Jag såg, och skrattade.

Jag menade inte att skratta, jag skrattade för att jag vet hur förbannat vidrigt allting kan vara,

jag skrattade för att jag såg mig själv i såren,

för att jag vet att jag inte kan göra ett förbannat skit för någon annan människa som gjort sådär.

För att det knappast hjälper att gråta,

för att jag blev chockad,

för att jag var (är?) lika skadad själv.

Jag skrattade, men det var inte det jag menade, förlåt.

Ute på gatan tänds ljusen igen
Men jag har inte kommit upp ur min säng
Det känns som jag har vinter I hjärtat
Och alla portarna är stängda för mig
Jag ville bara ha en del av det här
För alla stenar och sånt som jag bär
Och de kunde ha sett mig I ögonen
Och de kunde ha frågat