Nervositeten ligger som ett stort tungt moln över rummet.
Det luktar svett.
Kroppar på helspänn.
Så många drömmar och förhoppningar samlade i ett och samma rum.

Skira drömmar som om bara några veckor kan krossas som glas, eller växa sig större och starkare.
Kanske utarmas så småningom, som mina.

Jag sitter där på bänken, men minns hur det är, att stå där på mattorna, känna att man gör sitt yttersta men ändå inte veta om det räcker till.
Jag har kämpat för att sitta där jag sitter.
För bara två år sen stod jag där de står nu.

Jag ville så mycket, hade så höga ambitioner, jag kunde göra allt och lite till bara för att förtjäna en tröja med "Budogymnasiet" skrivet på ryggen, bara för att få sitta på bänken.
Det blev så, jag fick min tröja och en sittplats, men ändå är jag inte nöjd.

Mitt forna jag hade blivit galen av att se hur jag väljer att inte ta tillvara min plats, och där ute på mattorna kämpar folk för att få sitta bredvid mig.

Det var då jag insåg på riktigt att jag måste skärpa mig.
Visst, jag har inga ambitioner i världen att fortsätta träna såhär mycket efter gymnasiet, jag vill inte träna såpass mycket som krävs för att ligga i topp, men jag måste sköta mig nu, inte svika mig själv, eller det som en gång var jag. 

What you got to do you got to do.