Kanske inbillar jag mig bara, men människorna på bussen verkar så mycket lugnare än i Stockholm. Busschauffören väntar med att åka tills jag fått min sms-biljett. Ingen suckar ens.

Den monotona bussrösten är utbytt mot en värmländsk, när någon trycker på stoppknappen inte bara lyser "stannar"-knappen, den blinkar, som om hela bussen hotar att sprängas.
Vid centrum kan man, när dörrarna öppnas, känna den där brända lukten, den som en del påstår doftar kaffe.

När jag var liten var det en av höjdpunkterna när man åkte till Karlstad. Det var så stort och så många affärer överallt, affärer med fina kläder i. Det tog så låååång tid att åka dit, och vi fick ta ledigt från skolan.
Väl där besökte vi alltid Café Royale för att köpa en bakelse eller räksmörgås, eller om man hade tur; både och. Ibland följde mormor med, eller moster och någon av kusinerna. Efter att vi handlat åt vi alltid på restaurang Freden. Jag åt alltid hamburgetallrik, jag faschinerades så över att man fick dressingen i en "brödkopp".

Mina tankar avbryts av den värmländska rösten som säger att vi närmar oss busstationen. Jag behöver inte trycka på stop, någon annan hinner före.