Mår illa.

Mår fruktansvärt illa.

Tänker inte kräkas.

Jag hatar att kräkas.

Jag hatar mig själv.

Och mina händer vill skada.

Men jag låter dem inte.

Skriver istället.

Det hjälper knappast.

Inte alls lika effektivt.

 

Försöker äta.

Tuggar och tuggar.

Det tar aldrig slut.

Växer i munnen.

Jag slösar så mycket tid.

Så mycket tid på att tänka på helt meningslösa saker.

Helt meningslösa människor.

Ska jag säga.

Jag är en meningslös människa.

Jag är en ensam människa.

Och kommer fortsätta vara en ensam människa.

Om jag inte tröttnar förstås.

Åh vad mycket skit jag skriver.

Förlåt mig.

Som jag sa tror jag att det ska få mig att känna mig bättre.

Fast det gör det inte.

Men det håller mina händer uppehållna.

Från annan skit.

Sådan som syns.

 

Klockan är snart fyra.

Jag har tvättid imorgon.

Ironiskt.

Jag skulle göra om så mycket.

Bara jag kunde.

Jag kan inte.

Och det jag gjorde känns så värdelöst nu.

Det är så värdelöst nu.

Jag borde inte.

Men jag kunde inte låta bli.

Och jag trodde inte att det skulle skada.

Men det gjorde det.

Jag borde sova.

Jag borde försöka sova.

 

Daddy, am I drowning?
I just can't tell from all the rain
And daddy, can you help me?
I don't think I'll survive this fucking pain
Ooooooh, ooooooooh, oooooh, ooooh