Jag var i Kallhäll och tränade idag.
Istället för att vara upprymd av obeskrivlig lycka känner jag.. likgiltighet.

Jag kom dit 5 minuter i 7, jag skyndade mig med att byta om och gick ut i dojon. Något saknades. Eller snarare: någon saknades.
Träningen kändes som att lägga ett pussel där bitar saknas, som när jag var fem och det kom hem någon konstig tant med ett okomplett pussel hon tvingade mig lägga för att se om jag var frisk i huvudet (normal tror jag det brukar kallas..).

Jag trodde faktiskt inte att jag brydde mig så mycket ifall Marc var där eller inte, men när han inte var där för första tisdagen den här terminen så kändes det som att träningen förlorade hela sitt syfte.
Inte för att jag tränar för Marcs skull. Inte egentligen...
Jag menar... Jag känner ju inte ens killen?
Bara önskar att jag gjorde eftersom jag lever med någon orealistisk uppfattning om att alla jag tycker ser bra ut är trevliga personer, roliga, underbara, ouppnåliga.

En aning besviken lämnade jag träningen vid halv 9.
Satt på pendeltåget 20.42.

På andra sidan mittgången sitter en kille i 30-årsåldern och dricker sprit.
Jag kan inte låta bli att bli lite arg, tycka att han är en idiot som sitter ensam och super på ett pendeltåg mot Västerhaninge.
Jag tänker sen att det kanske är lite synd om honom, men de mer extrema av mina liberala åsikter gör sig påminda och säger mig att han har en egen fri vilja och själv kan välja vad han vill göra med sitt liv.

Jag läser Stockholm City, upptäcker att de dyraste utbildningarna i Sverige är opera, konst och dansutbildningar.
Jag blir återigen arg och irriterad, finns det någon som uppriktigt kan säga att de tycker att det är viktigare att en konstnär får en mer bekostad utbildning än en läkare, tandläkare, polis, eller vad som helst annat?
Jag tror inte ens hälften av konstnärerna som går utbildningen kommer kunna försörja sig som kostnärer.
Missförstå mig inte, jag är inte emot konst, men borde vi inte prioritera mer "samhällsnyttiga" utbildningar framför konst och operauptbildningar..?
Skulle vi inte åtminstone kunna lägga de pengarna som de utbildningarna överstiger andra utbildningar till mat och mediciner till fattiga barn i U-länder istället?
Jag tror att både jag och barnen skulle uppskatta det mer än en jävla häst i hönsnät och papper.

Jag tror jag kommit in i en ålderskris, så pessimistisk som jag blivit, men säg det inte till mig, för då dödar jag dig.

Det snöar ute.
Det är vackert.
Snö är så underbart, så mjukt, så vitt.
Snö gör mig glad igen.

Jag var i Kallhäll och tränade idag, det gjorde mig så lugn och lycklig...
Varför ska jag lämna dem?
Jag vill inte.
Jag vill verkligen inte.

Matias(?) höll träningen idag, han gav mig beröm och sa till de lägre graderade att de skulle göra som mig.
Att höra honom säga så gjorde mig så lycklig, det var som att jag fick en bekräftelse på att jag finns, att jag blivit så fruktansvärt mycket bättre på bara ett år.
Nu ska jag snart lämna dem.
Jag kommer aldrig att se dem igen.
Jag kommer aldrig mer i hela mitt liv se Leo, Matias, Kristian, Antonio, Marc, Johan eller någon av de andra.
Att tänka tanken gör ont.
Livet består av avsked, men varför?

Ena sekunden var jag hemma, nästa sekund var jag här.
Varför?
Jag har börjat tvivla på det mesta nu igen, jag antar att jag sovit för lite, det brukar vara så.
Jag vill hem igen, hem till mitt riktiga hem, det utan krav på prestation, där jag slipper handla, laga mat och tvätta min egen tvätt. Där jag inte ens behöver ställa in min egen disk i diskmaskinen.

När jag först kom hem i fredags blev jag rädd. Jag blev rädd över stillheten och mina egna tankar, jag trodde att de skulle ta överhand och spränga mitt huvud, göra mig galen.
Tillslut slappnade jag av och upptäckte att jag var där jag ville vara.
Jag och Dan försökte för 3:e gången att se på "Whisper of the heart" men det slutade med att vi båda somnade -som alla gånger tidigare.

Nu sitter jag här. Jag kan inte längre fundera över om det är värt det, för jag kan inte längre se några alternativ, men visst känner jag att jag skulle vilja resa ut i rymden, bli avsläppt på månen och få sitta där, ensam. Med bara mig själv och mina tankar. Lära känna mig själv, ta reda på om jag är lika korkad som jag ibland känner mig och bara få slippa se en enda levande själ.

Jag skulle vilja stanna tiden, gå ut i snön och slänga mig i den största snödrivan jag kan hitta, se på meningslösa klipp från "svt play" och ligga nerbäddad i min säng.

Jag orkar verkligen inte plugga, det får gå som det går.

I morgon åker jag hem. Jag är lika nojig som jag brukar vara, jag vet ju att det löser sig egentligen, men ändå...
Snart ska jag packa... Eller, ja... Jag borde åtminstone packa snart.

I helgen ska jag tvångsspela Spore tillsammans med min lillebror, jag är just nu på min fjärde karaktär och ingen av dem har någonsin nått längre än till stamfasen innan det har fuckat ur, med översvämmade byar och undervattensmonster som äter upp mina djur så fort de går upp på land. Att spelet dessutom låser sig var 10:e minut förbättrar inte situationen. Men jag är ändå nöjd för Spore är det bästa som hänt mig näst efter att högern vann förra valet.
Nej nu får det vara slut på ironi innan jag skjuter mig själv...

Jag har bara 6 veckor kvar i Järfälla karateklubb. Det ger mig ångest -på riktigt. Ju längre tiden går ju kärare blir mina klubbkamrater för mig.
Det känns som att jag saknar dem mest hela tiden och tänker på dem flera gånger om dagen. Det är så galet att man aldrig kan uppskatta det man har förrän det är försent.
Jag har inte vågat säga något än... Vad ska jag säga..? Vad kommer de tycka om mig?
Och Marc... Han blir så galet mycket vackrare för varje gång jag ser honom.

Jag har lovat mig själv att inte länka hit via msn förrän jag skriver något konstruktivt. Det ser ut att dröja.
Dock är jag riktigt imponerad över att det finns någon/några enstaka personer som letar sig hit ändå. Låt inte mina senaste skitinlägg skrämma er, jag ska bättre mig, jag lovar, jag måste bara bli lite mer kreativ först...

Jag borde sova, men jag är så pigg. Det blir så när man vaknar halv 2 två dagar i rad.

Jag sitter och lyssnar på "Jag hatar att jag älskar och jag älskar så mycket att jag hatar mig." Det var några år sedan sist...
Det var på den tiden när Budogymnasiet betydde allt och jag tränade på kullerbyttor varje kväll bara för att Johan hade sagt att man brukade göra det på intagningsprovet... Det känns så länge sen, så fruktansvärt länge sen...


Jag skulle vilja spola tillbaks tiden några dagar, göra om, göra rätt. Ibland ångrar man saker man gör, fast egentligen är det väl ingenting man ska tänka på, det som är gjort är gjort och det spelar ingen roll hur mycket man ångrar sig för det går ändå aldrig att få ogjort.
Egentligen vet jag inte exakt vad jag ångrar heller egentligen... Det var bara det att något kändes så fel, men jag vet inte riktigt vad.
Eller så var det så att det som kändes fel var att det inte kändes alls.

Det börjar bli dags att sova... Dessvärre. Jag åker hem till helgen, jag trodde aldrig att det skulle ske, men jag saknar min lillebror. Det är nog inte förrän nu jag har förstått hur viktig han är för mig, att  det bara är han som kan göra mig glad när jag är så långt ifrån glädje som man kan komma.

Jag sitter på pendeltåget.
Jag är trött.
Jag är arg.
Jag hatar alla mina medmänniskor.

Till höger om mig sitter en samling högljudda fjortisar som ännu inte förstått att man bör vara vuxen när man passerat 20.
"Prata högre" har jag lust att säga "prata så högt att jag inte kan höra vilken låt min mp3 spelar, prata så högt att jag inte kan höra mina egna tankar. Varför skriker ni inte, då skulle inte bara alla i vagnen vara medvetna om er ynkliga existens, utan hela jävla tåget."
Jag är arg, jag är hatisk, jag läser om idrotten i modern tid, men jag ser inte vad jag egentligen läser, jag bara hatar.
En man stiger ombord, det duger inte åt honom att sitta närmast mittgången, nejdå, han ska prompt förbi mina fötter som ligger på tidningen i sätet mittemot. Han säger inget (eller kanske är det så att jag inte hör..?) istället försöker han kliva över mig, jag tar undan benen, svär en lång ramsa inne i mitt huvud över alla idioter som åker tåg.
Harklar mig, jag börjar bli förkyld... Suck.

Så är jag framme i Kallhäll, det är folk överallt, folk som trängs, som knuffas och vill komma först uppför rulltrappan, jag hoppas att min träningsväska har någon otrevlig kant som de går in i som skulle kunna orsaka dem smärta, kanske ett litet blåmärke om jag har tur.

Så är jag ute på bron. Det regnar. "Kan det bli bättre?" tänker jag, skrynklar ihop mitt ansikte så mycket som möjligt och går lätt framåtlutad mot träningssalen. Något händer. MP3:n byter låt.

"In the healing rain,
there is no more pain,
we are all the same in the healing rain
In the healing rain, no one is to blame
Nothing is in vane in the healing rain
Love is healing all i want
Feel the rain, release your pain, you will never be the same again"

Mitt ansikte slappnar plötsligt av, jag sträcker på mig, ökar takten. Innan jag går in i träningssalen kastar jag en snabb blick in genom fönstret, jag ser en blå jacka, ett par karatebyxor, jag ler igenkännande och skyndar in för ännu ett träningspass i vår lilla dojo.

En helg är snart till ända, jag skulle kunna skriva en lista över allt vettigt jag gjort i helgen, men den skulle i princip bara börja och sluta här...

Det har varit norrlänningar här i helgen och tävlat på All-style Open, jag, Adam, Niklas och Elisha var där och kollade på.
På kvällen spelade vi kort, jag vann! En av norrlänningarna trakasserade mina fötter, jag blev rädd. Sen gick han och la sig medan vi andra drog ut i regnet och satte oss i ett litet bås utanför Fredrik. Jag och Elisha fick vara passiva vattenpiperökare och diskuterade atomuppbygnader.
Vi drog in, den andra norrlänningen gick och lade sig, vi andra slogs om vilken film vi skulle kolla på. Jag och Tim vann, vi är båda mörkrädda och upplevde att vi sett på för många skräckfilmer på för kort tid...
Vi tittade på Team America, Elisha sov i Martins säng, Niklas sov på golvet, Tim i soffan och jag vaknade av att höra Martin sucka djupt.
Jag gick och lade mig, låste garderoben först -förstås. Jag har fått en fobi mot garderober...
Det är illa...

Plötsligt fick jag lust att skriva i min patetiska lilla blogg, eller ja, "plötsligt" är väl en överdrift.
Det är nu bestämt att jag till våren ska byta klubb, mina 50 minuters-resor (enkelväg) till Kallhäll kommer att upphöra och jag kommer istället att åka till Aspudden och Goju-Kai Seinan.
"Jaha?" tänker du säkert och funderar över varför du egentligen läser mina ointressanta blogginlägg.

Sanningen är att jag inte ser mitt klubbyte som en simpel händelse i mitt liv, sanningen är att jag oftast är ganska lojal, att jag lätt tycker om folk och att jag hatar avsked.

Anledningen till mitt byte är väl mest en knuff från Omar, hans förhoppningar om en större utveckling hos mig, inte för att min utveckling är liten, men för att han tror att den skulle kunna vara ännu större.

Det är bestämt att jag ska träna i Kallhäll terminen ut, jag har besökt min blivande klubb och den var trevlig. Men inte samma... Inte samma sak... Inte hemma.

Jag känner mig som en förrädare, någon som sviker, som tror att hon är förmer.

Jag gjorde mitt första pass i Kallhäll igår efter mitt beslut, precis när jag hade lyckats intala mig själv att mitt byte inte är så farligt och att jag inte kommer sakna mina klubbkamrater så mycket, stötte jag på Antonio, han log, sa hej och frågade vart jag varit, det skar i hjärtat och jag kom på att Antonio och alla våra "chillträningar" nog är det jag kommer sakna allra mest.  Antonio är killen som skämtar, låtsas gömma sig när han ser en, kommer ihåg ens namn och alltid är snäll.

Men jag kommer sakna (nästan) alla de andra också, tvillingarna som härdat mig och lärt mig så mycket, som bråkar om vem av dem som har rätt, Leo som är så snäll och försiktig, Marc som är så vacker och gör mig glad och motiverad att träna bara han befinner sig i samma rum och en massa andra som jag aldrig lärt mig namnet på, men som jag tränat med och lett mot i samförstånd.

Jag kommer att sakna er allihop. Jag kommer att sakna er så att det gör ont.