Idag fick jag helt plötsligt känslan av att det mest idiotiska som finns är att glömma bort något man kan. Särskilt om det är något man är bra på.

Jag öppnade fodralet och lyfte upp den, doften av trä spred sig i rummet. Jag kände mig lugn. Lugn, och hemma. Jag plockade upp stämapparaten och började stämma den. Såklart hade den knappt stämt om sig alls.
Jag öppnade boken och valde en låt. Jag började spela, knappt behövde mina ögon läsa noterna, fingrarna gick mestadels som av sig själv.

Jag satt där med gitarren i knäet, den som jag så många år hatade att låna ut, om möjligt hatade jag ännu mer när mina kusiner lånade den utan att fråga, för det kändes alltid som att den var min själ. Åtminstone en del av min själ.

Sen jag började på budogymnasiet har nog mina "huskamrater" spelat på den mer än mig. Dock med stränga förmaningar. De har aldrig fått använda plektrum och Anton är den enda som fått ta med den utanför mitt rum, och det bara för att han är så lik mig. För att jag vet att han aldrig skulle skada den. För för mig är den oersättlig.

När jag satt där och spelade slutade jag längta hem, trädoften kändes hemma, tristessen försvann och jag återfann en del av mig själv som varit borta så länge. Minnen kom tillbaks, jag kunde känna hur jag satt i det lilla kontoret och spelade för min gitarrlärare, jag kunde se framför mig hur han bläddrade min bok, skrev små anteckningar vid noterna så att jag skulle minnas dem, hur han pratade om Södra Latin.

Tänk, jag har faktiskt på allvar funderat över musikestet! Det känns så långt borta, så främmande. Men det hade nog aldrig fungerat, jag är för tondöv. Tror jag. Jag hade nog bara känt mig värdelös.
Inte för att jag inte kände mig värdelös mitt första år på budogymnasiet, eller det händer väl nu med ibland... Men jag tror att det hade varit värre om jag hade gått musikestet, särskilt om jag väl hade kommit in på Södra Latin och fått gå med alla musikaliska underbarn, då hade jag nog mått dåligt. Riktigt dåligt. Jag hade väl inte fått en tillräckligt bra utbildning heller. Inte tillräcklig för KTH och civilingenjör.
Men man kan ju ändå fundera över hur det hade varit. En sak är ju säker: det hade varit annorlunda.