På något märkligt sätt har jag fortfarande läsare fastän jag inte skrivit på en månad. Man kan bli självgod för mindre.

Sen senast har inte särskilt mycket hänt. Jag har övningskört som bara fan samt gjort teoriprov och uppkörning. Det gick tydligen rätt bra, för nu är körkortet mitt.

Just nu åtnjuter jag en 1½ veckas fullbokad "semester" och därefter börjar förberedelserna inför mottagningen.

Med andra ord är inte brist på sysselsättning något problem.

Trots tentaångest från helvetet, en 5-timmarstenta och återföreningen med en viskning från förr har jag överlevt.

Vad som är mest imponerande är kanske att viskningen från förr inte har ett blått öga och jag en polisanmälan på mig, men tydligen kan jag sköta mig. Ibland.

Min broder har åkt härifrån också, så jag kan lyssna på Den svenska björnstammen och Lilla sällskapet hur mycket jag vill.

Och vår lägenhet ser ut som satan med smutsdisk, madrasser, filtar och kuddar överallt.

Så kan det gå.

Jag är väl medveten om att jag är pretto när det kommer till mat och matlagning. Jag är kanske till och med åt det fascistiska hållet emellanåt.

Som när jag var på konsum härom dagen och jag råkade ta del av en annan kunds mobilsamtal (kanske mest på grund av att hon pratade väldigt högt)

"Lidl är så jävla bra, jag hatar konsum och Ica, det är så jävla dyrt!!"

Och mitt inre jag skrek att "TYDLIGEN HATAR DU MAT OCKSÅ!"

Nog för att mycket ligger i min uppfostran, men jag känner att ju äldre jag blir ju längre drar jag det. Numer dissar jag inte bara de där vidriga köpe-köttbullarna utan även frysta wokblandningar och färdiga hamburgare och till viss del köpebröd. Ge mig 5 år till så kokar jag säkert min egna buljong och gör egen ketchup. Jag har redan börjat bygga upp ett hat mot köpt majonnäs.

Ensam i regnet.

Följer de vita strecken mellan gångväg och cykelväg

önskar att även mitt liv var ett långt rakt, vitt streck.

Trots min kobenthet är strecket svårt att följa

för mycket alkohol i mitt blodomlopp.

I nyktert tillstånd hade jag kunnat följa strecket

om jag visste hur det gick.

"Älskling, kan vi inte resa runt jorden innan vi skaffar barn?"

säger en röst inom mig när klasskamraterna faschinerat diskuterar sina Nya Zeelandresor.

Är jag redan för gammal? Valde jag för snabbt att bestämma mig för vad jag ville med livet?

I detta tillstånd tenderar livet att gå mellan skrämmande och fantastiskt.

Passar på att smaka på chokladlikören pappa köpte i Tyskland för ett år sedan

vill inte lämna tillståndet

fastän det skrämmer mig.

Den smakar okej

med mjölk.

Sväljer pencillinet med likörblandningen.

Något säger mig att någon med medicinsk utbildning inte skulle uppskatta mitt tilltag.

Jag har ingen medicinsk utbildning, så jag sväljer pencillinet med sprit.

Nu är den snart slut.

Men det finns påfyllning

och "natten är ung" som tjejen vid slussen sa till pojken som tog studenten.

"Folket är törstigt, så folket det dricker.
Folket är hungrigt och äter.
Jag ser inte någon mening med mitt liv.
Kan jag inte sova nu?
Om nån vet nåt här, så räck upp en hand!"

När jag sen vaknade tjugo år senare
satt jag och stirrade på åkrar och himmel
och jag tänkte att "visst var det där lite viktigt en gång
Det är ändå ett kort liv för att vara så långt."

Vad har hänt sen senast kanske du undrar. Eller så undrar du inte och behöver således inte läsa mer.

Förutom plugg har jag deltagit i Squvalp och där byggt en båt som inte sjunkit men som var mycket ful, varit på gasque, blivit vald till kassör för min sektion för kommande läsår samt bestämt flyttdatum.

Nu på lördag närmare bestämt. Jag har bott lite för mycket norr om stan de senaste åren, så nu är det väl dags att flytta söder om söder igen. Eller så var det bara att det slumpade sig så. Oklart. Jag kommer dock bo nära Ica Maxi i Nacka, så jag borde inte klaga. Förutom att bussen går 1,2 km från där vi bor. Men det är bara petitesser.

Jag gillar ju att gå. Med tunga matkassar...

Jag borde ta ett ryck och städa vår lägenhet innan visningen ikväll.

Men jag har ingen lust. Ingen lust att visa upp lägenheten heller.

"Var vänlig ta av er skorna i hallen, rör ingenting och stick inte in fingrarna i transportburen för då biter katten av dem."

Stackars katt som kommer få sitta i en transportbur i en halvtimme medan okända människor klampar omkring.

Kanske kan jag ha honom på balkongen och hoppas att ingen idiot öppnar den. Eller snarare sitta på vakt utanför.

Eller skriva en mycket arg lapp.

Men städa var det först ja!

Om jag inte packar upp alla kläder jag köpt på min spontana shoppingtur istället.

Kände mig överlycklig när jag utanför h&m märkte att jag fått en klännign gratis då de glömt slå in den.

Ja, jag är en snål och elak människa.

När jag lyfter upp gitarrfodralet minns jag alltför väl de där dagarna i skolan man hade både gitarrlektion och gympa och fick försöka tråckla sig in i skolbussen med fodralet, gympapåsen och ryggsäcken.

Det är tungt. Och otympligt.

Alla strängar har hunnit stämma om sig lite på det år som gått.

Jag har inga naglar att spela med, de har flisats sönder.

Men jag spelar, och det låter emellanåt förjävligt, men fingrarna lär sig snart igen att hitta rätt.

Minns hur min gitarrlärare försökte skrämma mig med att

"det tar kortare tid än man tror innan man är nere på 'lilla snigeln'-nivå igen"

vet inte om han trodde det var sant själv, men jag vet att han hade fel.

Det låter inte så fint som det gjorde på den tiden

när jag funderade på att söka in till Södra Latin,

men det låter helt okej för att spelas av någon med otränade fingrar som inte rört en gitarr på ett år.

Jag ogillar förmågor man måste träna ständigt. Jag önskar att det vore lite mer som cykling,

man lär sig det en gång, så är det klart.

Man tränar upp sin kropp en gång, sen är det klart,

det spelar ingen roll om du väljer att lägga av helt i två år, de synliga magmusklerna sitter kvar på samma ställe som du lämnade dem. Men så är det ju inte.

Jag har otränade fingrar med korta naglar och en 12 kilo tyngre kropp som inte längre är tränad. Men det blir bättre om man inte ger upp har jag märkt.

Now when I'm standing still and others start to move
It's like a magic pill, I float right out the room
And I'm standing on the roof and searching for my car
But my legs refuse to move so I lasso me a star

Put on my rollerskates and go
Out into the space
I do not know where
But I go there with you

Jag försöker ta igen mina synder och har tränat hela två dagar i rad. Nu sitter jag som en död fisk och stirrar framför mig med gapande mun (ja, den var öppen på riktigt nyligen).

Annars händer väl inte så mycket. Förutom att jag har fått en galen katt som tycker om tops och rinnande vatten och som lyckats ramla ned i både badkar och toalett.

Men det är smällar man får ta om man är en katt som tycker om att balansera på handfatskanten, eller bara hoppa över den där väggen som skiljer en från det rinnande vattnet. Lyckligtvis är jag ingen katt.

I övrigt är jag dålig på att blogga och sköta det där med socialt liv. Jag träffar mest de där jag går i skolan med, och de där jag bor med (det vill säga David och katten) och de där jag tränar med, när jag nu tränar. Och så bloggar jag typ någon gång ibland. Varannan vecka. Högst. Om jag är full.

Jag tänker inte lova någon förändring när det kommer till bloggandet heller.

Jag har fastnat i pocketträsket.

Och jag har hittat en billig bokhandel nära Gamla Stan

"Tag 3, betala för 2" gör att jag aldrig kommer därifrån utan åtminstone tre böcker.

Jag läser bara böcker en gång.

Sen får de stå där i min bokhylla och samla damm.

Vad jag ska göra med dem vet jag inte.

Min bokhylla börjar för övrigt bli överfull av all kurslitteratur jag av olika anledningar inte har sålt.

Mest beror det på att jag tror att jag kommer ha användning för dem, eller inte klarat kurserna de hör till än.

De urlästa pocketböckerna som står där tror jag inte att jag kommer ha någon användning av alls. Någonsin.

Jag påmindes precis om hur roligt man kan ha med radbyten.

Citerade tankegånger från bussen hem:

"Jag blir så poetisk när jag blir full

tänk om man kunde tjäna pengar på att skriva poesi.

Då hade jag hoppat av KTH

och supit på heltid."

Jag försöker styra upp sådant som jag inte orkat göra. Och gör inlämningsuppgifterna i industriell ekonomi en vecka innan deadline.

När det kommer till konkreta, fasta deadlines jag vet exakt vad jag behöver göra inför har jag inga större problem att göra dem i tid. Det är när det blir för abstrakt jag blir prokastrineringshjälte och skjuter problemen på framtiden. Som inför salstentor.

Hur ska jag kunna veta exakt hur många timmar jag behöver sitta och traggla? Det finns inget facit på exakt vad som kommer dyka upp på tentan och min motivation att viga hela min tid åt tentaplugg är obefintlig. När det dessutom blir för mycket samtidigt vill jag bara lägga mig i sängen under täcket och läsa en bra bok.

Jag kan alltid trösta mig med att jag denna period enbart har en "ordinarie" tenta i ett intressant ämne, men det är inte så förbannat motiverande när tentamen i KTH's tråkigaste kurs kommer tillbaks med ett F och jag vet att jag måste klara skrället någon gång för att kunna hämta ut en examen värd namnet.

Sammanfattningsvis kan jag säga att den som nämner ordet "databas" dör.

Då är det dags att äta mat.

Sen inser man att det nog bara är halva internet som provoceras av en, och det är ju överkomligt.

Idag är en sån där dag som jag består av inte mindre än två olika jag.

Ett jag som tycker att det kan vara bra att plugga till tentan imorgon

och ett annat som vill kräkas på allt vad databaser heter och istället vill äta kakor, kolla alla sina bostadsköer och beställa böcker från internet.

Helst av allt skulle det där senaste jaget gå ut i vårvädret också, men det får det inte.

Det pågår en kamp, lindrigt talat. De olika jagen turas om att ha ledningen, men jag antar att det ena är lite starkare, för jag har blåmålade naglar, en beställning hos Amazon, en hög medkaksmulor framför mig och en massa intresseanmälningar på bostäder, men jag inte riktigt lärt mig det där med "tvåfaslåsning"än.

Dagen innan julafton sägs vara den längsta på året, men jag tror alla de där dagarna innan tenta är längre.

Snart är äntligen perioden från helvetet över. Det som återstår är en tenta i databasteknik på torsdag. Sen kanske jag får tid att andas utan att få dåligt samvete över att jag inte pluggar.

Dessvärre kommer jag ha ytterliggare en mattekurs att ta igen. Jag är uppe i en sådär tre stycken nu, om man räknar den från fjolåret. Och även om inte CSN klagar (inte än åtminstone) är det rätt drygt. Men huvudsaken är väl att man så småningom kan få ut den där förbannade examen, om man så ska dö på kuppen.

Jag tycker om att lära känna nya människor, när de är öppna för att lära känna mig. De få gånger jag möter människor som beter sig som drygarslen redan första eller andra gången vi ses blir jag frustrerad. Normalt brukar människor vara trevliga så länge jag är trevlig och glad gentemot dem, men de få gånger när den metoden inte fungerar blir jag så fundersam.

Människor brukar inte ha något emot mig redan vid de första mötena, och de gånger de verkar ha det så tänker jag inte att det är de som är jävla idioter, utan börjar istället fundera över vad det är som är så fatalt fel på mig att de föredrar att ignorera mig framför att småprata, eller åtminstone svara på frågor. Jag kräver liksom inte att vi ska bli bästa vänner eller ha långa sms-konversationer, men det vore ju typ trevligt om man kunde låtsas som att man inte hade något emot varandras sällskap, nu när vi uppenbarligen måste spendera tid med varandra och när jag faktiskt blivit tillfrågad om jag kan tänka mig att vara där.

Men kanske misstar jag mig bara. Kanske förstod inte personen att frågorna var riktade till just denne. Kanske hade människan en fruktansvärt dålig dag, kanske förtjänar denne någon chans till innan jag dömer.

Här sitter jag med en ny förkylning. I fredags kände jag mig frisk, varpå jag tack vare SL fick springa mellan diverse bussar och tunnelbanor då pendeltåget inte gick, och sen var det bara att säga hej till nästa förkylning. Jag bytte snoret mot rethosta och igår tror jag att jag drabbades av en släng feber då det plötsligt var isande kallt i hela lägenheten men jag var den enda som märkte det.

Och jag är inte alls bitter över att jag kommit hem mellan 17-20.00 från skolan varje dag den här veckan. Gud nej! Och att jag har skoldag 8.00-17.00 imorgon är ju underbart, då behöver jag ju inte fundera över vad jag ska göra under dagen! Och att jag har tentor om 2½ vecka ger mig inte alls ångest, nej, nej! Jag ligger ju inte alls efter några veckor sådär, gud nej. Jag är i fas, precis som vanligt! Kanske till och med mer i fas än vanligt!

Men nu ska jag se på Dag på SVT play. Han är den enda just nu som kan tävla mot mig i bitterhet.

Jag vet inte om det är jag som rör mig i fel kretsar, men jag har aldrig hört någon som röstar blått säga att den inte skulle kunna vara vän med någon som är röd, men vid ett flertal tillfällen har jag hört vänstermänniskor säga att de aldrig skulle kunna vara vän med någon som är blå. Åtminstone ingen som är politiskt aktiv för högerblocket.

Jag börjar bli jävligt trött på sådana människor.

Självklart är jag medveten om att det är en klar minoritet som har sådana åsikter, men det gör dessvärre inte att jag finner det lättare att acceptera dem. Jag skulle vilja påstå att det är nästan lika inskränkt att påstå att alla som röstar på alliansen är empatilösa monster som att påstå att alla muslimer våldtar, och jag gillar inte inskränkthet alls, trots att jag är höger och till och med medlem i ett ungdomsförbund.

Om jag skulle resonera på samma sätt som dessa människor skulle jag inte kunna ha någon kontakt med någon av mina bröder, då den ena är socialist och den andra har klart främlingsfientliga åsikter. Båda mina bröder har till viss del åsikter som jag inte gillar eller till och med finner motbjudande, men jag har fortfarande kontakt med båda två och tycker om dem.

Det är en sak att vara 5 år och säga att man hatar alla som äter hästar för att det är världens gulligaste djur, men när man kommer upp i 20-årsåldern bör man ha insett att en människa är mer än sina åsikter och att man kan få  utbyte av, och kanske till och med tycka om, människor som har andra åsikter än en själv. Även om dessa åsikter helt strider mot alla föreställningar man har. Om man inte kan acceptera att människor kan ha andra föreställningar än en själv hör man inte hemma i en demokrati över huvudtaget. Med det menar jag inte att man måste sitta tyst när man tycker att människor kommer med störda uttalanden, men jag menar att man inte har rätt att ta för givet att ens eget sätt att se på saken är det enda rätta, istället måste man inse att alla har de åsikter de har för att de tror att de är rätt och gynnar samhället och en själv.

Ovanpå allt har jag fått en mysig förkylning. Hur jag ska hinna med att vara sjuk är för mig ett mysterium.

Dock har jag bestämt mig för att min födelsedag ska vara en ledig dag när vi ska äta tårta, spela tv-spel och äter god mat. Jag tror mig ha förtjänat det.