Ett okomplett pussel.

Jag sitter såpass nära att jag skulle kunna luta mig mot dig.
Men jag låter bli, jag är inte fullkomligt galen.
Även om jag för en kort sekund önskade att så vore fallet.

Att varje dag se dig gör mig galen.
Vem gav dig rätt att träda in i mitt universum?
Vem bad dig komma hit? Du gjorde det knappast frivilligt, men inte var det jag som bad dig.

Lugn. Ett stilla rum.
Dagens måsten är avklarade. Snart börjar en ny dag med nya måsten, nya listor med saker att fullfölja. Ett pussel som aldrig blir komplett.
Men just nu är det lugnt. Just nu känns allt i livet bra och just nu hade jag tänkt att sluta skriva för idag.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0