Idag fick jag helt plötsligt känslan av att det mest idiotiska som finns är att glömma bort något man kan. Särskilt om det är något man är bra på.

Jag öppnade fodralet och lyfte upp den, doften av trä spred sig i rummet. Jag kände mig lugn. Lugn, och hemma. Jag plockade upp stämapparaten och började stämma den. Såklart hade den knappt stämt om sig alls.
Jag öppnade boken och valde en låt. Jag började spela, knappt behövde mina ögon läsa noterna, fingrarna gick mestadels som av sig själv.

Jag satt där med gitarren i knäet, den som jag så många år hatade att låna ut, om möjligt hatade jag ännu mer när mina kusiner lånade den utan att fråga, för det kändes alltid som att den var min själ. Åtminstone en del av min själ.

Sen jag började på budogymnasiet har nog mina "huskamrater" spelat på den mer än mig. Dock med stränga förmaningar. De har aldrig fått använda plektrum och Anton är den enda som fått ta med den utanför mitt rum, och det bara för att han är så lik mig. För att jag vet att han aldrig skulle skada den. För för mig är den oersättlig.

När jag satt där och spelade slutade jag längta hem, trädoften kändes hemma, tristessen försvann och jag återfann en del av mig själv som varit borta så länge. Minnen kom tillbaks, jag kunde känna hur jag satt i det lilla kontoret och spelade för min gitarrlärare, jag kunde se framför mig hur han bläddrade min bok, skrev små anteckningar vid noterna så att jag skulle minnas dem, hur han pratade om Södra Latin.

Tänk, jag har faktiskt på allvar funderat över musikestet! Det känns så långt borta, så främmande. Men det hade nog aldrig fungerat, jag är för tondöv. Tror jag. Jag hade nog bara känt mig värdelös.
Inte för att jag inte kände mig värdelös mitt första år på budogymnasiet, eller det händer väl nu med ibland... Men jag tror att det hade varit värre om jag hade gått musikestet, särskilt om jag väl hade kommit in på Södra Latin och fått gå med alla musikaliska underbarn, då hade jag nog mått dåligt. Riktigt dåligt. Jag hade väl inte fått en tillräckligt bra utbildning heller. Inte tillräcklig för KTH och civilingenjör.
Men man kan ju ändå fundera över hur det hade varit. En sak är ju säker: det hade varit annorlunda.

Igår var första gången jag klippte mig i Haninge någonsin.

Jag känner alltid en viss osäkerhet inför att klippa mig, vad jag kan minnas hade jag aldrig ens satt en fot i en frisörsalong innan jag var 11-12.

Som liten blev jag alltid klippt av min kusins flickvän på en stol i köket, det var aldrig någon som frågade mig om hur jag ville att det skulle vara, hon klippte alltid bara luggen och topparna. Hela familjen klipptes samtidigt, jag eller Dan fick börja, efter oss klippte sig mamma och sist var alltid pappa.

Men så tog det slut mellan min kusin och hans flickvän och jag fick börja klippa mig på frisörsalonger istället. Det kändes främmande och obehagligt och oftast var jag inte särskilt nöjd efteråt. Dessutom var det så tråkigt att behöva sitta där i frisörsalongen och stirra sig själv i ögonen.

Jag hade klipptid igår. Kvart över fem.
Jag var där någon gång vid fem över, som vanligt rädd över att jag blandat ihop tiden.
Men som vanligt har jag hört rätt.
Närmare halv är frisörskan färdig med den innan mig.
Jag sätter mig i frisörstolen. Hon vill tvätta mitt hår, jag säger att jag tvättat det för bara någon timme sen, men hon insisterar och säger att hon vill slippa använda sprayflaska, så jag går lydigt bort till dusch-handfatet.
Tillslut blir hon färdig med blötläggandet av mitt hår och jag får återvända till frisörstolen.
Betraktar mig i spegeln. Känner mig som en blöt hund. Håret ligger helt platt efter sidorna på mitt ansikte.
Hon börjar klippa mig. Stora lockar hamnar i mitt knä. Jag önskar att jag kunde få långt hår. Åtminstone till naveln.
Men nej, har man dåliga gener så har man.
Frisörskan säger ingenting. Hon frågar bara när jag klippte sist och hur jag vill klippa mig. Däremellan är hon tyst.
Jag tänker på vilken stor skillnad det är mot när man klipper sig hemma, men det är väl inte så konstigt, där vet alla vem du är, vilka dina släktingar är, det finns alltid något att prata om.

Det finns en annan väldigt stor skillnad också, för kanske första gången i mitt liv ser jag manliga frisörer. Visst, det har jag väl sett på tv och det finns faktiskt en manlig frisör i Årjäng, dock jobbar han på en frisörsalong för herrar och där är jag ju inte precis stamkund.
Att dessutom säkert 50% av frisörerna i salongen är manliga frisörer gör mig lite förvånad.
Positivt förvånad kanske jag ska säga. Så att du inte missförstår mig. Eller nått.

Jag sitter i stolen och väntar på att det ska bli färdigt, att jag ska kunna resa mig upp och gå. Jag sitter och försöker vara filosofisk. Jag börjar bli ganska bra på att vara filosofisk när jag har riktigt tråkigt och bara min hjärna med mig.

Det kliar på mig. I ansiktet såklart, så att man måste lyfta på tyget man blivit inbakad i, flytta på håret som är ivägen, klia sig, dra unden handen igen och känna att precis i samma ögonblick handen ligger i knäet så kliar ansiktet igen.

Hon är noggran i alla fall, det tar lång tid innan hon är färdig, säkert 45 minuter.
Jag hinner fundera ganska mycket över hur viktigt hår kan tänkas vara för frisörer. Själv är jag ganska ointresserad, är håret långt och tvättat är jag nöjd. Killars frisyrer är inget jag bryr mig så mycket om heller, jag tycker alltid att den frisyr jag är van vid att se dem i är de mest passande för dem. Nästan alltid i alla fall.

Hon frågar om hon får ha i mousse, för volymens skull, jag känner att om det är något jag verkligen inte behöver så är det mousse i håret. Men jag säger såklart ja eftersom jag lever i någon konstig vanföreställning om att frisörer tycker om att kleta konstiga saker i folks hår.

Jag betalar (360 spänn!?!) och får sedan gå därifrån.

Hemma ser jag på Donnie Darko, jag kommer på att det är en bra film, men att den får mig att må fruktansvärt dåligt och att den får mig att känna stor skräck inför män i kanindräkter vid namn Frank.
Och jag kan inte låta bli att önska att jag hade haft sällskap.

Här sitter jag och knaprar piller som får min tunga att kännas onaturligt stor och min gom att sluta existera.

Jag har varit på apoteket och köpt smärtstillande för halsen, jag tror dock nästan att de hade hjälpt mer om det var tungan jag hade haft ont i.
Förutom mina förkylningspiller har jag inhandlat lite mer astmamedicin, apotekaren såg ut att vilja döda mig när jag räckte fram det förgamla receptet, dock hade jag som tur var ett elektroniskt recept kvar så det löste sig.

Och dessutom har jag beställt klipptid nu! Ska klippa mig om cirka 45 minuter, det ska bli mycket trevligt att sluta behöva oroa sig för att håret ska trilla av.

Av misstag råkade jag gå in på Alex Schulmans och companys nya blogg, vad ska man säga, det var värre än jag trodde.


Om jag mot all förmodan vill se en miljard bilder på transvestiter/kattmäniskor eller annan skit kan jag göra en vanlig googlesökning och slipper se personens dryga kommentarer på köpet.
Det enda "riktiga" blogginlägget jag såg handlade om att han/hon borde vara nominerad till "Stora bloggpriset" eftersom bloggen hade så många besökare.
Frågan är dock om man förtjänar något pris överhuvudtaget om man lyckas producera en så usel blogg.
Jag skulle nog säga att man snarare förtjänar en spark i arslet.

Jag hörde en gång en kvinna på tv säga att hon tyckte om att läsa böcker flera gånger, att hon när hon gjorde det kunde komma ihåg var hon varit när hon läste boken sist och hur hon hade känt sig.

Jag har aldrig sett vitsen med att läsa en bok flera gånger, ibland har jag försökt, men det har bara slutat med att jag läser 20 sidor och sen "glömmer" bort den. Detsamma gäller filmer, visst jag kan se om bra filmer någon gång per år, men att se en film typ 20 gånger bara sådär..? Nej.

Musik däremot, den lyssnar jag gärna sönder, återupptäcker, sparar med en massa minnen.
Som under matten idag.
Jag hade så fasansfullt tråkigt och livet kändes måttligt roligt, så plösligt hör jag wolf parade's "You are a runner and I am my fathers son, och jag känner hur tankarna lämnar klassrummet och mattens underbara värld och försvinner bort, tillbaks.
Tillbaks till senvåren, till när jag och Anton grillade, till när det var ljust och man bara behövde en tjocktröja påväg till klubbträningarna i kallhäll, när Sebbe fortfarande åkte med dit.
När det var lätt att ta sig ur sängen på mornarna och när man visste att det snart skulle bli sommarlov. När jag fortfarande träffade Jenny och Cissi nästan varje dag.
När jag var mer motiverad att träna.

Så tog låten slut och jag var tillbaks. Mattetalet jag höll på med såg lika olösligt ut som innan och jag hade mest lust att dra därifrån och åka hem. 2½ veckor kvar till det btw...

Ibland händer det att jag upplever en meningslöshet.
Jag skulle så hemskt gärna vilja att det fanns en färdig mening med livet som jag bara kunde välja att följa, istället för att på något sätt försöka finna en mening med livet själv. För jag kan inte hitta någon mening. Missförstå mig inte, jag är inte psykiskt instabil eller självmordsbenägen, men det skulle vara så fruktansvärt mycket lättare om jag kunde vakna på morgonen och känna att det finns en anledning och att jag kommer uppnå något med mitt liv.

Just nu är det enda jag ärligt talat längtar efter att jag ska ta studenten och få börja på mitt "normala liv" där jag tränar normalt mycket, lägger ner mig helhjärtat i skolan och träffar människor på fritiden som jag inte bor med (det är inget fel på de jag bor med, men de träffar jag ju alltid).

Det är inte så lätt, men jag lovar att jag seriöst ska försöka hitta mig en mening.
Kanske lyckas jag också.
Jag tror att jag lyckas.

Ibland är problemet kanske inte att man inte vet vad man ska göra, utan att man gör tvärtemot.
Och jag VET att jag gör fel, men jag kan ändå inte låta bli och jag VET att jag kommer få skylla mig själv i slutändan, men jag bryr mig inte.

Jag bryr mig inte just nu, men visst kommer jag göra det så småningom.

Oturligt nog är risken stor att du kommer få läsa om när det går åt helvete också, men ja, den dagen den sorgen.

För ett halvår sen satt jag vaken en hel natt och grät. Jag var förkrossad, mer sårad än någonsin.
Jag hatade honom i ett halvår, flippade på honom så fort han försökte kontakta mig igen, blockerade honom på msn, raderade hans meddelande, tog bort honom som vän. Gjorde allt för att förneka hans existens. Ignorerade vännerförfrågan efter vännerförfrågan.

Men så, på nyårsafton hade han gjort ytterliggare ett försök, och eftersom jag inte var vid mina sinnens fulla bruk så svarade jag.
Jag svarade inte ens argt.

På morgonen såg jag att han skrivit igen och jag kom underfund med att jag inte var arg längre.
"Vadåra? Det var ju ändå så länge sen... Jag bryr mig ju inte om honom längre ändå."
Vi skrev ett tag.
Jag accepterade hans facebook-förfrågan om att bli vän.
Så plötsligt bjuder han ut mig, säger förlåt för allt han gjort, säger att han vill försöka igen.

Och jag VET INTE vad jag ska svara, för plötsligt så minns jag hur mycket jag tyckte om honom, även om jag det senaste halvåret intalat mig själv att det inte var så.
Allt slutade med att jag tog bort blocken från msn, pratade med honom ett tag och funderade på hur mycket jag kommer ångra mig den här gången. Eller på om jag bara ska skita i allt?

Jag funderar på att äta mat och sen lägga mig i sängen och kolla på värdelösa komediserier på tv 6.

Och sen kanske jag ser på Alice i underlandet. Kanske. Eller kanske inte..?

Jag har varit ute och gått. Det var frostigt och fint överallt, fast kallt.
Jag funderade över livet i största allmänhet och på gårdagen. Kylan trängde in i mina ben och fick dem att växelvis stickas och domna bort. Jag kom fram till att även om mitt liv just nu är förbannat tråkigt så är jag nog lycklig.

Gårdagen... Ja. Kvällen började med att det kom hit lite folk, två kusiner och en moster. Vi åt mat, jag, Dan och Peter åkte in till Årjäng, först till Hansen och sen drog vi till Sanna.
Hos Sanna var det lite halvdött och det slutade med att alla drog vidare.
Jag hade en plan, som jag sen glömde bort.
Jag, kusinen och brodern drog tillsammans med de flesta andra till en fest på katthult.
Klockan blev 12 och det blev nytt år.
Jag träffade Linn för första gången på jävligt länge. Jag träffade många andra för första gången på jävligt länge.
Allt slutade med att jag närapå blev uppraggad av någon som såg ut att vara ungefär 25...

Någon gång efter ett blev jag en aning ofrivilligt hemskjutsad.
Väl hemma började jag trakassera folk via msn och sms samt skriva ett fucked up blogginlägg som jag än sålänge inte orkat gjort något åt...

Jag är full som ett svin, imorgon kommer jag hata mig själv för att jah skrev den här bloggen, men det är det värt! HAHAHAHA
Jag fick ett ragg å allt, vad händer? JO JAG BLEV HEMSKJUTSAD!!! sug kuk.

GOTT NYTT ÅR!