Trots tentaångest från helvetet, en 5-timmarstenta och återföreningen med en viskning från förr har jag överlevt.

Vad som är mest imponerande är kanske att viskningen från förr inte har ett blått öga och jag en polisanmälan på mig, men tydligen kan jag sköta mig. Ibland.

Min broder har åkt härifrån också, så jag kan lyssna på Den svenska björnstammen och Lilla sällskapet hur mycket jag vill.

Och vår lägenhet ser ut som satan med smutsdisk, madrasser, filtar och kuddar överallt.

Så kan det gå.

Idag tar småpojkarna studenten, men jag är inte där för jag ska plugga till min tenta imorgon.

Det går sådär.

Jag hälsade på dem i onsdags i varje fall. Det var så förbannat underbart att få träffa dem igen, även om inte elevhemmet är riktigt samma sak när man inte bott där på några år och min och Antons snygga Spiderpig-affisch är nedtagen. För övrigt är dock de svarta klöv-spåren i kol kvar på väggen.

På något vis lyckades de till och med få mig att sakna Budogymnasiet och mitt gamla elevhemsrum.

Som för övrigt Emilio haft det senaste året.

Och när jag satt där i min gamla soffa var det omöjligt att inte minnas allt som hänt innanför dess fyra väggar.

Alla som varit där.

svalkar vinden värmer solen
ser du något bakom molnen
känner du lyckan genom sorgen
jag har inget mer än mina tankar

har fått lovord och mordord piska o morot
ångest och oro som jag vore av stål och glas, borde gå men stannar kvar.
jag har lovat och glömt, förlåtit fördömt, försent för å ångra men tid nog
att tänka om och leva med det.

Jag är väl medveten om att jag är pretto när det kommer till mat och matlagning. Jag är kanske till och med åt det fascistiska hållet emellanåt.

Som när jag var på konsum härom dagen och jag råkade ta del av en annan kunds mobilsamtal (kanske mest på grund av att hon pratade väldigt högt)

"Lidl är så jävla bra, jag hatar konsum och Ica, det är så jävla dyrt!!"

Och mitt inre jag skrek att "TYDLIGEN HATAR DU MAT OCKSÅ!"

Nog för att mycket ligger i min uppfostran, men jag känner att ju äldre jag blir ju längre drar jag det. Numer dissar jag inte bara de där vidriga köpe-köttbullarna utan även frysta wokblandningar och färdiga hamburgare och till viss del köpebröd. Ge mig 5 år till så kokar jag säkert min egna buljong och gör egen ketchup. Jag har redan börjat bygga upp ett hat mot köpt majonnäs.

Ensam i regnet.

Följer de vita strecken mellan gångväg och cykelväg

önskar att även mitt liv var ett långt rakt, vitt streck.

Trots min kobenthet är strecket svårt att följa

för mycket alkohol i mitt blodomlopp.

I nyktert tillstånd hade jag kunnat följa strecket

om jag visste hur det gick.

"Älskling, kan vi inte resa runt jorden innan vi skaffar barn?"

säger en röst inom mig när klasskamraterna faschinerat diskuterar sina Nya Zeelandresor.

Är jag redan för gammal? Valde jag för snabbt att bestämma mig för vad jag ville med livet?

I detta tillstånd tenderar livet att gå mellan skrämmande och fantastiskt.

Passar på att smaka på chokladlikören pappa köpte i Tyskland för ett år sedan

vill inte lämna tillståndet

fastän det skrämmer mig.

Den smakar okej

med mjölk.

Sväljer pencillinet med likörblandningen.

Något säger mig att någon med medicinsk utbildning inte skulle uppskatta mitt tilltag.

Jag har ingen medicinsk utbildning, så jag sväljer pencillinet med sprit.

Nu är den snart slut.

Men det finns påfyllning

och "natten är ung" som tjejen vid slussen sa till pojken som tog studenten.

"Folket är törstigt, så folket det dricker.
Folket är hungrigt och äter.
Jag ser inte någon mening med mitt liv.
Kan jag inte sova nu?
Om nån vet nåt här, så räck upp en hand!"

När jag sen vaknade tjugo år senare
satt jag och stirrade på åkrar och himmel
och jag tänkte att "visst var det där lite viktigt en gång
Det är ändå ett kort liv för att vara så långt."