Jag har ont i halsen.

Tror mig kanske kunna vara febrig.

Önskar att lägenheten var tom.

Tyst.

Och tom.

Och att jag spontant kunde komma på tre kända människor jag tycker har bra utstrålning till min jobbansökan.

Vad det nu skulle spela för roll om jag ändå bara ska stå och sortera grönsaker.

Jag har gjort det igen.

Glömt bort att blogga.

 

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om heller.

Tanterna från Jehovas vittnen som verkade tycka att jag var för förtappad för att orka slösa energi på, där jag stod i mina tunna nylonstrumpor på centralen en söndagförmiddag, eller som bara skrämdes av de arga blickar jag skänkte dem varje gång de rörde sig tillräckligt för att de elektriska dörrarna skulle slås upp och kall luft välla in?

Mina kraftiga humörsvängningar jag drabbas av varje fylla?

Eller den ständigt återkommande skräcken för att allt är lite för bra för att vara sant och snart kommer gå åt helvete?

 

Jag vet inte.

Jag återkommer när jag vet.

Jag har klottrat ner en inköpslista, snart ska jag åka iväg och handla.

Dödligt trött och sockersugen, men nej, jag ska inte äta något socker förrän fredag (om jag blir bjuden på glass imorgon räknas det ej).

Jag har tryckt i mig en banan, men den gjorde ingen större skillnad.

Intressantare än så här blir det nog tyvärr inte.

Jag har rätt länge intalat mig att jag inte alls är långsint. Jag insåg ungefär nu att det kanske inte alls stämmer.
Inte så att jag går omkring och är sur och arg på människor i tid och otid, på så vis är jag knappast långsint. Men när det kommer till att återigen börja lita på människor jag känt mig sviken av verkar det knappt vilja gå över alls, vilket ju är jättedumt och larvigt. Jag skulle vilja ta bort den där långsintheten, eller snarare min bristande förmåga att lita på människor.

Det skulle vara lätt att skylla allt på det där kräket, för ingen har nog fått mig att känna mig mer sviken, men jag vet att det inte är hela sanningen. Jag vet att jag var likadan innan. Kanske inte lika mycket bara.

Går sådant ens att jobba bort? Hur bär man sig åt?

For alle de gange du har brændt mig af
For al den tid jeg aldrig får tilbage
For alle de gange du har skuffet mig, ja
Og glemt mig, gemt dig, brugt mig, fuck dig 

Min kropp är fylld av blåmärken i skiftande färg och form.
Musklerna är sega och stela.

Jag tränade igår. I den lilla gympasal där allting började.
Blev förvånad över hur någon med gult bälte senast helt plötsligt hade brunt.
Hur den där lilla knubbiga flickan växt upp.

Jag analyserade träningen på ett sätt jag inte gjorde senast jag var där.
Vad som var bra, vad som kunde varit bättre.

Jag saknar det.
Jag vet bara inte hur jag ska få in det i mitt liv. Det är så mycket andra saker som händer och kräver tid.
Omöjliga kurser och fester man inte får missa.
Och var ska jag träna?
Var skulle jag känna mig hemma?

<3

Abstinens.
Känner mig så krävande, även om jag nog lyckas dölja det bra.
Vill höra ifrån jämt, jämt. Vill vara minst lika saknad som jag saknar.
Vill sluta vara rädd.

Under kepsar och mössor
blinkar ögon som ögon ska blinka
Han gör det utan att tänka
Lika lätt som det är att vinka farväl
Jag vill inte vara rädd
Vaför måste jag vara rädd?

Imorgon åker jag till Värmland. Drabbas av apati när jag försöker fundera ut vad jag ska ha med mig vilket resulterar i att jag sitter framför datorn istället.

Oroar mig över att jag är mycket mer hungrig än normalt. Räknar dagar.

Sjunger "missing you" med Tegan and Sara.

Har neonblå tights med matchande raggsockor.

Ska gå upp om 7 timmar och 19 minuter.

18 minuter.

 

You're my daydream.
Does make you homesick for me?
You're my daydream.
Does it make you homesick for me?
And I'm still missing you, missing you, missing you
Well I'm missing you, missing you, missing you
Well I'm missing you, do you miss me now?
Well I'm missing you, do you miss me now?

Jag har blivit ett år äldre och mycket visare.

Om jag blivit tillräckligt vis för att klara vår ks imorgon återstår att se...

 

Känslan av att sitta i en förortslägenhet med kabel
medan våren rasar utanför
Känslan av att Pugh var bäst på första plattan
känslan av att vilja bli nåt stort innan man dör
Känslan av att aktiehandel e någonting fel
Känslan av att lördagshandla, å få spel
känslan av att egotrippen långt om länge går ur kroppen
å då plötsligt känner jag
en längtan efter att få va
en liten del av något bra


Om du känner
som jag känner
känner jag för dej
Om du känner
som jag känner
känner du för mej
Om du känner som jag känner
känns det som om vi känner varann

Känslan av att dricka sprit och gråta framför stereon
fast det känns som känslan inte gills
Känslan av att alla ni som jobbar med reklam är horor
Känslan att ens pappas liv förspills
Känslan av att inte veta om man e kåt eller kär
Den åtråvärda känslan utav
nu och här
Känslan av att egotrippen långt om länge går ur kroppen
å då plötligt känner jag
en längtan efter att få va
en liten del av något bra

"Jag försöker få den att dö, men Sabina vattnar den varje gång hon är här!"

 

Filip om sin krukväxt

Bara för att jag plötsligt känner mig lite nedstämd början min hjärna analysera allt som hänt, vad för piller jag ätit och inte.

Kan ett piller med hormoner göra någon skillnad?

Rannsakar mig själv.

Att jag blivit så mycket gladare och fått en så positiv inställning till det mesta gör att motsatsen känns som en sjukdom.

Jag hittar inget konkret svar, vilket får det att kännas ännu märkligare.

Jag som kände såhär för jämnan.

Jag lagar groteska mängder pyttipanna.

Så mycket att det inte får plats i stekpannan, utan måste läggas i en enorm bunke.

Så mycket att jag kommer hinna tröttna på pyttipanna innan den är uppäten.

Sååååå mycket!

Den som inget har har ingenting att mista.

Så ja, jag nojar. I onödan.

Men det går nog över, om jag ger det tid, och vågar lita på mänskligheten igen.

 

Well see what you wanna see. You should see it all.
Well take what you want from me. You deserve it all.
Nine times out of ten our hearts just get dissolved.
Well I want a better place or just a better way to fall.

But one time out of ten, everything is perfect for us all.
Well I want a better place or just a better way to fall.
Here we go!

 

Jag har varit typ sämst i världen på att uppdatera de senaste veckorna.

Det är fullt upp med det mesta, men jag lovar att försöka bättra mig!

Och hoppas att jag inte förlorat alltför många läsare...

När jag hade tråkigt igår fick jag för mig att göra halvtaskiga översättningar av knarkiga låttexter.

Det fick mig att uppskatta dem ännu mer.

Utdrag ur den minst knarkiga låttext jag översatte:

 

nå, all kristyr och all tårta
jag kan inte komma på ditt bröllop, men jag är säker på att jag kommer på din vaka
du pratade, pratade, pratade i cirklar den dan,
när du kommer till poängen, se så jag fortfarande är vaken, okej?

gick till sängs och kunde inte se
varför varje dag visar sig va
lite mer som bukowski
och ja, jag vet att han är rätt bra
men gud, vem hade velat va?
vem hade velat va en sån röv?
Vem hade velat va?
Vem hade velat va en sån röv?

Obetänksam tar du ett kliv ut.

Först i fallet inser du att det kanske inte var det bästa att göra.

 

Men nu är det för sent,

Du kan bara önska att du ska landa mjukt.

 

Eller slippa landa alls.

Jag intalade mig att jag ville komma ut och träffa lite andra människorsom omväxling,

men väl där var han ändå den jag helst ville vara med.

Jag kände mig så larvig, som en liten hundvalp som gör allt den kan för att få bekräftelse.

 

Ett under att du ser mig
Att du fortfarande ser mig
Ett under att du ser mig
Som någon som kan ge dig nånting
Som får dig att vilja vara min