Folk säger att min blogg är sorglig. Att de blir ledsna av att läsa den.
Och kanske är det så, kanske är min blogg sorglig?
Jag är född pessimist, jag har en vana att plocka fram det värsta och betrakta det extra länge. Älta.
Men det går alltid över och jag går vidare.

Jag tror inte att jag är olycklig, inte olyckligare än någon annan.
Men när jag skriver så skriver jag om saker jag tänker på, som vill ut.
Oftast är det kanske inte glada saker, men glada saker känner jag inget behov av att skriva om.
De får gärna stanna kvar inuti.
Att skriva om vad jag gör på vardagarna hade varken varit kul att skriva eller läsa om. Jag gör inte så mycket som är kul att läsa om.
Det är mest skolan och träningen som gäller.

Fast det är klart att det händer saker här på elevhemmet. Som förut, när Martin jagade Richard med en toaborste och lämnade ett stort rött bitmärke på hans rygg. Det var ganska roligt.
Eftersom det inte var jag som blev biten.
 
Det är tårar
Kan man gråta som en karl?
Snälla du förlåt mig
Jag glömde vem Jag var
Snälla sluta lyssna
Glöm allt jag sa
Jag mår bra

Om du mår dåligt av att läsa min blogg tycker jag att du ska låta bli att läsa den. Oroa dig inte för mycket för mig i varje fall, jag klarar mig.
Visst, jag har varit lite nere senaste tiden, varit sjuk i en månad, men det går över. Det gör det alltid.