Idag tar småpojkarna studenten, men jag är inte där för jag ska plugga till min tenta imorgon.

Det går sådär.

 

Jag hälsade på dem i onsdags i varje fall. Det var så förbannat underbart att få träffa dem igen, även om inte elevhemmet är riktigt samma sak när man inte bott där på några år och min och Antons snygga Spiderpig-affisch är nedtagen. För övrigt är dock de svarta klöv-spåren i kol kvar på väggen.

 

På något vis lyckades de till och med få mig att sakna Budogymnasiet och mitt gamla elevhemsrum.

Som för övrigt Emilio haft det senaste året.

Och när jag satt där i min gamla soffa var det omöjligt att inte minnas allt som hänt innanför dess fyra väggar.

Alla som varit där.

 

svalkar vinden värmer solen
ser du något bakom molnen
känner du lyckan genom sorgen
jag har inget mer än mina tankar

har fått lovord och mordord piska o morot
ångest och oro som jag vore av stål och glas, borde gå men stannar kvar.
jag har lovat och glömt, förlåtit fördömt, försent för å ångra men tid nog
att tänka om och leva med det.

Jag är hemkommen från Istanbul. Där träffade jag en av världens finaste katter som var fluffig och satt i mitt knä och spann. Jag hade alltför gärna velat ha med mig honom (eller kanske henne, jag kollade inte efter) hem.

 

Förutom detta gjorde jag väl sådat man brukar göra när man är i Istanbul. Typ äta kebab och besöka basarer och kända platser.

Jag orkar inte ha någon utförligare utläggning om resan, men den var bra och staden var jävligt fin och trevlig. Jag uppmanar alla som inte varit där att åka dit! Efter mitt besök i turistorterna Alanya och Antalya som 9-åring var jag inte särskilt imponerad av Turkiet, så det här besöket var positivt på så sätt också.

 

Jag önskar bara att jag kunnat ta med den där lilla lurviga katten hem också, men jag försöker trösta mig med att jag och David har rätt seriösa planer på att skaffa en katt.

Jag sitter på bussen från Värmland. Min födelsedag är nu färdigfirad för i år, sådär en vecka i efterskott.

 

Inget ont om födelsedagspresenter, men det bästa med födelsedagar är nog sällskapet. Ända sedan jag flyttade hemifrån har det viktigaste för mig varit att vara omgiven av människor jag tyckt om. Oftast har jag i inbjudan till mina årliga tårtkalas skrivit att jag inte velat ha presenter för att inte någon skulle tro att denne blev bjuden enbart därför eller för att någon skulle känna att denne hellre stannade hemma än skulle behöva köpa något.

 

I år verkade det dock inte till en början ens bli tårtkalas då jag av olika anledningar inte kände att jag hade tid eller ork att arrangera ens minsta lilla festlighet. En klasskamrat insisterade dock på att få fira mig och det slutade med att både hon och en annan klasskamrat kom över och åt tårta och jag kunde inte annat än känna mig otroligt smickrad över att de tyckte att min födelsedag var värd att fira trots att de dagen innan skrivit tenta och dagen efter skulle skriva en kontrollskrivning i matte. Det var fint.

 

Utöver detta hann jag och David med två restaurangbesök under dagen, att hämta micron i hans gamla lägenhet och att spela lite tv-spel. Jag fick också veta att vi, som min födelsedagspresent, ska åka till Istanbul. Efter den helvetesperiod jag har i skolan nu tror jag att det var den bästa present jag kunde få. Att jag dessutom velat åka till Istanbul sen jag var 10 gör inte direkt saken sämre.

 

Denna helg har jag spenderat i Värmland och blivit firad av kusiner, bröder, föräldrar och min moster. Nu har jag äntligen både en brödrost och mer än en bra kökskniv. Trots min, till en början, ovilja, måste jag säga att min födelsedag blev väldigt bra till slut! Kanske till och med bättre än på länge.

Jag har fått en ny fin telefon i julklapp som inte är en Nokia som knapparna ibland slutar fungera på. För jag har fått en såndär smart telefon som man kan ha en fungerande kalender i och som man kan surfa med och spela angry birds på.

 

Så är den ganska fin att titta på också.

 

Igår gjorde jag friterade lörkingar som blev sjukt jävla bra och därför har jag beslutat att jag vill dela med mig av min hemlighet till världen.

Tack för att du gett mig en mening att komma hem, för att du fått mig att sluta känna ångest och vara oförklarligt ledsen.

 

Tack för att bryr dig om mig, för att du lyssnar på mig när jag berättar saker och för att du verkar tycka att det är intressant.

 

Tack för att du har tålamod med mig, för att du lyssnar på mig när jag ger dig kritik och för att du säger till mig när jag gör något fel.

 

Tack för att du inte säger att min bror är konstig som ringer mig varje dag, för att du äter mat och för att du är stabil och psykiskt frisk.

 

Tack för att du så ofta säger hur fin du tycker jag är, för att du spelar age of empires II med mig fast du gillar Starcraft mer och för att du går med på att dricka ekologisk mjölk.

 

Tack för att du finns, ibland förstår jag inte hur jag stod ut utan dig.

För ett och ett halvt år sen var jag övertygad om att jag aldrig, aldrig någonsin skulle kunna bli kär igen.

För att halvår sen insåg jag att jag kunde bli kär, men inte alls i närheten av så mycket som tidigare.

För några dagar sedan insåg jag att jag hade fel.

Jag älskar dig.

...men jag fastnade med PostSecrets istället.

 

Om ni undrar vad jag gör när jag inte bloggar,

vilket jag nuförtiden aldrig gör,

så räknar jag matte.

Ungefär 7 timmar om dagen faktiskt.

Nu tror ni säkert att jag överdriver,

jag menar, ni känner ju mig.

Fast nä, det gör jag inte.

Jag är i skolan 8 timmar/dag,

har så varit både idag och igår.

Och ska dit imorgon igen,

och på fredag

och på lördag

och på tisdag nästa vecka.

Och vet ni vad det värsta av allt är?

Jo, jag tycker faktiskt att det är rätt kul...

 

Du ska ta ditt förnuft
till fånga, göra ett försök
Räknar IQ min vän
Siffror & tal
En nolla i mängden
försummbar och svag

Det är inte vanligt att jag känner att jag kan spricka av glädje.

Men just nu känns det så.

Fnissar för mig själv framför datorn.

Fastän blåsorna under fötterna gör ont, fastän jag varit vaken i närmare 21 timmar.

Men jag har nog inget mer att förmedla världen är jag rädd.

Imorgon lär jag märka åt vilket håll stegen bär.

 

Flow sweetly hang heavy
You suddenly complete me
You suddenly complete me
Flow sweetly hang heavy
You suddenly complete me
You suddenly complete me

Idag är jag gladare än vad jag kan minnas jag varit på mycket länge.

Utan egentlig orsak.

Eller kanske bara en löjlig sådan.

Det går säkert över snart,

men jag hoppas inte.

 

är du go
är du ful
har du...
är du blyg
är du sjuk, kanske galen
eller full, full av skit
hoppas inte

Ärligt talat, jag skrattar nästan varje gång jag sätter på min dator.

Det är bara tack vare min skrivbordsbakgrund:

 

Jag har lagat min dator.

Med andra ord: jag har satt i en ny hårddisk, kopplat ur den gamla, ledsna och installerat operativsystem på den nya.

Den fungerar.

 

PS. Jag tror jag har en crush på min dator. Seriöst. Jag svor inte över den en enda gång när den började krångla. Det enda jag sa var "men älskling, snälla!" och "gör inte såhär mot mig!!!". Herregud...

Jag kräks lite i munnen.

När allt känns förjävligt och jag vill sjunka ihop på golvet och dö,

när allt är kaos, snoret rinner och jag har en klump i halsen,

då,

då känns det bra att man har världens finaste pojkvän

som tar en omväg hem bara för att kunna lämna tillbaks den mobiltelefon man glömt.

Som ställer allt lite till rätta igen.

 

Your skin
Oh yeah your skin and bones
Turn into something beautiful
D'you know you know I love you so
You know I love you so

Min kropp är fylld av blåmärken i skiftande färg och form.
Musklerna är sega och stela.

Jag tränade igår. I den lilla gympasal där allting började.
Blev förvånad över hur någon med gult bälte senast helt plötsligt hade brunt.
Hur den där lilla knubbiga flickan växt upp.

Jag analyserade träningen på ett sätt jag inte gjorde senast jag var där.
Vad som var bra, vad som kunde varit bättre.

Jag saknar det.
Jag vet bara inte hur jag ska få in det i mitt liv. Det är så mycket andra saker som händer och kräver tid.
Omöjliga kurser och fester man inte får missa.
Och var ska jag träna?
Var skulle jag känna mig hemma?

Jag ligger nedbäddad och ser på Californiacation. Roligare än så har jag inte, men jag klagar inte, för jag tycker att det är roligt nog!

Har glömt posta bild på mitt vackra hus, så här kommer det!




(OBS! det är en väderkvarn)

Det som stör mig är att från mitt håll ser alla så grå ut.

Några få människor skiftar i någon annan färg,

lite blått här, lite grönt där, men inte mer än så.

 

När jag såg honom senast var han också grå.

Det hjälpte inte, för jag visste att under hans "okej-jag-vet-inte-vad-du-vill-men-jag-hoppas-att-du-inte-tänker-infria-ditt-hot-och-slå-mig"-skal så finns det massor av färg.

Färg som jag skulle göra vad som helst för att få måla hela min värld med igen.

 

Det finns bättre människor, jag vet det.

Bara i min närmsta omgivning finns mycket bättre människor.

Det är bara det att de ser så grå ut med mina skadade ögon.

 

Jag hoppas att han inte kommer ikväll,

för tvingas jag krama honom igen finns det en risk att jag aldrig mer släpper.

Samtidigt önskar jag så att han ska komma.

 

Fyll mig med luft igen
Gör mig synlig
Du får gärna avsky mig
om det gör mig tydlig igen

Om du vill visa dig igen
Om du vill komma hit igen
Om du vill röra mig igen
Så måste jag vara i färg

Måste bara säga att jag, som tidigare förkastat sådana där halsdukar som är ihopsydda i ändarna och bildar en enda tunnel, har investerat i en själv. Eftersom vanliga halsdukar är jobbigt långa.
Nu är jag i varje fall kär i den och springer omkring med den inomhus och är jättemysigt varm runt nacken jämt.

Jag har kapitulerat.

Men nu måste jag nog försöka sova, och vända rätt lite på dygnet åtminstone. Tror jag somnade halv 5 imorse...

Jag googlade kända byggnader för att få inspiration inför mitt pepparkakshusbygge (nej, jag har inte kommit på vad jag ska bygga än, ge mig tips!!!).

Hittade då detta underbara byggnadsverk (som jag inte tänker gestalta i pepparkaka):