Jag är hemkommen från Istanbul. Där träffade jag en av världens finaste katter som var fluffig och satt i mitt knä och spann. Jag hade alltför gärna velat ha med mig honom (eller kanske henne, jag kollade inte efter) hem.

Förutom detta gjorde jag väl sådat man brukar göra när man är i Istanbul. Typ äta kebab och besöka basarer och kända platser.

Jag orkar inte ha någon utförligare utläggning om resan, men den var bra och staden var jävligt fin och trevlig. Jag uppmanar alla som inte varit där att åka dit! Efter mitt besök i turistorterna Alanya och Antalya som 9-åring var jag inte särskilt imponerad av Turkiet, så det här besöket var positivt på så sätt också.

Jag önskar bara att jag kunnat ta med den där lilla lurviga katten hem också, men jag försöker trösta mig med att jag och David har rätt seriösa planer på att skaffa en katt.

Då är det dags att äta mat.

Sen inser man att det nog bara är halva internet som provoceras av en, och det är ju överkomligt.

Låten jag spelar sönder just nu:

Figuring out how to think about things, you know
In a lot a good questions, you know
Like a, I mean
For me it creates a lot of questions that I can ask myself
Just ask in general, like

I don't want to say it, though I know that it's true
Something you can't get past, something I can't get past
I don't want to say it, though I know that it's true
Something you can't get past, something I can't get past

Now when I'm standing still and others start to move
It's like a magic pill, I float right out the room
And I'm standing on the roof and searching for my car
But my legs refuse to move so I lasso me a star

Put on my rollerskates and go
Out into the space
I do not know where
But I go there with you

There ain't no reason to be sorry
Ain't no reason to be sad
There ain't no cause for us to worry
Go and rest your lazy eye
When it's best there'll be no lies

Now what have I done to desert you?
What have I gone and thrown away?
I would have never tried to hurt you
It hurts you more when I stay

I don't want to say it, though I know that it's true
Something you can't get past, something I can't get past
I don't want to say it, though I know that it's true
Something you can't get past, something I can't get past

Throw off these paper weights
And blow out into the space
I do not know where
But I go there with you

Idag är en sån där dag som jag består av inte mindre än två olika jag.

Ett jag som tycker att det kan vara bra att plugga till tentan imorgon

och ett annat som vill kräkas på allt vad databaser heter och istället vill äta kakor, kolla alla sina bostadsköer och beställa böcker från internet.

Helst av allt skulle det där senaste jaget gå ut i vårvädret också, men det får det inte.

Det pågår en kamp, lindrigt talat. De olika jagen turas om att ha ledningen, men jag antar att det ena är lite starkare, för jag har blåmålade naglar, en beställning hos Amazon, en hög medkaksmulor framför mig och en massa intresseanmälningar på bostäder, men jag inte riktigt lärt mig det där med "tvåfaslåsning"än.

Dagen innan julafton sägs vara den längsta på året, men jag tror alla de där dagarna innan tenta är längre.

Snart är äntligen perioden från helvetet över. Det som återstår är en tenta i databasteknik på torsdag. Sen kanske jag får tid att andas utan att få dåligt samvete över att jag inte pluggar.

Dessvärre kommer jag ha ytterliggare en mattekurs att ta igen. Jag är uppe i en sådär tre stycken nu, om man räknar den från fjolåret. Och även om inte CSN klagar (inte än åtminstone) är det rätt drygt. Men huvudsaken är väl att man så småningom kan få ut den där förbannade examen, om man så ska dö på kuppen.

Jag tycker om att lära känna nya människor, när de är öppna för att lära känna mig. De få gånger jag möter människor som beter sig som drygarslen redan första eller andra gången vi ses blir jag frustrerad. Normalt brukar människor vara trevliga så länge jag är trevlig och glad gentemot dem, men de få gånger när den metoden inte fungerar blir jag så fundersam.

Människor brukar inte ha något emot mig redan vid de första mötena, och de gånger de verkar ha det så tänker jag inte att det är de som är jävla idioter, utan börjar istället fundera över vad det är som är så fatalt fel på mig att de föredrar att ignorera mig framför att småprata, eller åtminstone svara på frågor. Jag kräver liksom inte att vi ska bli bästa vänner eller ha långa sms-konversationer, men det vore ju typ trevligt om man kunde låtsas som att man inte hade något emot varandras sällskap, nu när vi uppenbarligen måste spendera tid med varandra och när jag faktiskt blivit tillfrågad om jag kan tänka mig att vara där.

Men kanske misstar jag mig bara. Kanske förstod inte personen att frågorna var riktade till just denne. Kanske hade människan en fruktansvärt dålig dag, kanske förtjänar denne någon chans till innan jag dömer.