Jag slipper vara ensam med ångesten.

Min fina pojkvän kommer hit och sover med mig.

Känner hur det börjar bli värre.

Den där känslan av hopplöshet växer sig starkare.

Det känns som att jag aldrig, aldrig mer kommer bli glad igen,

fastän jag vet att det kommer vara bättre imorgon, troligtvis redan ikväll, bara Gustav kommit hit.

Är rädd för att jag kommer få vänta flera dagar på att få en tid på ungdomsmottagningen,

är rädd för att de kommer vilja få mig att fortsätta prova tabletterna ett tag till.

Fy fan vad jag hatar att vara såhär svag och sårbar av ingen anledning alls,

annan än en massa förbannade hormoner som förstör mitt klena nervsystem.

Nån står i dörren
och lyssnar stum
skuggan över tröskeln
når in i mitt rum
Här kommer rädslan, nu igen
När alla fjärilar i magen nålas upp
till ett mönster på min säng

Jag räknar; tre, fyra, fem
(Ljug för mig, ja ljug för mig)
Det är inte slagen som känns
(Ljug igen)
Det går en osynlig gräns
(Ljug för mig, ja ljug för mig)
genom ögat på nålen