan, utan att det ens betyder någonting.

Förvisso känner jag mig dum varje gång jag visar mig svag, det är därför jag inte vågar offra något, eller visa hur jag tänker och känner, i mitt normala tillstånd.

Men hellre brinner jag
Än jag lägger mig ner och ser
Hellre brinner jag
Än jag knäar för er och ber
Hellre brinner jag
Jag har gjort det förut och jag
Gör det igen, gör det igen
Jag gör det igen

Jag sitter och spelar "Robot unicorn attack" och skriker "AAAJ" varje gång min enhörning springer in i en stjärna (eller bergvägg) och slits i bitar.

 

Jag känner mig jättedum, och bortglömd och oönskad på samma gång, vilket ju är jättelarvigt eftersom människan ifråga inte svarat 1 (!) gång när jag skrivit, jag menar, det finns människor som skriver till mig dagligen som jag knappt svarar, men de verkar ändå tro att jag är intresserad.

När en människa av okänd anledning inte svarar 1 (!) gång så borde det inte få mig att tro en massa saker. Jag inser själv hur fruktansvärt patetisk jag är just nu... Förlåt!

Minns när jag lyssnade på den här.

Ettan, tidiga mornar, illamående, träningar.

 

 

 

Jeg forguder din øyne, dine hender, dine lår
jeg kysser jorda der du står, der du sitter
drysser stjernestøv og glitter
som hos Peter Pan og Tingeling
letter jeg og flyr omkring
over byene, over skyene
som om ingenting lenger betyr no'
jeg er blitt et dyr nå, jeg flyr nå,
som et deilig eventyr og
alle masker har jeg tatt av meg
jeg er betatt av av deg,
shit, rett og slett besatt av deg

Husker natta jeg fikk lov å følge deg hjem
fra en fest hos en venn.
Vi hadde sitti igjen og bare prata.
Nå gikk vi sammen midt i gata.
Husker godt hva du sa da vi kom dit du bodde;
du spurte om jeg trodde
på kjærlighet ved første blikk
og det sa klikk inni huet mitt
og like romantisk som Romeo og Julie,
så skjedde det umulige
du kyssa meg, jeg prøvde å si no'
men du hysja meg
det neste jeg husker var at du hadde pysj på deg.
Nettene blei lange, dagene var fine
mens kulda satte inn, fant vi varmen ved å kline.
Vi levde og svevde som blomster og bier
men alt har en ende. Det er som folk sier
Shit, hvor lenge var Adam i Paradiset
Det blei krise, og enda' på min vise
Mine tanker, mine ord og mine gjerninger
ble borte i et spill som om alt var styrt av terninger.
og når det spilles høyt så er fallet verre
og sånn blei det for meg
denne dagen og desverre
det jeg trodde jeg vant, det jeg fant ut til slutt
da jeg hørte om deg og en annen gutt
Det var en kar jeg ikke visste hvem var
Jeg visste bare jeg skulle finne han
ta han og binde han
til et tre, knuse ballene hans
med et kne, jeg skulle nikke han,
ta en kniv og stikke han
men det han ikke kan
det er å stoppe tår'ne
som fyller salt i sår'ne
Jeg ligger skada som skutt av en uzi
Jeg henger med gutta, med Dane og med Susi
prøver å tenke med huet, ikke hjertet mitt
men det e'kke så lett eller så smertefritt
Du veit jeg har noen i meg,
en glemt Don Juan som en dag kommer fram igjen
og gjør meg til en mann igjen.
blåser støv og triks og som forfører og forleder deg.
Hø! Jeg både gruer meg og gleder meg.


Jeg har hatt så mange damer at jeg kunne skrevet bok om dem.
Jeg har hatt så mange damer, men jeg blir nok aldri klok pådem.
I over 20 år har vi prøvd oss på dem, prøvd å få dem,
men vil vi noen gang forstå dem?
Jeg har hatt så mange damer, men jeg blir nok aldri klok pådem.
Jeg har hatt så mange damer at jeg kunne skrevet bok om dem.
I over 20 år har vi prøvd oss på dem, prøvd å få dem,
men vil vi noen gang forstå dem?

Det går aldri en dag uten at jeg tenker
på hva framtida bringer og på hva som venter
Er jeg kald om hjertet?
Er jeg hard til beinet?
Er jeg dømt til å være aleine?
Vel, noen av grunnene hvor jeg kanskje selv har skylda
likte ikke å binde meg så knulla på fylla.
En evig jakt etter kjærlighet fant jeg meg en frekk en
var'e ned på alle fire og så fikk a' smake kjeppen
hadde tre-på en gang og da var det fett,
men i ettertid blir jeg svett
når jeg tenker på hvor lett det var den gangen
da det største var å være den første
og var man kongen, tok man dongen
og hengte svinet i et tre
lot den fryse sånn at alle kunne se
at det var MC Dane som hadde fått a' ned på kne
Men alle blir vi eldre og tidene forandrer seg
og jeg veit at flere gamle flammer fortsatt klandrer meg
for tapet av dyden, som en greker i syden
er jeg frampå, sikkert som du veit jeg hater lyden
av karer som klager over draget,
skriker og de bærer seg,
draget er noe man har, ikke som man lærer seg
Det e'kke dermed sagt at livet mitt er nirvana
jeg mangler ikke jenter, men den riktige dama
piker som spriker og skriker er det nok av,
men jeg savner en jeg kan elske og ære
sånn har det alltid vært og sånn vil det alltid være,
men jeg slapper av for hvis jeg spiller korta riktig
kommer a' en vakker dag.

Jeg har hatt så mange damer at jeg kunne skrevet bok om dem.
Jeg har hatt så mange damer, men jeg blir nok aldri klok pådem.
I over 20 år har vi prøvd oss på dem, prøvd å få dem
men vil vi noen gang forstå dem?
Jeg har hatt så mange damer, men jeg blir nok aldri klok pådem.
Jeg har hatt så mange damer at jeg kunne skrevet bok om dem.
I over 20 år har vi prøvd oss på dem, prøvd å få dem
men vil vi noen gang forstå dem?

Jeg har hatt så mange damer at jeg kunne skrevet bok om dem.
Jeg har hatt så mange damer, men jeg blir nok aldri klok pådem.
I over 20 år har vi prøvd oss på dem, prøvd å få dem
men vil vi noen gang forstå dem?
Jeg har hatt så mange damer, men jeg blir nok aldri klok pådem.
Jeg har hatt så mange damer at jeg kunne skrevet bok om dem.
I over 20 år har vi prøvd oss på dem, prøvd å få dem
men vil vi noen gang forstå dem?

Åååååååååååååh, varför är jag så förbannat naiv?

Var är min grafiska kokbok?

Jag behöver slå mig själv i huvudet.

Hårt.

"Vad är det du har krånglat till nu då? Någon som börjar på j?"

 

Johan Gustafsson

Vill slå mig själv i huvudet med min grafiska kokbok när jag tänker på allt förbannat korkat jag gjort detta år. Jag lever dock efter mottot "Det man inte minns har aldrig hänt," så nu återstår bara att förtränga det fort som fan! I will make it!

 

Förövrigt lever jag även efter mottot "Det ingen vet om mig har jag inte gjort" det fungerar också rätt bra. Gillar mina motton. <3

Jag har seriöst den här låten på hjärnan...

 

 

Open your eyes I see
Your eyes are open
Wear no disguise for me
Come into the open

When it's cold outside
Am I here in vain?
Hold on to the night
There will be no shame

Always
I wanna be with you
And make believe with you
And live in harmony harmony oh love

Melting the ice for me
Jump into the ocean
Hold back the tide I see
Your love in motion

When it's cold outside
Am I here in vain?
Hold on to the night
There will be no shame

Jag är inte kär, inte överhuvudtaget, vilket ju inte är särskilt konstigt (det hade varit mycket konstigare om så hade varit fallet). Det bara är så att jag är förbannat needy just nu. Jag känner mig ungefär som ett litet barn som står och drar i någons ärm och skriker "JAAAAAAAG FINNS!"

Och det finns några saker som lämnat en massa funderingar hos mig, och jag vill så gärna fråga, men det ska jag verkligen inte göra, för det kan bara bli galet konstigt.

 

Jag undrar om livet hade varit bättre eller sämre om man bara kunde säga vad fan man menar med saker och ting?

 

And as the upperdog leisurely sighing
The local cultures are dying and dying
The programmed robots are buying and buying
And all secluded freaks they are still trying trying

"Vilket jävla svin! Är du säker på att hon inte är en man?"

Ella

När vi hade tråkigt och pluggade grafisk teknik:

 

"PMS-färger, det måste ju vara rött!"

 

Mårten

 

Begging like you might take order in your own hands.
I stare, it seems like I don't care, drop
a chance in your hands then.
I know that bad's got to fix itself, correct over time.
And I know 'cause I've got the cure, I've
got a cure for your crimes.

All I dreamed up, all that seemed like luck seems silly to you now.
All I said to you, all I did for you seems so silly to me now.

Oh oh, oh oh, oh oh, oh oh, oh oh, oh oh, oh oh

Screaming like no one might call the cops and arrest you this time.
Standing back against my building's back
door, you're hoping for a ride.
I know the world's been mean to you, I've got a cure, hold tight.
I know the world's not fair to you, I've
got a cure for it's crimes.

All I dreamed up, all that seemed like luck seems silly to you now.
All I said to you, all I did for you seems so silly to me now.

Oh oh when you say it,
So so slowly to me,
Oh oh well I keep going,
Oh no I ran while knowing,
No no I know you need it,
So so I need it too,
And oh oh I must keep going,
So so you must too.

Oh oh when you say it,
So so slowly to me,
Oh oh well I keep going,
Oh no I ran while knowing,
No no I know you need it,
So so I need it too,
And oh oh I must keep going, so you must too.

I've got a cure, I've got the cure for you.

All I dreamed up, all that seemed like luck seems silly to you now.
All I said to you, all I did for you seems so silly to me now.

All I dreamed up, all that seemed like luck seems silly to you now.
All I said to you, all I did for you seems so silly to me now.

I've got a cure, I've got the cure for you.
I've got a cure, I've got the cure for you.

Imorgon är det torsdagspub...

Men jag ska ta mig i kragen, skära ner på mitt drickande och ha myskväll med Ella istället, äta massor av onyttiga saker och se på film.

 

 

Jag tror att det eventuellt är välbehövligt...

Ibland gör man saker man i efterhand inte riktigt kan tro är sanna.

Oftast är det hemska saker man önskar att man aldrig gjort,

men ibland inte.

Just nu lever jag i ett sådant "ibland."

 

"Och du tror att du är bra på att ge goda råd? *skratt*"

 

Min moder tror inte att jag kan ge någon goda råd...

Bara för att jag alltid gör fel själv betyder väl inte det att jag inte vet hur andra bör göra...?

"Ska du pönte den där jävla frackjäveln nu igen???"

 

Min moder

Jag längtar sjukt mycket efter att kunna brodera mitt namn på fracken. Jag funderar på att börja fästa några märken på den redan idag bara för att lindra mitt begär lite.

 

Jag har bestämt mig för att mitt "namn" blir "Vilse" eftersom det är det jag är mest hela tiden, på många sätt, och eftersom jag uppskattar "Vilse i pannkakan."

"Blivande japan," "japanen" och "karate kid" känns som "forna jag," så förnyelse är på tiden...

 

För er som inte vet vem "Vilse" är, eller vet vad Vilse i pannkakan är heller för den delen (introt håller på ca 31 s):

 

 

 

 

Och för er som vill se typ världens coolaste skurk (som är sjukt lik mig på åtminstone ett sätt..):

 

 

Jag har insett att jag varken äger byxorna eller tröjan jag har på mig, det känns sjukt classy (ana en viss ironi).

Jag blev en aning förvånad när jag efter att ha duschat slängde på mig min vita budogymnasiet-t-shirt och ärmarna nådde till armbågarna. Troligtvis är det väl någon stackare som lånade ut den till mig under vår barntävling som funktionärströja, och sen tog jag förgivet att det var min och ingen frågade efter den.

 

Annars har jag mest grubblat över gårdagen. Jag vet inte riktigt hur saker blev som de blev eller hur de ska tolkas.

Saker blir så komplicerade såfort jag är inblandad, och är de inte komplicerade så gör jag dem det. That's my thing.

Jag har tagit en paus från mitt ätande och "Fucking Åmål"-tittande.

Gillar inte riktigt att top 3 "veckans mest spelade låtar" är typ fett sorgliga allihop. De är ack så bra dock!

 

1. Wrists - Tegan and Sara

 

 

 

2. Possibility - Lykke Li

 

 

 

3. Elephant Love Medley - Jamie Allan, Nicole Kidman

 

 

Han jag är inneboende hos skrattade och sa "God morgon!" när han såg mig.

Det skulle kunna bero på att jag har alldeles för stora träningsbyxor på mig, som hänger nästan nere vid knäna och är instoppade i mina strumpor, och att jag har en Budogymnasiet-t-shirt i storlek L på mig, som jag råkade hitta i min då, halvtomma garderob, eller så skulle det kunna bero på att jag troligtvis ser fruktansvärt sliten ut. Eller en kombination.

Jag var på korridorsfest igår,

jag skulle gå hem tidigt,

jag var påväg att gå hem tidigt,

men så yttrar jag orden "Jag har inte hälsat på någon jag vill hälsa på,"

säger hejdå och skyndar tillbaks.

Och det blir startskottet för något man skulle kunna tro är handlingen i ett dåligt, svenskt drama.

Men jag klagar inte,

verkligen inte.

"Jag tror att han är schysst på det sättet faktiskt, även om alla män är svin"

 

Ella

Jag ska bli nunna och gå i kloster, tack och hej!

 

Men först: Grafisk teknik.

Jag känner mig... Fundersam tror jag?

Som att jag tillslut nått den punkt jag ville och nu inte riktigt vet åt vilket håll jag ska fortsätta. Jag trevar runt med fötterna och försöker hitta något stabilt. Någonstans att fortsätta.

 

Det är slut nu, det finns inget mer. Det kom som en chock, men nu måste jag vandra vidare. Åt något håll, jag vet inte vilket, men jag antar att det löser sig...

There's a possibility
There's a possibility
All that I had was all I'm gonna get
mmmmmmmmmmmmmm

There's a possibility
There's a possibility
All I gonna get is gone with your step
All I gonna get is gone with your stare
So tell me when you hear my heart stop
You're the only one that knows
Tell me when you hear my silence
There's a possibility I would't know
mmmmmmmmmmmmmm

Know that when you leave
Know that when you leave
By blood and by me, you walk like a thief,
By blood and by me, and I fall when you leave
So tell me when you hear my heart stop
You're the only one that knows
Tell me when you hear my silence
There's a possibility I wouldn't know
So tell me when my sigh is over
You're the reason why I'm closed
Tell me when you hear me falling
There's a possibility it wouldn't show
mmmmmmmmmmmmmmm

By blood and by me, and I'll fall when you leave.
By blood and by me, I follow your lead.

mmmmmmmmmmmmmmmm

"Robot unicorn attack, har du spelat det?!"

"Nej."

"Nej gör inte det heller, Dan spelar det och han blir bara arg!"

Min moder

Jag har ett svar.

Efter åtta månader har jag ett svar.

Jag hade inte räknat med att få något, men nu önskar jag bara att det kommit mycket, mycket tidigare.

Ändå känns det som att en sten lättat från mitt bröst.

Jag känner mig faktiskt friare.

 

Lyssnar på "Wrists" av Tegan and Sara på repeat.

Läser igenom mitt eget svar, undrar om det kommer läsas av någon annan.

Huvudsaken är kanske egentligen inte att det läses, utan att det skrivs.

 

Jag har försökt lägga på locket så många gånger,

misslyckats, gång efter gång.

Min undran har alltid fört mig tillbaks, skavt och påmint,

 

"Varför?"

mejl efter mejl, med "varför?"

Nu vet jag varför, efter åtta månader har jag något konkret,

något jag kan förstå och ta på.

Jag önskar bara att jag inte skadat mig själv lika mycket på vägen hit.

Allt kommer över mig igen,

det river, som det inte gjort på så länge.

Jag vill fly, bort, långt bort, hem.

Innan jag slits itu,

i tusen bitar.

 

Allt känns med ens så värdelöst igen.

Så fruktansvärt värdelöst, och tomt och skrämmande.

Bussen hem går om 20 minuter, det finns ingen chans.

Jag borde vara i skolan, på föreläsningen,

jag sitter här med ångest som liknar den jag hade förut,

på den tiden när det inte var något konstigt,

på den tiden när jag knappt åt eller sov.

 

Den slår som vågor, dras undan, kommer tillbaks.

Lämnar ingen yta torr.

Samtidigt som den river upp alla sår,

som jag trodde hade läkt.

Jag känner mig så ensam, fastän jag inte är ensam.

Jag känner mig så liten och obetydlig.

Jag saknar min familj.

 

Jag vill vara stabil.

Jag jobbar på att vara stabil.

Men alla tvivel gror alltför gott i mitt sinne.

Jag skäms över att det fortfarande finns stunder jag önskar allting tillbaks.

Jag måste verkligen hata mig själv sådana stunder.

 

Make me go without a word,
Get so crazy when you shut up.
Wake up in a panic,
Room is dark - you know this body.
Could be this way with almost just anybody,
So put me next to the window;
put me next to the light.

En minut

Idag är dagen efter en torsdagspub.

Jag är fruktansvärt bitter,

över att jag blir påmind igen, och igen, och igen, och igen.

 

Jag trodde nästan att han skulle gå upp i rök,

men nej, det gjorde han inte, han är som "en bajskorv man inte kan spola ner"

och ja, jag är fullt medveten om att han nog tycker detsamma om mig.

 

Inte för att jag tror att han bryr sig, det är ju han som beter sig som ett jävla svin genom att bara göra ingenting, och det är jag som blir bitter och plågas, och blir aggressiv och gör en massa hemska saker jag ångrar.

Det är jag som drömmer drömmar, påminns och vädjar om och om igen om ett svar.

Jag får inget förbannat svar. Jag vet att jag aldrig kommer få något förbannat svar, för han är lika jävla envis som jag, och jag tror att han saknar svar.

 

Jag har varit så jävla glad, länge, men nu känns det som att hela jag punkterats och ligger som en uppfläckt badring på en öde strand i oktober.

 

Har de ikke en flyplass her, jeg har'ke tid nå
har de ikke en fyr til å kjøre meg hjem 
har de ikke en symaskin eller limbånd
noen har ødelagt meg igjen ...