en svunnen tid

Jag står vid Spånga station.
Om man är en väldigt paranoid människa kan det vara väldigt jobbigt att stå vid Spånga station.
Jag är en väldigt paranoid människa ibland.

Det regnar, och är alldeles för länge kvar till bussen ska gå.
Jag tittar mig oroligt omkring.
Rädd för att se fel människa vid fel tillfälle. 
Ser ett par ben påväg nedför trappen, de går bekant.

Hjärtat stannar. 
Men det är fel ben. Eller rätt, det beror på hur man ser det. Benen tillhör en man. En gammal man.


Alla ryggar tillhör dig
Tills jag går fram
"Förlåt jag trodde det var nån annan"

Jag ser parkeringen. Det är nästan inga bilar där nu. Det var det då. I december.
Där står grillen. Jag lade inte märke till den förrän på nyår. Förvisso hade jag nog knappt varit i Spånga innan dess.
Det fanns höga snöplogkanter då.

I busskuren, där jag står och kurar ihop mig till skydd från regnet, stod det massor av frusna människor. Då gick jag bara förbi dem, mot varma utsträckta armar. Och en nästan lika varm bil.


I felt so desperate in your arms

 

We were parked near some trees
And the moonlight soaked the branches in ever-deepening degrees
Had my hand in your hair
Trying to keep my cool ‘til it became too much to bear


Jag står nästan ensam och huttrar i busskuren, försöker skydda mig från regnet, men det läcker in. Snön är borta sedan länge.
Det är du också.

 

 


Kommentarer
Postat av: -

hej jag har just nu blivit din trogen läsare:)... jag tycker om nya bakgrunden:)

2010-07-24 @ 22:28:59
Postat av: -

hahaa jag glömde skriva :)

Mvh Aka Jellyfish

2010-07-24 @ 22:29:50
Postat av: sofie

haha tack så jättemycket! :D

2010-07-25 @ 00:03:08
URL: http://blivandejapan.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0