Min externa hårddisk har dött och med den har närmare 900 gig musik och film försvunnit. Men jag tar det faktiskt förvånande nog med ro. Det är bara saker, det kunde varit värre.

 

Och mitt gamla jag hade velat strypa mig för detta inlägg.

Jag har fått en ny fin telefon i julklapp som inte är en Nokia som knapparna ibland slutar fungera på. För jag har fått en såndär smart telefon som man kan ha en fungerande kalender i och som man kan surfa med och spela angry birds på.

 

Så är den ganska fin att titta på också.

 

Ibland känns det som om jag är oförändrad och plötsligt hela världen bestämmer sig för att göra ett tvärt kast och ändra sig. En mer rimlig antagan skulle nog vara att jag börjat se saker annorlunda än tidigare och säkert är det också så, även om det inte är så det känns.

En sak har jag dock lärt mig här i livet och det är att man inte ska hänga upp sig på saker som inte är problem. Att tycka synd om sig själv leder till att man mår ännu sämre (även om det ibland är lätt) och att överanalysera gör inte saker och ting lättare. Det bästa man kan göra här i livet är att ta saker som de kommer, inte alltid förvänta sig att det värsta eller att någonting är fel utan bara försöka leva på ett så bra sätt som möjligt. Vad vi vet har vi bara ett liv.

Jag antar att ni inte bryr er så mycket om hur det gick för mig när jag övningskörde på körskolan, men det gick bra i varje fall. Något som inte gick lika bra var när jag precis innan körlektionen kom lite för nära trottoarkanten och råkade repa mammas värstingfälgar för minst 8000. Som tur är tyckte min kära moder inte att det gjorde så mycket. Troligtvis för att det inte var hon som köpte dem utan råkade få med dem när hon köpte bilen.

Efter det körde jag för tidigt in i rondellen och fick arga blickar av en norsk familj och stannade med bilskrället då gasen för några minuter vägrade fungera. Jg antar att detta var för att överväga hur bra det gått alla andra gånger jag övningskört.

Snart ska jag köra på körskola för första gången. Jag är ganska så mycket nervös. Inte för att jag riktigt vet vad jag är nervös för. Kanske för att jag ska köra en ny bil, eller för att en helt främmande människa kommer sitta bredvid. Kanske för att jag har lite prestationsångest, vilket i och för sig vore ganska märkligt då jag kört sammanlagt några timmer och därmed knappast kommer vara den allra sämsta han sett.
Det löser sig.

Nice låt, nice video.

Jag fick ingen cool medicin. Tydligen bottnar mitt (nuvarande) problem i dåligt toalettpapper. Enligt läkaren. Så jag får väl följa hennes råd och eventuellt fundera ut lämplig avrättningsmetod om det skulle visa sig att hon har fel.

Tydligen är jag i behov av akut vård trots allt. Trots att jag är kapabel att ta bussen till Stockholm. Nåväl, hoppas jag kan få någon tredje sort coola mediciner.
Helst några som hänsynslöst dödar allt vad svamp heter.

Det är inte akut om du kan åka buss till sjukhuset!
Jag är inte bitter.

Tur att jag har en läkare som skriver ut piller åt mig. Lite mindre tur kanske att hon inte riktigt verkar ha koll på vad hon skriver ut, utan skriver ut det jag ber henne om. Tur att jag har koll åtminstone, jag har ju faktiskt googlat till och med!

Eller okej, det är sjukt bra att man betalar endast 150 kronor för att gå till sjukhuset. Om man befinner sig på rätt plats. Jag befinner mig just nu inte på rätt plats, men tro det eller ej, jag kan få diverse åkommor i alla fall, som kan leda till att jag mår dåligt både psykiskt och fysiskt fastän det bara är en larvig sådan som bara behöver lite medicinering.

Först ringde jag barnmorskemottagningen, men självklart har de ingen läkare där, annars hade de troligtvis kunnat hjälpa mig. Istället fick jag ringa vårdcentralen. En väldigt sur och inte alls förstående sjuksköterska svarade.

"Bor du fortfarande kvar på Bergshöjden i Sundbyberg?"
"Nej jag har flyttat till Stockholm."
"Ja, men Sundbyberg ligger i Stockholm!"

Fick jag surt till svar och jag fick snällt förklara att Stockholm och Sundbyberg förvisso båda ligger i samma län, men är två helt åtskilda kommuner. Egentligen hade jag bara lust att säga:

"Hörrödu kärringskrälle jag har bott i Stockholms län sen jag var 16 så jag tror att jag har liiiite mer koll på vad som är vad där än du!"

Men detta var innan jag visste att hon tyckte jag skulle ringa min vårdcentral istället och be dem skriva ut mediciner. Fast ärligt talat hade jag nog tyvärr inte sagt det till henne i alla fall.

Känner mig nästan halv här borta. Känner hur hans oro och funderingar blir mina också, men att jag på något vis inte kan bearbeta dem lika bra när den andra halvan tankekraft inte är här.

Vi har fått en lägenhet i varje fall. I Ritorp i Solna, inflyttning den 1:a januari. Tyvärr bara ett kontrtidskontrakt, troligtvis blir det renoverat redan i höst. Men det är något. Dessvärre åker tankarna mer till korridorsrummet som ska tömmas och uthyras, lägenheten i Kungshamra som ska sägas upp och nya vanor som ska inrättas.
Egentligen är jag ju redan så van vid det där. Packa ner allting i lådor, flytta dem, packa upp dem.
Längtar lite tills jag, eller snarare vi, hittar ett hem som jag kan packa upp alla mina saker i utan att fundera över när det är dags att packa ner dem igen. Jag har redan haft fem olika hem i Stockholm, snart packar jag upp i ett sjätte. Något säger mig att jag har några kvar att avverka innan det är klart.

It was not the intention, but we let it all go
Well, it messed up the function and sure fucked up the flow I
hardly have people that I needed to know
'Cause you're the people that I wanted to know

Jag förbereder mig inför min hemresa och ångrar att jag inte orkade baka muffins igår när jag var illamående och trodde att jag drabbats av vinterkräksjukan.

Som vanligt är jag nojig och stressad och tror att jag ska missa bussen, eller att inte tunnelbanan ska gå eller något annat lika trevligt ska inträffa.

Att komma ny till en färdig konstallation av människor är troligtvis bland de obehagligaste sociala upplevelserna man kan utsättas för. Jag får sådan förbannad prestationsångest och vill bara glida in som världens coolaste människa alla vill lära känna, men det är nog ytterst få, om ens några människor, som bara kan dyka upp och stjäla hela showen i en sådan situation.

Jag är tyvärr inte en sådan person. Jag tror inte jag gör något dåligt intryck heller, egentligen, mina krav på mig själv är bara orimligt höga och jag pressar mig själv alldeles för hårt. Och ibland bara orkar jag inte ens försöka leva upp till mina krav mer och drar mig undan och hemåt så fort jag kan utan att verka oartig eller socialt missanpassad.

 

Jag får helt enkelt försöka igen, en annan gång, och intala mig själv att även om jag inte hamnar i centrum för allas uppmärksamhet betyder inte det att jag är tråkigare eller mindre värd än alla andra, jag har bara inte låtit dem lära känna mig ännu.

 

 

Igår gjorde jag friterade lörkingar som blev sjukt jävla bra och därför har jag beslutat att jag vill dela med mig av min hemlighet till världen.

Ibland får jag en känsla av att vilja slå till människor med någonting hårt. Inte för att de är elaka men för att de är förbannat naiva och borde öppna ögonen för världen vi lever i.

 

Självklart kan man ställa sig frågan hur jag anser mig vara rätt person att avgöra vems vision som är världsfrånvänd och vems som inte är det och självklart är jag inte rätt person att avgöra det, men det hindrar mig dessvärre inte från att bli frustrerad.

 

Tidigare idag läste jag ett blogginlägg om direktdemokrati. Jag kan hålla med om att tanken om en stat där folket bestämmer precis allt är en utopi, men precis som andra utopier tror jag att det bara är en saga.

Om det var så att människor verkligen satte sig in i alla frågor eller avstod från att rösta när de inte var insatta och dessutom inte bara röstade till sin egen fördel, då skulle direktdemokrati säkert fungera, men hur troligt är det att hela befolkningen skulle orka sätta sig in i alla frågor innan de röstade, eller avstå från att rösta när de inte var tillräckligt insatta?

Idag har vi riksdagsval bara vart fjärde år och ÄNDÅ är inte alla som röstar insatta i vad de röstar på, hur troligt är det att de skulle orka sätta sig in i ens 10 omröstningar per år? Och om det är så att de inte hinner eller vill sätta sig in i frågorna, hur stor är då sannolikheten att de faktiskt avstår från att rösta?

 

Hur många åsikter har du i olika frågor du inte alls är särskilt insatt i? Jag vet att jag själv tycker en massa saker om sådant jag i själva verket vet väldigt lite om, bristande kunskap hindrar inte mig från att tycka saker. Och jag vet att jag träffat en massa människor som tyckt en massa saker som de grundar på fakta som dessutom är felaktig, så vad skulle hindra oss från att rösta på saker vi tror att vi förstår oss på och dessutom tycker en massa saker om?

 

Något annat som togs upp i blogginlägget var att det vid direktdemokrati troligtvis kommer röstas igenom en massa idiotiska förslag och bloggarens svar på detta var: "Ja vissa saker som röstas igenom kommer vara helt idiotiska, men det är okej, för då kommer man kunna ha en ny omröstning och rätta till det" är inte bara en väldigt naiv tanke, utan fruktansvärt barnsligt enligt min mening. Att styra en stat är ingen lek, det är något väldigt komplicerat som inte enskilda människor är kapabla till enligt min mening. Jag känner åtminstone att jag inte är redo att styra Sveriges ekonomi med enbart samhällskunskap A i bagaget.

När det gått så långt att människor börjar hota tjänstemän som ligger bakom fällandet av ett träd(!?) börjar åtminstone jag fundera över vad det är för fel på folk.

 

http://www.dn.se/sthlm/livvaktsskydd-efter-fallning-av-tv-eken

Jag känner mig övergödd och uttråkad. Min mage har svält upp av stora mängder taco och jag känner mig gravid. Eller så som jag tror att det borde kännas att vara gravid.

Det är disk och skräp överallt i lägenheten och jag borde plugga ljud men jag har inte lust med någonting alls utom att möjligen klappa på min uppsvällda mage. Och kanske, kanske se på How the Grinch stole christmas. Om jag orkar. Visste ni förresten att den bara har 5.7 på IMDB!? Det är fan skamligt!

 

PS. Förutom att det känns som att jag vill kräkas är jag godissugen. Nej jag har inte sockerabstinens.

Jag har varit på lägenhetsvisning idag och för första gången någonsin tackade jag faktiskt nej.

Lägenheten var på 32 kvadrat, fastän det är tio kvadrat mer än vad vi bor på nu kändes det litet. Den låg allra högst upp huset, på 14:e våningen. Hissen gick till den 13:e.

 

Det fanns inga lampor, så mannen från Signalisten fick lysa upp lägenheten med en ficklampa. Duschmunstycket låg slängt på det kaklade golvet. Kokvrån bestod av två plattor, om möjligt en mindre diskbänk än den vi nu har och en upphängd microvågsugn.

Det skulle säkert gå att göra den trivsam. På något sätt. Men när jag stod där inne kändes den mest ångestfylld och instängd. Det spelade inte så stor roll att utsikten var fin. Jag glömde till och med bort att se efter hur stort kylskåpet var.