Det var det.

Det är så gott som bestämt nu.
Jag kommer troligtvis inte att läsa specialidrott c till hösten.
Jag har lovat mig själv och andra att inte bestämma mig riktigt än, men jag vet innerst inne nästan säkert hur det kommer att sluta.

Man kan se det som ett misslyckande,
men jag väljer att se det som min räddning.
Vad jag än i slutändan väljer så ångrar jag inte mina två år på Budogymnasiet.
Det är klart att jag lyckats spara ihop ganska många ångestfyllda dagar,
någon deciliter med tårar.
Men jag har vunnit så mycket mer, jag har fått en mer realistisk bild av mig själv, en mycket starkare kropp och jag har lärt känna så många nya personer.

Jeg har hørt at noen lever min drøm, jeg lever noen annens
og jeg har ikke hørt noe mer sant for faen


Imorgon ska jag prata med rektorn.

Ljuset i slutet av tunneln?

Det är möjligt att jag inom en relativt snar framtid kommer att väja bort något som i nuläget upptar en ganska stor del av mitt liv.
Inget är bestämt, men som sagt det är möjligt att det blir så om inte mitt liv känns roligare snart.

En tyngd släppte greppet om mina axlar.
Det finns kanske en möjlighet, som jag inte kunde se förut.

Jag vill se på supernatural, men borde sova.

Ska sova.

nej, jag vill inte dö, jag vill sova.

Jag gick hem eftersom jag kände att jag inte riktigt orkade vara social.
Om en halvtimme måste jag gå tillbaks.
När jag är såhär trött tänker jag "jag vill dö" i varannan mening.
Jag brukar åtminstone inte vara såhär trött nuförtiden.

Jag har bäddat om i min säng, efter det orkade jag inte göra något mer konstruktivt. Orken tog slut.
Jag slängde åtminstone det gamla lakanet. Hålet hade hunnit bli lika stort som mitt huvud.
Till mitt försvar vill jag säga att det där jävla lakanet säkert är äldre än mig. (och att det inte var min mening)

Klockan tre får jag tillbaks min träningsdagbok. Jag känner på mig att det inte kommer att bli trevligt, och jag funderar nästan på att inte ens läsa vad som står i den.
Jag är bara så förbannat trött på det, så trött att jag bara vill kräkas.
Ett helt jävla år kvar.
Så jävla ovärt.

Jag ser ingen annan lösning heller.

Och jag lyckades motstå frestelsen att lyssna på runaway igen, bytte till feel god inc.
Även om den känns så jävla malplacerad.

Windmill, Windmill for the land,
Turn forever hand in hand,
Take it all in on your stride,
It is ticking, falling down,
Love forever love is free,
Let's turn forever you and me,
Windmill, windmill for the land,
Is everybody in?

för jag hatar mig själv ibland

Jag blir så arg på mig själv.
För att jag nedlåtit mig till att bli kär, bara ordet i sig får mig att vilja kräkas.
För att jag är såpass ointressant att det enda jag kan bidra med i din värld är att säga vilka sidor vi har läxa på.
För att jag är känslostyrd.
Och för att jag valt så jävla fel här i livet.

Som om Jag bryr mig
Sänk mitt hjärta som en sten
Ge mig en käftsmäll Jag är feg


Det kliar under huden.
Jag vill riva hål.
Skrubba bort alltihop med stålull.
Ömsa skinn,
födas om på nytt.

Ena stunden är jag glad, nästa går jag sönder.
Jag är psykiskt instabil...
Jag var aldrig såhär förut..?

Jag önskar bara att det fanns någon jag kunde berätta för exakt hur det känns inuti utan att behöva oroa mig för att bli idiotförlarad.

Supernatural <3

Jag har tre säsonger av Supernatural på datorn.
Det är bra. <3
Lite mer historia, sen ska jag se ett avsnitt.
Klockan är redan 20 i 7. Varför går tiden så snabbt?

Jag har till och med skrivit färdigt engelskaarbetet.
Tänk om vår lärare som omväxling kunde hitta på något roligt ämne att skriva om.

Imorgon är det skola igen. Det gör inget.

This heart's on fire.

Behöver nån som behöver mig.

Jag lyssnar sönder Runaway.
För en vecka sedan lyssnade jag på what if "You got to do what you got to do".
Då var jag beredd att kämpa, nu vill jag mest fly.
Snart, snart, snart hem.

All along, not so strong without these open arms.
Hold on tight.


Även om jag älskar att vara kär så hatar jag det ännu mer.
Jag intalar mig att jag inte har tid.
Fast det är inte så egentligen.
Egentligen är jag bara rädd för att jag inte duger.

Det verkar som att jag aldrig duger.

Jag har ledsnat på att vänta
på dom ständiga problemen med sömn
Behöver nån som behöver mej

En bloggutmaning

Jag har fått en bloggutmaning det är coolt.
Här kan du se vem som utmanade mig.

Här är reglerna:
-Respond and rework. Answer the questions on your blog, replace one question you dislike with a question of your own invention; add a question of your own.
-Tag eight other un-tagged people.

Nuvarande besatthet?
påsklovet

Vad har du på dig nu? 
jeans, t-shirt, inga strumpor

Tar du tupplurar?
det hände väl mest i ettan när jag var såpass slut att jag nästan somnade i skolan.

Vem kramade du sist?
minns inte

Vilka är de finaste orden du vet?
snö, frost 

Vad blir det till middag?
panerad hokifilé, potatis och spenat

Vad var det sista du köpte?
det var ganska mycket.. fisk bland annat

Vad lyssnar du på just nu?
wolfparade

Favoritväder?
ibland tycker jag om när det regnar, ibland när det snöar, men just nu vill jag helst av allt ha sol.

Vad skulle du döpa eventuella döttrar och söner?
pojkar skulle jag döpa till Sam eller samir annars vet jag inte.. och förövrigt hatar jag barn..

Vilka är dina bästa redskap?
min dator (som jag saknar djupt), min externa hårddisk med allt som är på den och min mp4

Säg något till den person som taggade dig.
Desirée, jag gillar din blogg.. och jag tror att vi ofta tänker likadant.

Favoritresemål?
tokyo, mindre är ett halvår kvar! :) (om man nu kan välja en plats man aldrig besökt..)

Nämn några saker du inte kan vara utan?
datorn, min kines mp4

Vad skulle du vilja ha i dina händer just nu?
mitt slutbetyg

Om du förvandlades till en känd person av motsatt kön, vem skulle det vara?
svårt.. chirag kanske

Om du kunde åka varsomhelst i världen i en timme var skulle du åka?
just nu hade det varit trevligt att åka hem.

Favoritlukt?
det är väl mest lukter från sköljmedel/tvättmedel som personer jag tycker om använder

Om du bara får ha på dig ett par skor i 3 månader, vilka skulle du välja då?
mina blå converse

Sedan ska man komma på en egen fråga:

Om du resten av ditt liv var tvungen att lyssna på en musikgenre, vilken skulle den vara?
Jag tror att jag hade valt indie, idag åtminstone.

Eftersom jag knappt vet vilka som läser min blogg är det svårt att utmana så många...
jag utmanar Evelina åtminstone!

.

Jag vaknade nio imorse.
Det är inte så vanligt, på en lördag.
Jag drömde om dig igen.

Och ju längre tiden går, ju räddare blir jag för att du ska tycka illa om mig.

Jag granskar till och med
mig själv genom dina ögon
och jag hatar det så...

Runaway


Hela Sverige kan se mina misslyckanden

Idag fick jag ett mejl.
Det handlade om beep-testet.


"Sofie & [...] , har riktigt dåliga värden [...] Sofie har aldrig kommit upp på en anständig nivå efter två års träning). Förklara det den som kan..."

Det var inte bara jag som fick det mejlet.
Ungefär 50 andra personer över hela Sverige fick det också.
Jag vet inte riktigt vad meningen var, om det var någon typ av bestraffning...
Eller helt enkelt bara ett sätt att förödmjuka mig.

Jag tror att han lyckades.

Du var så oprofessionell
Och det lämnar alltid spår


Gjort är gjort.

Mitt första prov i fysik b är över.
Det är ingen idé att tänka mer på det, gjort är gjort.
"Nya tag".
Som jag säger varje gång,
men i slutändan nästan aldrig menar.

När hela himlen är grå
och det känns som om mitt hjärta inte klarar av att slå
det är lång väg att gå
men jag har ingen annan än mig själv att skylla på.

Lotta körde avslappning med oss på träningen.
Jag skrek inombords när det närmade sig slutet.

Kunde jag inte få stannat lite längre i min idealvärld?

Sliten

Jag har kommit in i en period där jag överkonsummerar försvarets hudsalva, ipren och hudlotion.
Jag känner mig inte riktigt i skick, ständigt en hotande huvudvärk som när som helst kan ploppa upp.

Förkylningen går aldrig över heller, jag tror det här är min femte vecka, om jag nu är förkyld, eller om det är så att det är min allergi som spökar, min brist på astmamediciner. Jag vet inte, men det ser snart inte bättre ut än att jag får besöka sjukhuset, vilket känns onödigt eftersom jag lärt mig att sjukhus är något man besöker när man är dödligt sjuk och inget annat.

Det får lösa sig helt enkelt.
Något som aldrig löser sig är fysik b. Det är något man måste kämpa för. Är jag rädd.

Run, run, run away
Lost, lost, lost my mind
Like you to stay
Want you to be my prize

Så det återstår väl bara att läsa i den förbannade boken.
Guds straff till mänskligheten..?

Dagens citat

"Kvinnor gillar män som kan dansa."


"Nej!"


"Okej, men omanliga kvinnor gör det. "


Elisha


Vart tog våren vägen?

Jag har slutat tro på våren.
Ute piskar snön de stackarna som lurats ut.
Kan man ens säga att snön faller?
Stundtals ser det mest ut som att någon ställt sig på ett hustak och nu blåser ut snön över oss.
Om en halvtimme ska jag ut i det vackra vädret.
Kanske hinner det sluta snöa tills dess..?

Nu fryser gräset & går av
& jag hatar allt
som böjs & går av

Bara?

Varför ska det behövas bråkas om så meningslösa saker?

Det är stunder som denna som jag bara vill släppa allt och åka hem.
Jag drömmer mardrömmar om att jag inte kan åka hem, eller att jag måste åka hemifrån, det kan väl knappast vara sunt?

I've got no where to go

Jag önskar att jag struntat i den där jävla temadagen och stannat hemma och pluggat fysik. Sovit ut. Gjort saker jag vill göra.

Bara en och en halv vecka kvar.
Bara?

Ett okomplett pussel.

Jag sitter såpass nära att jag skulle kunna luta mig mot dig.
Men jag låter bli, jag är inte fullkomligt galen.
Även om jag för en kort sekund önskade att så vore fallet.

Att varje dag se dig gör mig galen.
Vem gav dig rätt att träda in i mitt universum?
Vem bad dig komma hit? Du gjorde det knappast frivilligt, men inte var det jag som bad dig.

Lugn. Ett stilla rum.
Dagens måsten är avklarade. Snart börjar en ny dag med nya måsten, nya listor med saker att fullfölja. Ett pussel som aldrig blir komplett.
Men just nu är det lugnt. Just nu känns allt i livet bra och just nu hade jag tänkt att sluta skriva för idag.


What you got to do you got to do.

Nervositeten ligger som ett stort tungt moln över rummet.
Det luktar svett.
Kroppar på helspänn.
Så många drömmar och förhoppningar samlade i ett och samma rum.

Skira drömmar som om bara några veckor kan krossas som glas, eller växa sig större och starkare.
Kanske utarmas så småningom, som mina.

Jag sitter där på bänken, men minns hur det är, att stå där på mattorna, känna att man gör sitt yttersta men ändå inte veta om det räcker till.
Jag har kämpat för att sitta där jag sitter.
För bara två år sen stod jag där de står nu.

Jag ville så mycket, hade så höga ambitioner, jag kunde göra allt och lite till bara för att förtjäna en tröja med "Budogymnasiet" skrivet på ryggen, bara för att få sitta på bänken.
Det blev så, jag fick min tröja och en sittplats, men ändå är jag inte nöjd.

Mitt forna jag hade blivit galen av att se hur jag väljer att inte ta tillvara min plats, och där ute på mattorna kämpar folk för att få sitta bredvid mig.

Det var då jag insåg på riktigt att jag måste skärpa mig.
Visst, jag har inga ambitioner i världen att fortsätta träna såhär mycket efter gymnasiet, jag vill inte träna såpass mycket som krävs för att ligga i topp, men jag måste sköta mig nu, inte svika mig själv, eller det som en gång var jag

What you got to do you got to do.


Vårstädning..?

Förbundets årsstämma är över.
För min del.
Vi fick åtminstone en god middag och en biobiljett.

Det var uppvisning också, biffiga kampsortsmän till värdelös techno. Jag blev nästan kär.

Snart ska jag äta tårta, Anton fyller år.
Och jag måste städa mitt rum. Jag hade nästan kunnat tänka mig att visa upp det så som det är imorgon, men Omar hade bara blivit arg. Och det är ju ganska onödigt...
Det ska bli lite kul att se vilka som söker i år, fast jag bryr mig inte överdrivet mycket, brydde mig mer ifjol.

Jag blir verkligen så glad, för du är verkligen som jag.

Jag och Ella skulle gå på bio idag.
Dock har vi samma brist av lokalsinne och kart-analfatism så när vi väl hittat dit så var bion full och när vi väl hittat nästa biograf var det för sent. 
Allt slutade med en glass på donken, vilket var trevligt.

Om åtta timmar ska jag gå upp.

Vi har så ont om tid
ingen vila
ingen rast
vi har så ont om tid
och det här är verkligen fel plats
 

Pappa ringde förut. Jag har inte pratat med honom sen sportlovet, så jag fick lite dåligt samvete över att inte hinna prata med honom.
Jag saknar honom.

Dagens citat!

Jag hade en klasskamrat en gång, han gick i min klass.

Okej, inte världsbäst, men ändå...

 

Robin J


Vem tog Marius?

Någon har tagit Marius.
Han hänger inte längre på vår vita köksvägg...
Vilket fick det att göra lite ont i mitt lilla hjärta.
Någon har tagit honom någonstans, men att leta reda på honom orkar jag inte nu.

Lotta satte upp ett vitt papper på vår vägg att skriva på.
Jag skrev att jag tyckte att den som tagit Marius skulle lämna tillbaks honom.
Tim skrev att han tyckte att det var mycket bättre utan honom.
Tim blev nästan blev backstabad med en kulspetspenna.
Men jag lät bli.

Jag är väldigt sliten förövrigt.
Imorgon ska jag på bio med Ella, det ska bli trevligt.
Något som inte ska bli trevligt är att jag missar fysik b och måste gå på en föreläsning om mental träning.

Trött.

Trött.
Kunde inte somna nu igen, var irriterad.
Har gnisslat tänderna mer än vanligt, är trött  i tuggmusklerna.
Träning om en timme.
minst 15 timmar kvar innan sömn är att tänka på.
Fan också.

Och jag måste börja träna avslappning, som min tandläkare sa, om jag vill ha kvar mina tänder...

I wish I was special.

Jag är trött. Så fruktansvärt trött.
Klockan är inte mycket mer än halv tio.

Ju längre tiden går ju hopplösare känns det.
Jag vill bara sitta lutad mot dig och stryka över ditt hår.
Men jag är ingen, en av alla andra.
Tillhörande den gråa massan.

I want you to notice
When I'm not around
You're so fucking special
I wish I was special


Någon har skrivit CS i hjärtat på köksbordet.
Jag borde hoppa kärleken och börja spela cs.
Det hade nog varit lättare.

Allting faller isär.

Jag är trött.
Igår kunde jag inte sova. Jag höll på att sprängas. Gå sönder till en miljard bitar.
Samtidigt som jag redan kände mig trasig. Isärplockad.
Allt slutade med en sån där lapp. Jag skrev tills orden tog slut.
Somnade tillslut.

you're a star

Jag ska snart åka och träna. Det känns bra.
Ute är det ljust. Det ser nästan varmt ut.
Även fast det är svinkallt.
Himlen är blå.

Snart är det programmeringsprov. Jag funderade ett ögonblick på att inte gå dit, fast det kommer knappast göra saken bättre.
Det är modigare att våga misslyckas än att alltid försöka undvika misslyckanden.
Min enda tröst är att det finns fler som är lika dåliga som mig.
Prov imorgon också. Jag orkar inte engagera mig särskilt mycket.
En gång för längesen var jag ambitiös.
Det kommer nog tillbaks någon gång, men inte idag.
Dock måste jag höja mitt snitt.
Det löser sig.

Ju längre tiden går ju svårare blir det att veta vad jag ska säga, orden försvinner i din närhet. Har vi ens något gemensamt..?

you're a star
In nobody's eyes,
In nobody's eyes but mine

Ett mycket splittrat inlägg.
Som troligtvis inte kommer ge mig några nya fiender..?

Släpp in solen

Jag tror visst att det börjar bli vår.
Fortfarande är det alldeles för kallt, men det underbara ljuset börjar komma tillbaks.
Jag hörde till och med en liten fågel när jag var på väg hem förut. Tyst.
Men ändock.

Släpp in solen,
släpp in solen
och skaka av dig dina sorger och bekymmer.

Imorgon har vi sovmorgon, vilket gör mig lycklig. Än kan jag vara vaken.
En timme till.
Att se på värdelösa komediserier gör mig lycklig.
Skola imorgon. Det känns... ganska bra.

Du vet var det sitter och siktar tills du riktigt säkert vet att det hittar in
Där ingen annan kommit in.
Hjärtat väljer blint
Nu när jag svalt det kan du dra det hur långt du vill.
Du vet jag vill bli din
Och ingen annan kommer in. Hjärtat gör mig blind

Har ni märkt att jag visar min glada sida..?

Jag mår bra.

Folk säger att min blogg är sorglig. Att de blir ledsna av att läsa den.
Och kanske är det så, kanske är min blogg sorglig?
Jag är född pessimist, jag har en vana att plocka fram det värsta och betrakta det extra länge. Älta.
Men det går alltid över och jag går vidare.

Jag tror inte att jag är olycklig, inte olyckligare än någon annan.
Men när jag skriver så skriver jag om saker jag tänker på, som vill ut.
Oftast är det kanske inte glada saker, men glada saker känner jag inget behov av att skriva om.
De får gärna stanna kvar inuti.
Att skriva om vad jag gör på vardagarna hade varken varit kul att skriva eller läsa om. Jag gör inte så mycket som är kul att läsa om.
Det är mest skolan och träningen som gäller.

Fast det är klart att det händer saker här på elevhemmet. Som förut, när Martin jagade Richard med en toaborste och lämnade ett stort rött bitmärke på hans rygg. Det var ganska roligt.
Eftersom det inte var jag som blev biten.
 
Det är tårar
Kan man gråta som en karl?
Snälla du förlåt mig
Jag glömde vem Jag var
Snälla sluta lyssna
Glöm allt jag sa
Jag mår bra


Om du mår dåligt av att läsa min blogg tycker jag att du ska låta bli att läsa den. Oroa dig inte för mycket för mig i varje fall, jag klarar mig.
Visst, jag har varit lite nere senaste tiden, varit sjuk i en månad, men det går över. Det gör det alltid.

Ännu en morgon.

Jag äter frukost. Vilket får mig att vilja kräkas.
Det slår aldrig fel.

Försöker ha en bra inställning inför träningarna. Det går sådär.
Snart är jag här igen. Nerbäddad i min säng och ser på värdelösa komediserier.
Om inte fysiken tvingar mig till något annat.

Jag drömde om dig igen. Vi spelade fotboll..?

Här kommer rädslan, nu igen
När alla fjärilar i magen nålas upp
till ett mönster på min säng

Upptagen av det förflutna.

Hemma är hela min familj samlad.
Det händer inte så ofta. Jag önskar att jag vore där istället. Att jag hade mer kontroll över mitt liv.
Jag saknar dem.
Vad får jag istället?
Två träningar och en förstörd sovmorgon.

Min lillebror skickar SMS om att han har tråkigt. Jag vill också ha tråkigt, bara jag får vara hemma med dem.
Men jag förstår honom, för bara två år sedan hade jag tyckt samma sak.
VARFÖR uppskattar man aldrig det man har till fullo?
Och varför är det så svårt att leva i nuet?

Människan är oförmögen att leva i nuet,
endast det förflutna och framtiden kan uppta oss.

Supernatural

Jag har lovat mig själv att ladda ner supernatural när jag kommer hem. Förövrigt känns det ganska ironiskt att jag hörde den här låten för första gången idag...


Mr. Doggy.

Jag ser på Little Britain. Engelskaarbetet är färdigt och jag känner mig tillfreds. Funderar på att köpa Ben and Jerry's sen. <3


Ta mig härifrån.

Att mötas av en grupp fjortisar av vilka endast två lärt sig hälsa (varav den ena inte förtjänar att kallas för fjortis och den  andra mest lät otrevlig) och resten bara lärt sig vara enerverande får mig att vilja kräkas och dra härifrån på samma gång.
Blä.

Jag undrar vad du gör nu?

Så dum som jag är
Kan jag inte förstå
Hur jag ska bära mig åt


Jag har åtminstone nästan helt skrivit färdigt mitt engelskaarbete vilket får mig att bli lite stolt över  mig själv.
Det är ändå fredag.
Och jag är halvt död.
Om inte den lilla skaran dragit ner till källaren kanske jag varit heldöd?


Borta bra, men hemma bättre?

Ute är det svart. Med undantag av gatlamporna.
Men om jag varit hemma i Värmland hade det varit svart.
Det snöar tror jag. Snön tar visst aldrig slut.
Detsamma gäller min förkylning.

Inatt drömde jag att jag åkte hem. Det var du som körde hem mig.
Jag önskar att det hade varit sant, att jag vaknat upp i min egna säng imorse.
Jag saknar mina bröder. Och alla de andra.

Och det var så länge sen, att jag glömt bort hur det känns att komma hem.

Jag är så splittrad inför dig. Du är allt och inget, någon och ingen. Jag vet inte säkert om jag är kär eller inte, men det är något med dig som sliter och drar.
Jag vill vara där du är.

Du kan få mig när du vill.

Tidens gång

Det är redan kväll. Tiden går så snabbt ibland.
Det känns som om jag inte hunnit med så mycket mer än handlat, lagat mat och sett på en film sen skolan slutade.
Jag borde börja på mitt engelskaarbete, men jag vet inte om jag orkar.

Beeptest imorgon på skolan, jag ska nog inte springa eftersom jag fått tillbaks mitt halsont.
Och eftersom jag läst att virus som sätter sig i halsen lätt går över till hjärtat...

Jag är trött. Jag sov oroligt och drömde bara en massa drömmar om döda människor och monster.
Jag försökte tänka på dig, men det resulterade bara i ytterligare en dröm om monster som levde i elevhemmets ventilationssystem.

Var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar?
Var det dig jag såg, dig jag svor att aldrig glömma?

Som om minnen är dagens verklighet.

Jag sitter på pendeltåget. Själv. Det känns som vanligt. Som det ska vara.
Efter 53 minuter är jag framme. Tåget är sent.
Som vanligt.
Jag går den lilla sträckan från pendeltåget till träningssalen.
Öppnar dörren och allt känns som vanligt.
Tre månader sen sist. Det hade lika gärna kunnat vara en dag.

Jag skakar.
Sensei hälsar, han ser glad ut.
Jag smyger in under hälsningen.
Av alla de jag saknat är bara Antonio där.
En massa nybörjare. Allt känns inte längre som vanligt.

Jag får höra av Antonio att Leo mer eller mindre slutat, men att tvillingarna är där ibland.
Just då gör det lite ont. Lite ont i hjärtat, eftersom jag inbillar mig att det inte bara bryr sig om att pumpa ut blod här i världen.
Jag vet inte vad jag förväntat mig egentligen..?
Att allt hade varit som på den gamla goda tiden när det nästan enbart var brunbältare och Leo och tvillingarna oftast var där?
Fast det var ju så länge sedan det var så.
Jag saknar dem i varje fall.


Tom Titts med klassen idag.
Du var där. Det gjorde mig lite glad...
Men jag vet inte vad jag ska göra...
Jag kan inte låtsas vara någon jag inte är.
Och frågan är om jag duger som jag är?

Ja, ja, det er'ke sånn
men jeg lurer av og til på hva vi kunne prata om
du kunne sagt det er bra du kom
og jeg liker ikke kaffe, men jeg kunne ha lata som
jeg hadde kanskje tatt ansvar
jeg hadde kanskje fått et annet svar
annet enn det de har gitt meg hittil

Dagens citat

"Varför har du på mobilen på lektionen?"


"Vadå, som att inte du har det?"


"Jo... Men mig ringer ingen till."


Sebastian Söderblom


Tack.

Jag ser mig själv i spegeln. Suckar. Dräkten hänger tung över mina axlar.
Fastän den är fjäderlätt.
Jag orkar inte med det här mer.
Tränar passet. Känner menlösheten strömma genom kroppen.

For det jeg driver med er neppe viktig
for det brenner ikke i meg eller kjennes rikig
alt er flyktig, gi meg no håndfast
et håndtak å holde fast i et stormkast
please gi meg et kart og en plan
noe jeg kan følge fra dag til dag
en fasit noe å følge slavisk

Hem.
Äter vidrig snabbmat för att kunna hinna till nästa träningspass.
Åker dit, tränar.
Finner insikt.

Det är möjligt att jag skulle tycka att det kändes bättre att inte träna, att jag överlag skulle vara lyckligare.
Men jag skulle ändå inte göra något meningsfullt av min tid och jag skulle känna mig misslyckad, för att jag inte klarade av det här.
 Jag har bara ett år kvar.

Det ordnar sig, det gör det alltid.

Efter att ha varit sjuk och latat sig i nästan tre veckor blir det väl lätt att man ser vilket liv man skulle kunnat ha istället...
Vore det inte för mina klasskamrater och elevhemmet så hade jag inte varit kvar här.
Tack för att ni finns.

Jeg er brått et spedbarn som forsøker å gå selv
det blåser hardt på toppen men etter regn kommer solskin
det er en god ting



 

En ny vecka.

Så börjar en ny vecka.
Runt, runt som ett hamsterhjul. Jag känner mig som en hamster.

Man får se det från den ljusa sida, snart är det fredag. Igen.
Jag får ju se dig åtminstone. Alltid något.
Matte snart.
Har jag räknat hemma som jag lovade mig själv?
Svar: nej.

There's a war inside of me
Do I cause new heartbreak to write a new broken song
Do I push it down or let it run me right in to the ground

När alla fjärilar i magen vaknar upp.

Jag sprängs.
Tankar som värker och mal. Om och om igen.
Hur länge? Ska de någonsin ta slut?
Växlar mellan hopp och förtvivlan. Vad ska jag göra? Hur ska jag göra?
Jag vet precis vad som kommer hända.
Jag kommer tappa tålamodet, göra något riktigt korkat som jag får ångra resten av min gymnasietid.

Jag räknar; tre, fyra, fem
Ljug för mig, ja ljug för mig
Det är inte slagen som känns
Ljug igen
Det går en osynlig gräns
Ljug för mig, ja ljug för mig
genom ögat på nålen


Måste stå emot, vara normal, låtsas som ingenting.
Glömma.
Gå vidare.
Inte släppa lös det inom mig som sliter och drar. Som vill ut.
Aldrig, aldrig, aldrig.

Här kommer rädslan, gamle vän
När alla fjärilar i magen vaknar upp
Viskar välkommen hem

En verklig dröm.

Jag försvinner bort, in i dimman och bekymmerslösheten.
Somnar.
Klockan är två.

En timme senare får jag brutalt tillbaks lite av mitt medvetande. Det klickar i mitt lås.
Halvt sovande, halvt vid medvetande känner jag paniken stiga inom mig. Dörren öppnas, ett huvud sticks in.
När huvudet börjar tala lägger jag mig lättad ner igen. Det är Niklas.
Jag ber honom gå, mitt huvud är en dimma.
Allt jag vill är att få sova.
Filmen jag somnade till går fortfarande. Men inte han.
Han sätter sig vid fotänden av min säng och kollar på filmen.
Jag är till och med för borta för att slänga ut honom.
Jag försöker falla tillbaks in i dimman, jag lyckas nästan.
Då går han.

Ibland undrar jag vad det är för plats jag bor på.
"Elevhemmet är platsen Gud glömde."

You Don't Have to Be a Prostitute

Flight of the conchords.... <3<3<3<3


Like you care.

Jag har träffat folk, trängt undan destruktiva tankar.
Ska plugga nu, eller städa. Klarar inte av när det ser ut såhär, antar att det påverkar mitt humör ganska mycket.

Jag kommer klara det här.

I would go to jail with only boys
Just to prove I was as tough as you
And when I get out for good behavior
I'll be writing love songs
silly banging knee songs

Glömma, eller göra något åt mina känslor. Vilket som.

Verklighetsflykt ab.

Vad gör man när man vill fly ifrån sig själv.
När man inte ser något ljus och hela livet framstår som en grå sörja.
När det enda man kan fokusera på är saker som man inte vill tänka på. När gräset ser så mycket grönare ut på andra sidan, men när det är en omöjlighet att komma dit.
När det enda som dyker upp i ens medvetande är omöjligheter,

Ja, vad gör man då?

Jag blir din skugga
Jag blir den du aldrig ser
Låt mig bli din skugga
Jag skadar dom som ler
åt dig, din skugga
Jag blir ögon på din rygg
Låt mig bli din skugga
och du bli min

Snälla ge mig din tid.

Du loggar in, och jag kan inte låta bli. Låta bli att försöka stjäla din tid.
Jag skriver allt jag kan komma på för att konversationen inte ska dö.
Det fungerar några minuter.
Sen är du borta.

Jag har lyckats med att inte vara kär i över två år, varför ska jag så plötsligt börja misslyckas?
Jag vill inte tänka på dig, men du är som en magnet, sliter och drar i mina tankar.
Du är starkast, du vinner.

Love is only a feeling.

Ute på hal is.

Så står jag där igen på ostadiga ben.
Som Bambi.
Bara åsynen av den vita isen får mig att för min inre syn se blod och utslagna tänder.
Det är väl inte så konstigt att jag inte vågar ta i, åka snabbt fram och tillbaks över den hårda planen. 

Jag håller mig långt borta från de duktiga, när det är möjligt. Undviker den lilla oranga bollen så gott det går.
Men det går inte alltid och allt försvinner ifrån mig, tills den är borta och jag upptäcker att jag inte längre vet vart jag har min balans. Jag ramlar.
Upp igen på ostadiga ben.
Till slut har timmen gått, vi får gå hem, fylla vår tid med vilken skit som helst.
Jag har upptäckt att det är när jag gör en massa skitsaker jag är som lyckligast.
När jag slipper prestera eller tänka, eller låtsas något.


Jag höll i en karateträning på idrotten idag.
Jag var så fruktansvärt nervös att jag inte visste var jag skulle göra av mig.
Jag höll ett förmaningstal, sen var jag borta, allt jag skrivit på den lilla papperslappen flög iväg från mitt huvud.
Men jag låtsades, låtsades som att jag visste exakt vad jag gjorde. Jag hittade på efterhand.
Men så såg jag plötsligt Omar sitta på bänken med Martha och min nervositet förvärrades igen.
Han gick tillslut, jag lugnade ner mig. Fick grepp om situationen. Plötsligt var träningen slut.
Martha berömde mig, jag var lättad.

Du sa att du tyckte att min träning var grym och log, även om det var jag som frågade vad du tyckte först så gjorde det mig glad. Även om du inte ens menade det.

There must be an angel with a smile on her face,
When she thought up that I should be with you.
But it's time to face the truth,

I will never be with you.

Beeptest på tisdag.
Jag orkar inte mer.

"Helt alene må man klare seg."

Tre timmar kvar tills träningen, det känns bra.

Jag minns för ett år sen, när Lotta varannan torsdag hade möten med hela Budogymnasiet. Vi blev tvingade att träna mentalt och skriva hur många lappar som helst om färger, känslor och saker man var dålig på.
En av gångerna skulle vi skriva ner tre förebilder vi hade.
Fast jag hade ju inga...

Jag skrev ändå ner två namn ganska snabbt.
Men sen var det tomt.
En aning tvekande skrev jag tillslut ner ditt namn. Efteråt kom jag på att du nog alltid varit min förebild, att jag ända sedan jag först lärde känna dig önskat att jag varit mer som dig.
Du är rolig, smart och när du säger något så lyssnar alla. Det spelar inte ens någon roll vad du säger.
Av alla namnen jag skrev ner den där gången var det nog bara ditt namn som jag egentligen menade.

För första gången någonsin önskar jag att jag var någon annan, någon du brydde dig om.
Förut har jag bara önskat att folk ska tycka om mig för den jag är, men att du skulle tycka om mig därför känns varken realistiskt eller särskilt troligt.

Nå er det bare meg bare meg
Hva kommer til å skje er det ingen som kan svare meg
Selv om du faller ned på kne kan ingen spare deg
Helt alene må man klare seg

Jag ska skärpa mig, börja skriva om vettiga saker som folk hellre vill läsa om.

Förlåt.

Återigen gör sig tiden påmind.

Min tandläkare vill att jag ska börja träna avslappning. Hon påstår att det är stress som får mig att gnissla sönder mina tänder.
När skulle jag hinna det?

Har inte tid att hälsa ens, jag är sen, jag är sen, JAG ÄR SEN

Egentligen har jag väl tid. Egentligen har man alltid tid till allting. Stryker man sitt sociala liv, slänger ut datorn genom fönstret och skänker bort gamecuben till något litet barn, jo då skulle man ha tid.

Jag har tappat motivationen för träningen ganska hårt. Jag vill stänga in mig någonstans, gömma mig, enda gången jag skulle gå ut hade det varit för att gå till skolan.
För att träffa folk.
Dig.

Kanske har jag ett skal
Ett hårt ogenomträngligt skalbaggeskal
av urvuxna kläder

Kanske är jag för sjuk för att träna mer än ett pass idag...?
Eller så får jag bara ge upp, ge med mig, ta tag i livet.



Men jag vill ju inte.

Så nära får ingen gå.

Så nära får ingen gå

Jag tror att jag är kär.
Jag hatar att se de där orden, att tänka dem.
Men att se dig gör mig glad och får mitt liv att kännas meningsfullt.

Men orden känns så sköra att de skulle gå sönder om jag yttrade dem igen. Du skulle tappa betydelsen och bli en av alla andra i de grå massorna och allt skulle bli som vanligt.
Jag vill inte att allt ska bli som vanligt.

Felt the need to lay down beside you and tell you
I feel you in my heart and I don't even know you


Swebus- helvetet på jorden.

Nu sitter jag här i andra änden av Sverige.
Det känns... bra, fast lite dåligt samtidigt. Fast mest bra.
Bussresan hit var nära att döda mig. 6 timmar och 20 minuter tog det. 
I Karlstad var vi tvugna att byta buss. Den var så gott som full.
En kille gav mig ett du-får-sitta-bredvid-mig-om-du-vill leende.
Han var ganska söt.
Fast jag hade sett honom spy, så jag avstod.

Jag hamnade näst längst bak i bussen. Killen bakom hade damp och hamrade med en petflaska, tjejen snett framför snarkade. Högt.

Min MP4 låste sig någon gång efter Karlstad.

Sen var lyckan gjord. 
Men jag överlevde.

Så var jag tillbaks i skolan igen.
Jag var lite glad, över att se alla igen.
Över att se dig.


RSS 2.0