När jag lyfter upp gitarrfodralet minns jag alltför väl de där dagarna i skolan man hade både gitarrlektion och gympa och fick försöka tråckla sig in i skolbussen med fodralet, gympapåsen och ryggsäcken.

Det är tungt. Och otympligt.

Alla strängar har hunnit stämma om sig lite på det år som gått.

Jag har inga naglar att spela med, de har flisats sönder.

Men jag spelar, och det låter emellanåt förjävligt, men fingrarna lär sig snart igen att hitta rätt.

Minns hur min gitarrlärare försökte skrämma mig med att

"det tar kortare tid än man tror innan man är nere på 'lilla snigeln'-nivå igen"

vet inte om han trodde det var sant själv, men jag vet att han hade fel.

Det låter inte så fint som det gjorde på den tiden

när jag funderade på att söka in till Södra Latin,

men det låter helt okej för att spelas av någon med otränade fingrar som inte rört en gitarr på ett år.

Jag ogillar förmågor man måste träna ständigt. Jag önskar att det vore lite mer som cykling,

man lär sig det en gång, så är det klart.

Man tränar upp sin kropp en gång, sen är det klart,

det spelar ingen roll om du väljer att lägga av helt i två år, de synliga magmusklerna sitter kvar på samma ställe som du lämnade dem. Men så är det ju inte.

Jag har otränade fingrar med korta naglar och en 12 kilo tyngre kropp som inte längre är tränad. Men det blir bättre om man inte ger upp har jag märkt.

Now when I'm standing still and others start to move
It's like a magic pill, I float right out the room
And I'm standing on the roof and searching for my car
But my legs refuse to move so I lasso me a star

Put on my rollerskates and go
Out into the space
I do not know where
But I go there with you