Så konstigt att sådana tankar kommer nu.

Fyller mitt lilla huvud där jag ligger i min alltför stora säng.

Saknar redan den långsamma uppkopplingen, pappas virusdator och min lilla 80-säng.

När jag öppnade dörren slog ångest mot mig.

Ångest och tjock tung luft.

Ensamheten lurade där inne.

Förärligt talat, det är inte honom jag saknar.

Jag saknar att ha någon där som jag kan känna alltid finns.

Som på något vis lovat mig att han står ut med mig, orkar höra mitt meningslösa tjat.

Om elevhemspojkar, om bröder och om sånt som aldrig går över.

Jag saknar någon som kan säga att han älskar mig och klappa mig över håret när jag äter mediciner som ger mig panikångest.

Det är ju det jag saknar.

Egentligen.

Ute på gatan tänds ljusen igen
Men jag har inte kommit upp ur min säng
Det känns som jag har vinter I hjärtat
Och alla portarna är stängda för mig
Jag ville bara ha en del av det här
För alla stenar och sånt som jag bär
Och de kunde ha sett mig I ögonen
Och de kunde ha frågat