Plötsligt hör jag trumpetljudet som skär genom musiken i mina hörlurar.

I mitten av plattan står han, mannen med trumpeten som givit upphov till ljudet. Han ser hopsjunken ut och spelar en sorgesam melodi.

Fastän trumpetens toner reflekteras när det når sten och betong i ett grått Stockholm verkar jag vara den enda som lägger märke till honom, som kan höra honom. Alla andra har som vanligt bråttom någonstans och vill inte kännas vid den sorglige trumpetaren.

Om Dexters "dark passenger" är ett blodtörstande monster är min passagerare en modfälld man med trumpet. Ibland spelar han någonstans därinne, utan att man kan hitta honom. Som om han missunnade mig något annat än nedstämdhet och vill ha sällskap i sitt lidande.

Påsen i min hand har inte hjälpt, något gnager ändå, en ledsam melodi spelas. Konsumtion har inte fått mannen med trumpeteen att tystna. Jag önskar att jag kunde vara som alla andra som vandrar förbi honom utan att märka hans existens, men allt som krävs är en dålig natts sömn eller en uppsjuten middag och sen kan jag höra varenda ton han avger.

Min lycka är en väldigt smal tråd som när som helst kan gå av, utan förvarning, av några dystra trumpettoner.

Efter ett päron är allt som vanligt igen.