Så står jag där igen på ostadiga ben.
Som Bambi.
Bara åsynen av den vita isen får mig att för min inre syn se blod och utslagna tänder.
Det är väl inte så konstigt att jag inte vågar ta i, åka snabbt fram och tillbaks över den hårda planen. 

Jag håller mig långt borta från de duktiga, när det är möjligt. Undviker den lilla oranga bollen så gott det går.
Men det går inte alltid och allt försvinner ifrån mig, tills den är borta och jag upptäcker att jag inte längre vet vart jag har min balans. Jag ramlar.
Upp igen på ostadiga ben.
Till slut har timmen gått, vi får gå hem, fylla vår tid med vilken skit som helst.
Jag har upptäckt att det är när jag gör en massa skitsaker jag är som lyckligast.
När jag slipper prestera eller tänka, eller låtsas något.


Jag höll i en karateträning på idrotten idag.
Jag var så fruktansvärt nervös att jag inte visste var jag skulle göra av mig.
Jag höll ett förmaningstal, sen var jag borta, allt jag skrivit på den lilla papperslappen flög iväg från mitt huvud.
Men jag låtsades, låtsades som att jag visste exakt vad jag gjorde. Jag hittade på efterhand.
Men så såg jag plötsligt Omar sitta på bänken med Martha och min nervositet förvärrades igen.
Han gick tillslut, jag lugnade ner mig. Fick grepp om situationen. Plötsligt var träningen slut.
Martha berömde mig, jag var lättad.

Du sa att du tyckte att min träning var grym och log, även om det var jag som frågade vad du tyckte först så gjorde det mig glad. Även om du inte ens menade det.

There must be an angel with a smile on her face,
When she thought up that I should be with you.
But it's time to face the truth,

I will never be with you.

Beeptest på tisdag.
Jag orkar inte mer.