Det sjuka är att för varje dag som går känner jag mig gladare.
Befriad från det som tyngde mig.
Jag är bara arg. Obeskrivligt förbannat jättearg.

Jag vill inte se människan, jag vill aldrig mer veta av honom,
jag påminns hela tiden om alla hans dåliga sidor, samtidigt som jag emellanåt saknar hans bra. Även om jag ofta är osäker på vilka de ens var.

Jag saknar nog egentligen bara att veta att det finns någon där för mig.
Någon jag kan prata med om värdelösa saker och få värme och närhet av.

Mot slutet var det dåligt med värme och det kändes som om han suckade åt mig och alla mina tråkiga historier. Samtidigt som jag oroade mig i bitar för honom. Försökte tänka ut sätt att hjälpa honom på. Men det fanns ingenting jag kunde göra och sorgligt nog är redan känslan av lättnad oftast större än saknaden. Inte alltid, men oftast.

See, I dont know why I liked you so much
I gave you all, of my trust
I told you, I loved you, now thats all down the drain
Ya put me through pain, I wanna let u know how I feel

Fuck what I said it dont mean shit now
Fuck the presents might as well throw em out
Fuck all those kisses, they didn't mean jack
Fuck you, you hoe, I dont want you back