Jag känner mig lugn och harmonisk, och har nog gjort det ett tag.

Tänka sig, att det kunde gå över, det trodde jag nog aldrig. Inte för att allting är som förut. Ännu. Men det tar sig.

Allting ordnar sig tillslut. På ett eller annat sätt.

Lyssnar på Kompani 69, funderar på att laga mat. Jag missköter ätandet, inte pågrund av ångest, utan lathet. Desto mindre jag har att göra desto latare blir jag.

Dock uppstår ju ett nytt problem i form av förstora jeans. Det är smällar man får ta.

Å, om vi faller så får de va så,
vi är för många som kämpar ändå.
Så jag lutar mig bakåt och dricker en dag,
jag tar allt för givet hur låten än va.

Att jag inte vet vad jag håller på med är inget nytt.

Att det inte gör mig tom är något nytt.

Och nära gatan
Var det du som vann?
En helt ny karriär
I en helt ny stad

Jag såg färdigt på Into the wild förut. Instinktivt ville jag tycka illa om den, eftersom det är hans favoritfilm, men det gick inte. Den var bra, men sorglig.

Annars så har jag spelat gitarr och sett på en gammal svensk säsong av Paradise Hotel (den som ligger uppe på Tv4 play). Dessvärre är den svenska säsongen, till skillnad från den danska, urusel. Jävla svenskar som tror att de är på någon jävla badsemester, vill de vinna pengar eller inte???

Förövrigt funderar jag på att inte gå på Ung Allians "kick off" imorgon, har knappt sett folk på flera veckor, och plötsligt ska jag omges av en massa främmande människor. Jo, jag är medveten om att jag varit med om liknande saker ett flertal gånger tidigare i mitt liv och överlevt, men just nu har jag inte riktigt motivationen.

Men nu måste jag nog äta mat, jag har som vanligt glömt bort det...

Jag upptäckte precis att Tv4 har 24 avsnitt av Paradise Hotel på sin playsida.

Jag känner mig lite patetisk. Men bara lite!

You won't believe what I just found out
She's getting married on the fifth time 'round
Leaning on my favorite side
And I wondered where you are and realize
Something is painted in the snow that you'd like

Finally I'm going all sane
Wanna tell you something
We last for long
Well we've sometimes gone astray
But I can't care for nothing, no way

And I hope again to live this life
Just to see you again before I die

Yes I hope again to live this life
To see you once more before I die

And see you before I die

Jag vet vad som är rätt och fel, egentligen.

Jag vet vad jag innerst inne vill göra. Vad jag borde göra.

Ändå gör jag ibland tvärtom.

Come to decide that the things that I tried
Were in my life just to get high on

When I sit alone come get a little known
But I need more than myself this time

Jag vet inte om det skrämmer mig,

alla känslor jag känner,

om jag försöker dämpa dem genom att göra saker jag inte borde.

When it's killing me
What do I really need
All that I need to look inside

Jag har ont i magen. Det är måttligt kul och gör att jag inte orkar laga mat. Jag lyssnar även på Superkul med kniv.

Det är "superkul." <3

Besökte min bilddagbok och kollade igenom lite upplyftande bilder (fast nä, kanske inte).

Fick syn på julmusten. Den stod i mitt fönster i två fucking månader innan jag klarade hälla ut den.

Tack så mycket typ.

Idag har jag varit sjukt produktiv. Om man jämför (med hur jag brukar vara). Jag har gjort adressändring och betalat min hyra. Det enda "jobbiga" som är kvar i mitt liv just nu är att skaffa en försäkring och ordna fram ett skrivbord. Min plan är väl att beställa hem ett skrivbord från Ikea och sen låta mina föräldrar betala kalaset.

Dessutom har jag lagat mat idag, fastän det tidigare verkade som att idag skulle bli en "sitta-inlåst-på-rummet-hela-dagen-med-ångest-dag" men det gick bra. Jag blir bättre och bättre. Mindre och mindre sjuk som jag antar att den där människan hade uttryckt det.

You self destructive
Little girl
Pick yourself up
Don't blame the world
So you've screwed up
But your gonna be ok

Det är "Ung Allians Kick Off" på lördag vid Stockholms Universitet. Jag funderar seriöst på att gå på den, fastän jag inte känner någon som ska dit. Det blir läskigt!

Frustration, all jävla äckelfrustration.

Jag skakar, av adrenalinpåslaget. Jag vill slåss. Jag vill skicka jättemånga fler hotsms. Men det går inte, för jag är steget före mig själv, numret är borta.

Jag blir så förvirrad, av att inte veta vad som är verklighet och vad som är ett spel. Vad som var ett spel.
Jag blir så arg, över att andra kan få veta, men inte jag. Det handlar om mig.
Jag borde såklart inte bry mig, men det går inte riktigt.

Det är frustrerande att när jag väl blev av med den ständiga påminnelsen i form av ett konto på ett forum, så dyker ett nytt upp.

Du tycker att jag är sjuk. Det är du som gjort mig sjuk. Äckliga, falska människa.

varförlyssnarjagpåandradusaåtmigattintelyssnapåandrajaghatardig

Regn ger mig våta drömmar
ger mig röda ögon
allt är asfalt
smutsigt vatten
allt utom jag

Mitt liv är relativt tråkigt just nu.

Mina dagar förflyter med danska Paradise Hotel, inget mot det, men det blir småtråkigt i längden.

Alla människor är bortresta,

eller jobbar...

Och jag har massor av tråkiga saker att göra:

fixa hemförsäkring
göra adressändring
fixa ett skrivbord så att jag slipper sitta med mitt tangentbord på en flyttkartong...
och betala hyran.

Känner att det här var rolig läsning, och nej, jag tänker inte läsa igenom det innan jag publicerar.

Det finns många bra sätt att provocera mig på.

Ett av de bästa sätten är nog att röra/förstöra min mat. Det gör mig jättearg. Alltid.

Det finns ingenting roligt med en genomfrusen påse ruccola, eller en gurka man kan slå ihjäl någon med, eller med en mosig rödlök. Ingenting roligt alls.

Om man nu inte tycker att det är väldigt roligt att se min min när jag ska göra sallad.

nu fryser gräset och går av
och jag hatar allt
som böjs och går av

Det känns så märkligt,
hur ens uppfattning om andra människor kan ändras så fatalt.
Till det bättre.

Som om man helt plötsligt kan se sidor hos människan som tidigare varit dolda,
eller helt plötsligt lärt sig uppskatta de sidor man tidigare sett.

Det är så märkligt hur en röst plötsligt kan kännas så trygg,
och saknaden så stor.

Never gave a thought to an honorable living
Always had sense enough to lie
It's getting hard to keep pretending
I'm worth your time

Idag tog jag tag i en av alla punkter på min "to-do-list" (tyvärr har jag ingen sådan, men om jag hade haft en skulle "adressändring" och "hemförsäkring" fortfarande stå kvar på den).

Det jag valde att använda denna dag till var att åtgärda min översvämmade tvättkorg.

Jag har för första gången i mitt liv bokat en tvättid och använt ett torkskåp. Det var ungefär lika skrämmande som jag trodde att det skulle vara.
Det värsta är dock att tvätten i min tvättkorg var så hårt packad att den fortfarande ser halvfull ut... Så det blir väl till att boka en ny tid snart igen.

Jag funderar på att äta nu, eftersom jag endast ätit fyra smörgåsar denna dag, eftersom den jag är inneboende hos har haft släktkalas och det kändes ytterst oartigt att laga mat mitt uppe i allt det där.

Men nu är tiden mogen!

Jag står vid Spånga station.
Om man är en väldigt paranoid människa kan det vara väldigt jobbigt att stå vid Spånga station.
Jag är en väldigt paranoid människa ibland.

Det regnar, och är alldeles för länge kvar till bussen ska gå.
Jag tittar mig oroligt omkring.
Rädd för att se fel människa vid fel tillfälle. 
Ser ett par ben påväg nedför trappen, de går bekant.

Hjärtat stannar. 
Men det är fel ben. Eller rätt, det beror på hur man ser det. Benen tillhör en man. En gammal man.

Alla ryggar tillhör dig
Tills jag går fram
"Förlåt jag trodde det var nån annan"

Jag ser parkeringen. Det är nästan inga bilar där nu. Det var det då. I december.
Där står grillen. Jag lade inte märke till den förrän på nyår. Förvisso hade jag nog knappt varit i Spånga innan dess.
Det fanns höga snöplogkanter då.

I busskuren, där jag står och kurar ihop mig till skydd från regnet, stod det massor av frusna människor. Då gick jag bara förbi dem, mot varma utsträckta armar. Och en nästan lika varm bil.

I felt so desperate in your arms

We were parked near some trees
And the moonlight soaked the branches in ever-deepening degrees
Had my hand in your hair
Trying to keep my cool ‘til it became too much to bear

Jag står nästan ensam och huttrar i busskuren, försöker skydda mig från regnet, men det läcker in. Snön är borta sedan länge.
Det är du också.

Man undrar lite ibland, varför man gör som man gör, varför man klamrar sig fast vid saker som plågar en.

Är det för att det är tryggare? Har man en dold masochist inom sig? Eller är det bara av gammal vana?

Eller är det bara för att det var början?

You are my sweetest downfall
I loved you first, I loved you first
Beneath the sheets of paper lies my truth
I have to go, I have to go
Your hair was long when we first met

Jag kom på att jag brutit mitt löfte. Det var nog för att min nya masterplan gick om intet. Som vanligt.

Men det är annorlunda nu, det är inte så mycket sorg. Det är mest konstateranden.

Det är lätt att klaga och vara deppig, alltför lätt.

Men ska jag vara ärlig så är inte livet så fruktansvärt. Inte just nu åtminstone. Det har varit värre.

Väldigt, väldigt, väldigt mycket värre. Jag överlevde det, och i jämförelse är vardagsdepp ingenting.

Klart att jag fortfarande är besviken, vilket jag antar att ni som läser märker.

Klart att jag saknar, men inte för att jag är kär, utan för att det var en människa jag tyckte väldigt, väldigt mycket om, och som jag stod ut med.

Men det finns andra människor att tycka om.

Visst skrämmer det mig att de kan vara lika oberäkneliga, men jag antar att det är någiot jag får leva med.

"Love is about sticking your neck on the line,

knowing that it's probably gonna get chopped of"

Jag såg fram emot att säga "Du hade fel!"

men det hade du ju inte,

och det visste du nog redan då.

Även om du inte sa det.

Om du hade varit man nog att säga som det var,

vem hade jag då varit nu?

En helare människa tror jag.

Men det är kanske bara inbillning.

What is she covering up?
What is she lying about?
She's hesitating.
If she's loosing slow I need to know
But if she's moving fast...
Why is this happening now?
why does this happen to me all the time?

Don't give up on me
(Love)
And I won't give up on you
(Love)

Squeeze me till I can't breath.
I know she's lying.
You know the feeling.
I can't believe in one of us,
I can't know how long this love will last,
So stay up in bed with me,
Stay up and play with me all day and night.

Don't give up on me
(Love)
And I won't give up on you
(Love)
I get to wait for the baby
Love me girl

Squeeze me till I can't breath
I know she's lying.
You know the feeling.
Because neither one of us can know how long this love will last
So stay up in bed with me
Stay up and play with me all day and night

Idag har jag handlat på Willys.

Jag hittade dit, faktiskt, och detta trots att några tattarungar försökte lura mig att gå fel väg (Vafan inte ens jag är så dum att jag tror att man ska gå över tunnelbanespår. Förvisso var säkerligen dörren dit låst dessutom, men i alla fall).

Väl inne på willys sprang jag omkring och letade efter soja, jag tror att jag lyckades drabbas av en släng feber samtidigt eftersom jag trodde att jag skulle dö av värmeslag vid kyldiskarna.

Jag insåg att svensk kycklingfilé endast fanns att köpa i 2 kg-pack. Detta gjorde mig mycket besviken.

Jag saknar seriöst Ica Maxi Haninge...

Det var inte sådär förut.

Det var inte sådär för inte alls längesen.

Vad hände egentligen?

Jg har lagt ner någon timme av mitt liv på att göra mig av med deppdesignen på min blogg.

Jag är knappast 100% nöjd, till exempel stör även jag mig på de gråa streck som finns runt min header... Men det får duga helt enkelt. Ett tag åtminstone.

Kom helt random på att jag startade en till blogg i höstas, en lösenordsskyddad sak som bara jag har lösenordet till. Lösenordet kom jag ihåg, men användarnamnet hade jag glömt.

Jag provade med "snel hest." Det funkade. Känner att jag har bra fantasi.

Läste igenom skiten. Det var typ bara tre inlägg ändå, så det gick snabbt. Insåg att destruktivitet inte var något nytt i mitt liv, bara något jag tidigare klarat av att kontrollera.

Kom att tänka på hur varje motgång i mitt liv känts värre och värre, men när jag ser bakåt inser jag att de inte var någonting.

Nu kan jag med ganska stor säkerhet säga att jag upplevt den största psykiska smärta jag någonsin kommer uppleva. Förvisso kommer många fler och hundra gånger värre saker hända i mitt liv, men jag kan inte reagera starkare eller värre än vad jag gjort (inte med livet i behåll åtminstone), bara längre och intensivare.

Man kan kanske tänka att det är en tröst, men det är det knappast.

Men den dagen det återkommer den sorgen antar jag.

Förresten har jag tänkt byta bloggdesign typ. Vill ha något mindre depp (men troligtvis fortfarande med Chirag<3).

"Jag sa åt en* "gå härifrån!!" å så gick han inte därifrån!"

*honom

Dan Nilsson

Det är lättare att hålla sig med människor man inte bryr sig så mycket om,

då kan man inte bli svartsjuk eller ledsen eller nojig.

På sin höjd kan man bli lite arg när de beter sig som svin.

Det är bra!

Jag krossar fönstret
tar mig in i ditt rum
Det är en helt ny värld
men jag är alldeles lugn

Jag ler och tänker

"jag älskar dig"

men det gör jag ju inte...?

No
You don't move me anymore
And I'm glad that you don't
'cause I can't have you anymore

Sover hos dig på din nåder

Rör dig fast jag inte får det

Borta.

Allt är borta.

Jag kanske borde vara glad.

Det är jag inte.

Förlåt mig,

men jag ville ju bara veta varför.

Och jag förstår inte varför du inte bara kunde svara.

And now all your love is wasted
And who the hell was I?
I'm breaking at the bridges
And at the end of all your lines

Who will love you?
Who will fight?
Who will fall far behind?
Ooh, ooh

Min sömn är åt helvete.

Jag drömmer en massa och vaknar varje natt till så att jag måste sysselsätta mig en stund för att kunna somna om.

Idag verkar åtminstone generellt bli en bättre dag än igår. För igår var en sådan dag jag inte haft sedan i vintras någon gång. Igår var en sådan dag som nästan får mig att tro att PMS inte är något dumt påhitt.

Men bara nästan.

När jag är full förvandlas jag ofta till "fixaren," den som gör saker jag skulle vilja göra i nyktert tillstånd, men inte gör på grund av till exempel folkvett eller bristande mod.

För när jag är full kan jag öppet säga till folk att jag inte vill ligga med dem (istället för att diskret försöka visa mitt ointresse), jag kan skriva och säga till folk att jag tycker om dem, i helt fel situationer, jag kan hota om våld, och jag kan faktiskt till och med utöva våld (detta är förvisso väldigt ovanligt).

Ibland önskar jag nästan att jag kunde filma mig själv i dessa situationer för att sedan kunna se dem nyket,

men desto oftare är jag nöjd över att jag slipper...

Det är tur att man inte dricker så ofta. Det är inte lika mycket tur att man lyckas mer eller mindre spåra varje gång.

Förresten blev jag förhörd av polisen idag igen (blev i vanlig ordning väckt). Han berömde mitt minne även denna gång. *cool min*

Jag vet inte vad jag håller på med.

Jag känner mig bara som ett äckligt tomt skal som passar ibland,

men oftast inte.

Så jävla värdelös.

Vad är jag bra till?

Börjar bli svartsjuk.

Tycker inte om att vara svartsjuk,

för det betyder att jag bryr mig.

Vill inte bry mig.

Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp
Jag har vart kär men där jag är finns inget hjärta att ge bort
Jag saknar ord. Jag saknar tankar dom jag har är gamla
Användna på mörka platser som jag hellre glömmer än har kvar

Jag har tagit bort numret från min telefonbok,
bara fem månader försent.
Jag har gett upp hoppet om ett svar och vill inte riskera att jag skickar fler hot-sms på fyllan.

Jag önskar bara att jag visste varför så att jag kunde sluta hata dig och allt vi någonsin haft.
Och undra om du egentligen var du, eller någonting du bara låtsades för att det råkade passa.

So this the end now
I'm losing you
Oh, look at you!
Look what you're wasting
You're losing a friend
Oh no, oh no!
I'm losing a friend
Oh, oh oh no

Band som sågs:

Hästpojken, Timo Räisänen (delvis), Yeasayer (<3), Kent, Markus Krunegård, Regina Spektor (halva), [ingenting], Johnossi (halva) och Maskinen (en halv låt...). 

Sammanfattning:

Det var trevligt, även om jag lyckades spåra ur fullständigt sista dagen.
Jag skickade över 100 fyllesms, (varav ett var ett hot-sms till... ja, den man skulle gissa på).
Jag slog en pojke relativt ofta och relativt hårt med en petflaska (vilket han minst sagt gjort sig förtjänt av) samtidigt som jag förolämpade honom, (detta hindrade honom dock inte från att säga att han tyckte om mig, vilket fick mig att slå honom ännu hårdare... det hela måste sett väldigt bissarrt ut...).
Dessutom vaknade jag full klockan 8 på lördagen, bara på grund utav att min kära moster väckte mig, i annat fall hade jag missat tåget hit igen...

Jag vet att detta inlägg inte håller så hög standard, till mitt försvar vill jag säga att jag var ute igår också och att förutom min överdrivna alkoholkonsumtion den senaste veckan har jag dessutom misskött energiintget och sömnen.