I brist på annan sysslesättning tänkte jag nu utvärdera året som varit.

Året invigdes med två sura kusiner och en massa annat folk. Kort därefter åkte jag tillbaks till Stockholm för att påbörja min andra termin på Budogymnasiet.
En aning ofrivilligt åkte jag tillbaks med ett löfte till mig själv att om jag inte blev antagen till Boden Open så skulle jag hoppa av.

Dock blev jag antagen, åkte dit, kom sist, men vann en match mot Budogymansiets då bästa tjej.

Evelina flyttade till Flen, men gick som tur var kvar på skolan. Jag och Johan blev bättre vänner. Jag flippade på Göran och fick MVG i biologi.

Min 17 årsdag firades med större delen av Budogymansiet, en tredjedel av min klass och en massa tårta. Jag fick ett klot med en bild på skolans snyggaste kille och blev mobbad i skolan flera veckor efteråt. (Efter att de kom på att det inte var Darin utan Salems kompis som gick i vår hemvist...)

Budogymansiet åkte till Estland och mitt dåliga lokalsinne gjorde sig påmint.

Jag var på G med en knarkare, men det sket sig (tack och lov).

Treorna tog studenten och jag åkte flak med ett gäng okända byggstudenter som sprutade öl (fattigt..).

Jag hälsade på på Lidingö och fick veta den hemska sanningen att alla där inte är rikingar (det var den drömmen det...).

Jag gick ut ettan, var med klassen i stan och fick en rundtur i Västerhaninge.

Arvika fick till och med besök av mig, tillsammans med Stina gjorde jag ny must som mystiskt försvann.

Jag var på stilartsläger och pratade för första gången med Snygg-Martin (som är min vän på facebook, däru!).

Sommaren fylldes av träning som knappt gjorde resultat.

Stina hade fest och min kusin försökte få ihop mig med Stefan som frågade om han fick sova över.

 Min morsa ville att jag skulle bli tillsammans med Martin. Och med Anton. Och Elisha.

Skolan började igen. Jag dresserade ettorna (försökte i alla fall) och lärde dem att torka bord och tvätta i tvättmaskin.
Vi spelade singstar varje kväll och livet lekte.

Stilartsläger med Shiomitsu, därefter mâten, med dräkten i ryggsäcken. Peter lånade min ryggsäck, hans öl läckte och dagen efter tränade jag med ölfläckig dräkt. Därefter mâten igen, vi satt i skogen, en kille ville att jag skulle ta honom på arslet (vilket jag efter mycket övertalning gjorde). Stefan ville ha mig som livvakt och min lillebror försökte "sälja in mig" hos killen jag tog på arslet.
Min lillebror hade sin första fylla och min morsa flippade.

Norrläningar besökte elevhemmet när det var All-style. Vi spelade kort och en försökte tåflörta med mig. Jag höll på att dö.

En natt i november, när ingen visste vad vi skulle hitta på, slutade med att vi köpte folköl som vi körde hem i en kundvagn när en polisbil körde förbi (upprepade gånger).

Min svenskalärare sa att jag skulle få MVG i svenska och tyckte att jag skulle bli tillsammans med hennes gamla elev som även är guldmedaljör i karate SM.

Det blev bestämt att jag skulle byta klubb och jag hade ångest i flera veckor innan jag tillslut gjorde slag i saken och berättade det för min tränare i Kallhäll och mina klubbkamrater.
Antonio och jag bytte nummer.
Marc sa jag inte ens något till...

Vi tränade inför "den förbannade julavslutningen" och fick till ett helt okej nummer som vi framförde.
Elever från Fredrik skrek att vi skulle visa pattarna och personer jag normalt inte pratar så mycket med sa att det var bra.

Jag åkte hem, glömde två julklappar i Haninge, hade ångest, byggde en feodalborg i pepparkaka och retade min bror.

Jao, nu återstår bara nyår på det här året och det kommer antingen sluta med att jag är hemma och drygar eller drar på fest med min kusin och dricker vidrig öl. Hoppas dock på det sistnämda.









 

Det är när jag inte kan sova som jag blir filosofisk, funderar över meningen med livet och tänker ut konstiga liknelser till världens alla händelser.
Det händer när jag inte kan sova och när jag är understimulerad.
I Haninge hinner jag inte tänka på djupet. Eller, jag hinner, men jag vill inte. Där finns hela tiden något att göra och alltid en massa saker som måste göras. Min hjärna ställer in sig på överlevnad framför filosofi.

Här behöver jag knappt lyfta ett finger, bordet dukas av och på som av sig själv, maten kommer som på beställning. Det enda jag egentligen måste göra är att träna lite emellanåt.

Jag saknar nästan helt kontakt med personer i min egen ålder, eller människor utanför huset överhuvudtaget. Plötsligt får jag över en massa extratid som jag spenderar med mig själv.
Det tar en vecka, sen blir jag riktigt irriterad, jag är som ett syskon jag inte kan bli av med.
Dessutom har jag blivit jävligt paranoid eftersom min dörr inte går att stänga och ännu mindre att låsa. Det kan ha att göra med att min morsa sneakar omkring och stirrar över axeln på mig när jag sitter vid datorn. Jag blir galen.

På sätt och vis är det lite bra att jag inte bor här jämt för då kan jag i större utsträckning uppskatta min familj emellanåt.

Imorgon ska jag träffa Stina, det ser jag fram emot, särskilt efter att jag träffade henne på Ica och blev påmind om hur jävla kul vi brukar ha och på musten som försvann.

Dessutom har jag hittat på ett nytt skällsord idag som jag utsatte min bror för; "vider" vilket är ett ord för en vidrig person. Du vet vart du hörde det först!

Jag kan inte sluta förvånas över skillnaderna mellan Haninge/Stockholm och Årjäng. Som svart och vitt.

I Årjäng vet alla vem du är, vilka dina föräldrar är, vad du gjort och inte gjort. I Årjäng blev en tjej i min ålder våldtagen för ett tag sen, alla vet vem hon är. Alla vet vem våldtäktsmannen är.
Och om de av någon konstig anledning inte visste så vet de snart.

I Årjäng finns inga hemligheter, du är inte bonde för att du äger traktor eller konstig för att du hugger din egen gran. Har du en epatraktor är du antingen älskad eller hatad, men du är åtminstone någon.

I Årjäng ska alla helst vara likadana.
Men det finns folk som inte är som alla andra, som är trevliga, snälla och sig själv, fast de syns inte lika mycket.

I Haninge är saker tvärtemot. Jag skrattar lite åt dem ibland inombords när de höjde på ögonbrynen över saker jag berättade om Årjäng. Jag kan väl erkänna att jag inte kunde låta bli att överdriva lite ibland, bara för att se deras reaktioner.

Den största skillnaden är nog i varje fall att du har mer rätt att få vara dig själv i Haninge, det är ingen inskränkt liten by.


Snart är det nyår... Jag ska eventuellt följa med min kusin, räddaren i nöden, på fest någonstans. Annars har jag ju en inbjudan till en fest på Lidingö. haha ;P

Så var julafton över för den här gången.

Jag har seriöst börjat fundera om det är något fel på mig. Det verkar ju inte finnas någon kille överhuvudtaget som är intresserad av mig på något som helst sätt. Det flesta killarna verkar till och med glömma bort att jag är tjej emellanåt, så det är väl kanske inte så konstigt...

I varje fall finns det bara en person jag är seriöst intresserad av och det är en så gott som främling i 20-årsåldern som jag träffat ungefär en gång i veckan på träningar under ett års tid. Kan jag bli pinsamare? Tveksamt.

Just nu vet jag inte riktigt vad jag ska se fram emot, jag är ju hemma, men det känns inte bra ändå.
Sen jag flyttade har jag kommit fram till att det finns en massa intressanta och trevliga människor här också, men hur fan ska jag kunna lära känna dem?
Ser ut som att jag blir hemma och degar på nyår också. Snyggt jobbat.

Jag är påväg hem.
Åker Säfflebuss.
Jag är hemma om en sådär... 5½ timme. Roligare kan man nog ha.

Vi hade uppvisning idag i aulan på skolavslutningen, det kändes helt okej.
Jag ville väl mörda några elever från Fredrik, men vem vill inte det..?
Min idrottslärare var glad och berömde oss, en kille i klassen sa att jag var bra och en "randomkille" jag läste tyska med ifjol skrev på facebook, jag är nöjd!

Om jag skulle klara publicera det här med tanke på Säfflebussens trådlösa internet är det ett under. Dock tror jag inte på sånna.

Nu ska jag kolla på Fruits basket. <3

Jag är vaken. Kanske inte så mycket för att jag egentligen vill, utan mer för att jag kan.
Jag har inte några lektioner i morgon. Eller, egentligen har jag programmering, men läraren kommer inte att ta närvaro så jag går nog inte, även fast jag kanske skulle behöva. Bara för att jag kan låta bli.

Idag fick vi veta att för att få individuell sponsring av adidas krävs att man (som tjej) kommer till åtminstone nivå 10 på beeptestet och springer under 14 minuter på coopertestet.
Det betyder att jag aldrig kommer att få någon individuell sponsring.

Vi fick även reda på att fyra personer är uttagna till att få följa med till Norges öppna ladslagsläger. Marius kommer att vara där och troligtvis även några andra norskar från wado-ryu.
Behöver jag ens säga att jag inte blev uttagen?
Kommer jag någonsin få känna mig duktig?
Tror faktiskt inte det. Efter budogymnasiet lägger jag nog ner.
Inte tränandet, men tävlandet.

Jag är mer omotiverad än någonsin, saknar riktiga mål och vill bara åka hem, men inte ens det känns kul längre.
Kan det inte hända något? Kan jag åtminstone inte få hitta motivationen igen.

Ibland känner jag att jag inte hinner med någonting.
Att jag knappt är hemma och när jag väl är det så gör jag inte det jag vill utan sover halva dagen och sitter framför tv:n och datorn.

Tänk då hur det måste kännas när man vet att man ska dö.
Missuppfatta mig inte, vi ska alla dö, men tänk om man visste att man bara har något år kvar, någon månad, några veckor.
Jag menar, jag har troligtvis åtminstone 50 år kvar av mitt liv och känner ändå ångest över att jag inte gör allt jag vill, men när man vet att man inte har länge kvar, hur känner man sig inte då?
När varje dag är viktig för att det skulle kunna vara din sista, när du inte kan slösa bort dagar, hur känns det då?
Att bara försöka tänka sig in i den situationen är svindlande, det gör ont. Bara av att tänka tanken.
Hur känns det då inte när man är mitt i det?

När man ser människor omkring en som oroar sig över hur lönen ska räcka hela månaden, människor som förstör sitt liv med alkohol och droger, eller att veta att det finns människor som frivilligt väljer döden framför livet. När de har ett val.
Det måste kännas så fruktansvärt hopplöst. En blandning av att vilja slippa dö, för att det är så hemskt och en blandning av att vilja dö för att slippa plågas mer?
Jag är så oerhört glad över att jag är frisk. Att jag inte lider av obotlig cancer, HIV, eller någon annan sjukdom.
Jag är tacksam över att veta att jag kommer att komma hem igen, att jag inte behöver oroa mig för att inte kunna träffa människor som är viktiga för mig.

En vecka känns länge. Men den tar slut, det vet jag. Snart kommer jag hem till Värmland igen.

Min näst sista träning i Kallhäll är gjord, den sista blir på tisdag.
Sensei sa att han tyckte om min karate, jag fick en klubbalmanacka och en indisk duk.
Antonio bad om mitt nummer och sa att han skulle höra av sig när han skaffat msn.
Tvillingarna och Leo var inte där, men det gör inget för vi lär ändå ses någon gång, sensei sa att jag får hälsa på när jag vill.

Vad gör man när slutet närmar sig?
När man inte vet på vilket ben man ska stå.
När den enda personen man inte kan sluta tänka på är så gott som en främling.
När man vill bränna sin träningsdagbok, för att det känns som att det ändå kvittar.
När man vill slå sig fri.
När man vill låsa in sig i tvättrummet tills man fått insikt.
När man inte tycker att det är värt att gå upp på morgonen.
När man bara vill krama folk hela tiden men inte vågar.
När man vill hålla kontakten men inte vet hur.
När man egentligen bara vill säga sanningen men är rädd att den sårar.

Don't think I'll escape
Why would I escape you?
And don't think I'll replace
How could I replace you?

Idag har varit en jävla skitdag. För att tala i klarspråk.

Det började med att jag fick tillbaks fysikprovet, jag hade precis fått G. Exakt. På poängen. Jag tror faktiskt att det är det sämsta provresultatet jag fått. Någonsin.

Därefter var det ganska lugnt, fram till träningen. Först blev jag urslagen luften, därefter fick jag köra en match som helt spårade ut, där jag hellre ville skada än sätta poäng. Det blev inte bättre av att den slutade med ett astmaanfall.

Därefter kom jag hem. Blev kallad korkad... För vad egentligen..?
Jag förstår inte varför jag tar åt mig längre ens med tanke på hur ofta personen ifråga brukar förklara för mig hur blåst jag är...
Men det är väl kanske så att när man känner sig riktigt jävla korkad så tar man åt sig...

Jag kom till klubben, hade glömt bältet.
Tvillingarna och Antonio var där i varje fall, det gjorde mig en smula gladare.
Jag berättade för sensei att jag ska byta klubb.
Det gjorde ont.
Han sa att vi skulle prata mer om det senare.
Jag berättade för mina närvarande klubbkamrater att jag ska byta klubb.
Det gjorde ondare.
"Synd" sa de.
"Aa" sa jag.
"Men jag kanske kan få din msn så kan vi fortsätta hålla kontakten?" sa jag till Mathias.
Det bara kom av sig själv, för jag vill inte att de ska försvinna ur mitt liv. Inte allihop...
"A, visst" svarade han.

Träningen började.
Det gick ganska bra. Jag kände bara för att krama om allihop och stanna föralltid.
Aldrig byta klubb.
Aldrig sluta åka 50 minuter enkelväg till Kallhäll.

Jag pratade lite med Antonio i väntan på pendel. Jag kommer sakna honom...
Jag trodde att han var den enda jag skulle hålla kontakten med, men det visade sig att internet inte var hans grej. Jag vet inte varför, men det var som att jag visste det redan innan. Jag kommer sakna honom.
Jag kommer sakna dem allihop. <3