Jag har rätt länge intalat mig att jag inte alls är långsint. Jag insåg ungefär nu att det kanske inte alls stämmer.
Inte så att jag går omkring och är sur och arg på människor i tid och otid, på så vis är jag knappast långsint. Men när det kommer till att återigen börja lita på människor jag känt mig sviken av verkar det knappt vilja gå över alls, vilket ju är jättedumt och larvigt. Jag skulle vilja ta bort den där långsintheten, eller snarare min bristande förmåga att lita på människor.

Det skulle vara lätt att skylla allt på det där kräket, för ingen har nog fått mig att känna mig mer sviken, men jag vet att det inte är hela sanningen. Jag vet att jag var likadan innan. Kanske inte lika mycket bara.

Går sådant ens att jobba bort? Hur bär man sig åt?

For alle de gange du har brændt mig af
For al den tid jeg aldrig får tilbage
For alle de gange du har skuffet mig, ja
Og glemt mig, gemt dig, brugt mig, fuck dig