Känner mig sjukt nere, fastän jag inte har någon bra anledning.

Kanske är det för att jag känner hur avståndet mellan mig och mina gamla vänner växer så snabbt, medan avståndet mellan mig och mina nyfunna vänner knappt krympt alls.

Jag tror att jag har någon märklig "attentionwhore-gen" som gör mig sjukt rädd för att bli bortglömd, eller att inte vara någon särskild. Jag vill veta vad som händer hela tiden, vill vara bjuden överallt. Jag vill vara rolig och intressant och känna att jag bidrar, men i stora grupper får jag oftast prestationsångest och sitter tyst. Jag räknar med att om jag öppnar munnen kommer jag bara säga något dumt.

Jag vet att jag måste ge det tid. Mitt tålamod är bara så uselt ibland.