Jag lyssnar på musik och skriver ett inlägg om hur min resa hem från träningen varit.

"Vem e du" av Panda Da Panda slås på. Jag är inte kvar vid datorn, jag sitter i en bil.

Tyst. Stilla. Min orolig mor sitter bredvid och försöker få kontakt med mig, försöker säga att allt ska bli bra, men jag är borta. Tom.

 

Jag sitter vid datorn igen, fast i Värmland. Lyssnar på Mumford & sons och pratar med en människa jag träffat bara en gång, på en fest, men som ändå fick höra hela min livshistoria, för att jag druckit för mycket och för att jag var skrämd över att vara tillsammans med en människa som kunde skada sig själv så mycket.

 

Jag ligger i min säng med pappas laptop på magen, ser "Being there" som jag ska göra seminarieuppgifter till och sen tillbaks vid datorn igen, med min bror. Det är påsk och vi lyssnar på låten, sjunger med, argumenterar huruvida han sjunger "tösen" eller inte.

 

Och tillbaks till nutid igen.

Allt det där känns så så långt borta nu, så overkligt. Ibland tror jag att det aldrig ens har hänt, jag menar, vad skulle jag egentligen se hos en egoistisk fjolla? Nä, att jag varit tillsammans med någon som knappt kan gå ut utan att platta håret, som räknar kalorier, som ser true blood och önskar att han var vampyr, det kan väl aldrig någonsin ha hänt?

 

Jag klängde mig fast vid något jag trodde var viktigt för mig, men när skalet krossades var förtrollningen bruten och det var tomt. Kejsaren hade inga kläder, han var naken.

 

Jag glömmer aldrig dina hemligheter
Det du är räddast för fast ingen vet det
Visst du kan rycka på axlarna spela ball
Och fast du tycker du lyckas vet jag i alla fall
Och du försöker hålla masken
Så du kan sväva över marken

Visst du kan skratta och låtsas som ingenting
Men jag vet allt om dig för du har varit min
Du är nån annan nu i och för sig
Men när du strippar och klär av dig är det samma grej
Men när du strippar och klär av dig är det samma grej

Är tjock i huvudet och vill mest krypa ner i min säng och sova middag. Då jag är medveten om att det är i princip det mest korkade jag skulle kunna göra låter jag dock bli och hoppas på att jag får sova bra inatt.

 

Nyss upptäckte jag ett mejl om att omtentan i algebrakursen jag behöver tenta om går om 12 dagar, men jag är alldeles för trött och omotiverad för att orka dedikera mina 12 kommande dagar till sådant. Algebran får bli ett senare problem, istället vill jag satsa på en repris på föregående höst: ta alla poäng (eller okej, i ärlighetens namn tog jag inte alla poäng, weblabbarna på 2 poäng gjorde jag först i juni, men fortfarande!).

Om man ska imponera på mig ska man inte säga att man läst fysik, för det har varenda jävel gjort i någon grad. Säger man att man läst fysik b på ett sätt som om det vore det mest komplicerade i hela världen blir jag fortfarande inte imponerad. Inte ens om man gjort det på KTH(!). Och om jag, för att visa hur icke imponerad jag är, säger:

 

"Jag har läst både vågrörelselära och elektronik på KTH..."

 

och får svaret

 

"Ja, men vågrörelselära finns ju med i fysik B också!"

 

ja, då får man faktiskt till och med nästan ett minus i kanten, för om man tror att vågrörelseläran i fysik B är mer komplicerad än en hel kurs i vågrörelselära på 6 poäng, då är man fan dum i huvudet!

Vi får följa Mia, en 15-åring med en alkoliserad mor och attitydproblem. Plötsligt skaffar modern en pojkvän som inte riktigt har rent mjöl i påsen, och allt förändras för henne.

 

En lite mer än okej film skulle jag vilja säga. Fruktansvärt tragisk och hopplös dock...

Jag vaknar upp, funderar på att se om mitt tentaresultat ramlat in, men beslutar mig för att se efter senare och istället se ett avsnitt "Dead like me". 09.39 får jag ett SMS där en klasskamrat frågar hur tentan gick. Med hjärtat i halsgropen förstår jag att resultatet kommit in.

 

"Ta inte ut något i förskott, du fick troligtvis F, men det är inte hela världen, det löser sig!"

 

Upprepas som ett mantra i mitt lilla huvud. Att det kändes som att det gick ganska bra senast igår är som bortblåst. Ingenting bra ska tas ut i onödan, fallet blir så mycket längre då.

 

Till slut har jag klickat mig fram till resultatet. B...? B?! B!!!! Det står ett B på vågrörelseläran efter "tentamen"!? Jag får B på en tenta jag redan misslyckats med en gång, i fysik, FYSIK! Jag är ju sämst på fysik!? Jag förstår ju ingenting alls! Jag bara samlar ihop lite formler som jag sedan använder helt fel och gör pannkaka av alltihop, och så står det ändå ett B där. Är jag kanske inte lika hopplös som jag trott?

 

För att citera en kille som överförfriskad fick träffa sin stora "forumidol":

 

"Det är stort det här!"

 

Det är banne mig stort!

Och inte blev dagen sämre när jag i godan ro satt på bussen och läste Metro...

 

Häromdagen skrev jag en insändare som svar på något en grinig gubbe skrivit om att det finns alldeles för få manliga studenter och att "9 av 10 studerande är kvinnor". Detta skulle lösas med *trumvirvel* könskvotering! Det är sådana saker som kan göra mig riktigt jävla förbannad, så jag skrev ett svar, med ett elakt slut på, som jag fnissade över i min ensamhet.

 

Så nu bläddrade jag spänt till sistasidan och läste insändarna. Ingen av dem verkar vara skriven av mig, och det är ju inte särskilt konstigt, jag hade egentligen inte förväntat mig så mycket annat, och ilskan på gubben tog ändå slut efter att insändaren var skickad.

Så faller min blick på den översta insändaren på sidan, den som får störst plats, med citat och allt. Och där, DÄR är den ju!? Min insändare!

Och så blev en galet bra dag genast ännu bättre.

 

 

Mitt självförtroende är på topp.

Blir glad bara av att höra den.

 

 

Ha-ha nu har jag gjort det igen
jag har varit dum mot mig själv
jag är så bra på sånt, eller hur?

tralala lilla molntuss... tralala lilla molntuss
kom hit skall du få en puss

Dom kan klaga om dom vill
jag har slutat bry mig om sånt
jag är glad att jag finns till
det breddar upp min horisont

tralala lilla molntuss... tralala lilla molntuss
kom hit skall du få en puss

Alla utom jag vet hur det skall gå
hjäääääälp

Det drar i dörrar och handtag
trycker upp varenda jag ser
jag rycker ut
jag ger mig av på klassiskt manér

tralala lilla molntuss... tralala lilla molntuss
kom hit skall du få en puss

En film någon för 1½ år sen sa till mig var väldigt bra och trodde att jag skulle tycka om. Den har legat orörd på min externa i över 1½ år. Förvisso är det inget rekord, de flesta filmer jag har har legat där betydligt längre än så, men i alla fall. Jag hade nog alldeles för stora förhoppningar tidigare, eller kopplade den för starkt till personen som tipsade mig den, men jag såg den i varje fall aldrig.

 

Filmen handlar om, hör och häpna, en styvmamma. Inte enbart dock, den handlar även om barnens moder och relationen mellan de två. Men inte nog med det!! Det råkar också vara så att barnens moder är allvarligt sjuk och nu måste alla komma överens och sammarbeta.

 

Filmen är väldigt förutsäglig, men som omväxling kan väl sådana filmer vara trevliga de med.

Här kommer ett citat jag inte bara tyckte var intressant, utan även rätt ologiskt.

 

"Jag är för prostitution. Folk behöver koppla av annars blir de mördare."

 

Hjärnan bakom är ingen mindre än Karl Lagerfeld. Om han inte såg så obehaglig och tråkig ut hade jag trott att det var ett skämt. Det gör jag inte nu, kanske för att jag inte hört honom säga det själv, utan för att jag läst det i Metro. Eller så är det helt enkelt för att han ser ut såhär:

 

 

Jag undrar om han har solglasögon på sig när han sover...

 

Denna film är inget mindre än en krigsfilm om en snubbe som detonerar bomber. Det är väl typ coolt och så, men jag irriterade mig på hur han helt orädd kunde dra i diverse sladdar som han visste att det satt bomber i, och dessutom dra till sig bomberna. Jag vet inte särskilt mycket om bomber, men något sa mig att det kanske inte var så jätteintelligent av honom...

 

Filmen är 2 timmar lång. Med betoning på lång. Den är seg, men ändå kändes det inte som att jag riktigt hängde med i  alla svängarna, kanske gjorde det långsamma tempot mig ouppmärksam.

Då filmen inte bara vunnit en Oscar, utan sex (!) kanske ni inte ska lyssna alltför mycket på mig trots allt...

Utdrag från vad jag hittade bland mina utkast i mobilen:

 

"Någon har kräkts på tåget

äpplen verkar ha varit huvudfödan.

Jag har inte kräkts

bara ättit äpplen."

 

Öhm, ja.

Som en blixt från klar himmel är namnet där igen. Jag trodde det begravts med ångest, saknad, apati och destruktivitet, men nej, det är där igen. Jag kan fortfarande minnas chocken senast jag stötte ihop med människan bakom det.

 

Jag stod och höll mig för pannan, stirrade på honom och den bredvid. Kramade och sa förlåt, fastän jag nog inte visste varför, eller för vad, det verkade bara så mycket bättre än att stå och stirra på honom med handen för pannan och skakande kropp.

 

Men så inser jag att det nog gör detsamma. Att ingenting förändras för att namnet finns där igen. Att jag oroar mig i onödan för att allt känns lite för bra nu och jag räknar med att det ska slitas ur händerna på mig. Eller snarare att jag på något vis ska göra bort mig och förstöra allt fint.

 

Och jag vet inte varför men jag återvänder alltid hit
Det var väl något vi gjorde, något vi sa här som förändrade mitt liv

Var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar
Var det dig jag såg, dig jag svor att aldrig glömma
Var det dig jag såg som ett spöke från döda drömmar
Var det dig jag såg, har jag äntligen lyckats glömma?

Filmen handlar om ingen mindre än Jean-Claude Van Damme och om hur han efter att ha förlorat vårdnaden om sitt ena barn helt plötsligt hamnar mitt i ett rån och gisslandrama.

 

Detta visste jag inte när jag började se filmen. Jag visste inget mer än att den var 1½ timme lång och det tyckte jag verkade lagom långt sådär mot småtimmarna. De första sekunder ser jag en man slå ner den ena efter den andra samtidigt som det brinner lite här och där och jag kände bara "neeeeeej, ska jag se sån här skit i över en timme!?"

Tack och lov ramlar plötsligt en kuliss ner och jag inser att det bara är en filminspelning. I filmen. Dessvärre artar sig inte filmen för det. Stackars missförstådde Van Damme både förlorar vårdnaden om sitt barn och hamnar mitt i ett rån han sedan tros medverka i... Nej, sen något bättre.

Vi får följa en soldat från USA's marinkår under Vietnamkriget och hans kartläggning av effekterna på amerikanska sldater från detsamma.

 

Krigsfilmer är inte det bästa jag vet. Det är inte sämre än renodlade actionfilmer eller klyschigt romantiska filmer, men normalt är det inte mycket bättre än så heller. Med tanke på genren måste jag väl ändå säga att jag tyckte Full metal Jacket var ganska bra, eller åtminstone helt okej.

Ullkläderna längst nere i tvättkorgen har slängts i handfatet, till bredden fyllt med vatten och "fintvättmedelel" som luktar mysigt. De har legat där nere i tvättkorgen i månader. När de lades i blöt flöt ett långt svart hårstrå till ytan.

 

Jag blev galen på de där hårstråna, de var överallt: i tvätten, på golvet, i sängen, på handdukar, i badrumsmattan. Att jag höll på att bli galen på den vars huvud de kom ifrån gjorde inte saken bättre. När jag nu såg det där strået mellan mina fingrar kunde jag inte låta bli att undra, om hon fortfarande lever i sin livslögn och ljuger för alla som är tillräckligt nära för att lita blint på hennes ord. Det är i varje fall underbart att slippa höra hennes lögner.

Just nu befinner jag mig i "uppgivenheten-dagen-före-tenta-träsket". Jag är nära apati och sitter mest och slösurfar, chattar och ser danska paradise hotel. Det känns som att tärningen redan är kastad och det är försent att lära sig någonting mer. Det är inte sant, jag vet att det inte är sant, men det hjälper inte. Jag ska sätta mig en stund till, snart, kanske. Men just vill jag mest sitta här, stirra framför mig och vänta på bättre tider.

Jag har varit ute och sprungit nu igen. Mitt ansikte är blodrött med undantag från: två vita punkter på vardera kindben, ring runt munn samt näsan och ringar kring ögonen. Synd att jag inte alltid är lika sexig! Eller något...

Det är en obehaglig känsla som faller över mig när jag iförd träningsbyxor går genom bostadsområdet mot elljusspåret. Mörkret, kylan och fukten slår emot mig och jag tänker att det så gott som redan är höst. Av någon anledning slår mig, som en blixt från klar himmel, en tanke, en tanke om att allt bra snart är slut, så fort det blivit höst.

Samtidigt hör jag ur mina hörlurar:

 

"All your dreams are over now
And all your wings have fallen down
All your dreams are over now
And all your wings have fallen down

Broke trust in two
Now no one's looking out for you
Why keep it cruel
Why waste so much to play the fool"

 

Vilket gör att jag känner mig ännu säkrare på att det är så, fastän jag inte vet vad min tanke egetligen innebär, vad exakt som ska ta slut.

När jag äntligen nått skogsbrynet och börjat springa är den som bortblåst igen.

Jag räknar på linser och vågor som aldrig förr. Tanken om att kanske, kanske, kunna klara tentan känns både avlägsen och nära, om vartannat. Lockande. Jag skulle vara förbannat nöjd över mig själv om jag blev av med all fysik från ettan och bara hade en ynklig mattekurs kvar. Eller ja, "ynklig" är väl en underdrift då den ligger på 7,5 hp, men om jag kan bli av med 4,5 poäng fysik nu är jag mer än nöjd.

Så, jag ska väl återgå till extentor då...

En kvinna flyttar in i en ny lägenhet med sin man. Efter att hon drömt en mardröm om att hon blivit våldtagen (och hennes man säger sig ha haft sex med henne när hon var avsvimmad) blir hon gravid och fler och fler mystiska händelser inträffar.

 

En rätt bra film, även om min broder hypat den lite väl mycket.

Filmen börjar (och förtsätter) med en man som läser en kärlekshistoria för en kvinna han inte verkar känna ur en anteckningsbok.

 

En ganska fin film, även om den var fruktansvärt klyschig.

En rockmusikalkomedi. Inte alls i Flight of the conchords klass, kanske snarare i den klass man placerar in filmer man kan se när man är såpass trött att man när som helst ska somna, eller är alldeles för sjuk för att förstå särskilt mycket alls. En dussinfilm helt enkelt.

 

I korthet handlar den om Jack Black som vill bli rockstjärna, men det går inget vidare. För att bättra på chanserna lite så beslutar han sig för att stjäla ett plektrum som sägs vara gjort av en av djävulens tänder...

Jag följde samma strategi som i förrgår, och ÄNTLIGEN en film jag helhjärtat kan säga att jag tycker om!

Filmen inleds med berättarröst och allt! Man får följa en familj, eller främst fadern. Man får reda på att han snart ska dö, men att han själv inte vet om det. Ganska snart visar det sig att någon ska döda honom, men vem?

Jag fuskade lite och bläddrade runt i listan innan jag till slut valde film. Yes man blev det, eftersom jag hört folk referera till den en del och alltid tvingats svara "jag har inte sett den...".

Det kändes som en rätt typisk Jim Carrey-film (och då tänker jag dessvärre inte på Eternal sunshine of a spotless mind), med andra ord en helt okej, lättsam film, men inte mycket mer än så.

Den handlar opm Carl, en isolerad nej-sägare som plötsligt hamnar på ett sektliknande möte med en man som uppmanar honom att börja säga ja. Efter några om och men börjar Carl med detta och sen är filmen igång.