Jag orkar inte mer.

Jag orkar verkligen inte mer.

 

Jag gick där genom korridoren,
ganska glad, lite full.
Det står någon där. Någon som jag känner igen.
Någon som inte ska vara där.
På KTH ska man vara trygg, där ska inte sådana människor finnas.

Men han står där. Och jag har inte sett honom sen januari, när jag gråtande lämnade pendeltågsstationen.

Jag stannar upp.
Tittar.
Det är verkligen han.

 

Han säger urskuldrande att han är här med Jimmie.
Jag säger förlåt. Han säger att det inte gör något.
Varför säger jag förlåt..?
Varför säger inte han förlåt?
Jag står där, och jag vet inte vart jag ska ta vägen. 
Jag är yr, och vill kräkas.
Mest vill jag kräkas.

 

Den andra människan lyckas försvinna varje gång jag är i närheten.
Jag är värdelös, visst är jag det?

Kvällen slutar med ett vädjande sms och ett försök att inte gråta på tunnelbanan. Tårarna rinner ändå. En man ser medlidande på mig. Jag behöver inte medlidande. Jag är förbannat svag och en skam. Jag bör behandlas därefter.

 

I sold my guitar and my piano
I thought that it was these that kept me low
I thought if only I could try and change
That all my pain would be in yesterday