Igår var första gången jag klippte mig i Haninge någonsin.

Jag känner alltid en viss osäkerhet inför att klippa mig, vad jag kan minnas hade jag aldrig ens satt en fot i en frisörsalong innan jag var 11-12.

Som liten blev jag alltid klippt av min kusins flickvän på en stol i köket, det var aldrig någon som frågade mig om hur jag ville att det skulle vara, hon klippte alltid bara luggen och topparna. Hela familjen klipptes samtidigt, jag eller Dan fick börja, efter oss klippte sig mamma och sist var alltid pappa.

Men så tog det slut mellan min kusin och hans flickvän och jag fick börja klippa mig på frisörsalonger istället. Det kändes främmande och obehagligt och oftast var jag inte särskilt nöjd efteråt. Dessutom var det så tråkigt att behöva sitta där i frisörsalongen och stirra sig själv i ögonen.

Jag hade klipptid igår. Kvart över fem.
Jag var där någon gång vid fem över, som vanligt rädd över att jag blandat ihop tiden.
Men som vanligt har jag hört rätt.
Närmare halv är frisörskan färdig med den innan mig.
Jag sätter mig i frisörstolen. Hon vill tvätta mitt hår, jag säger att jag tvättat det för bara någon timme sen, men hon insisterar och säger att hon vill slippa använda sprayflaska, så jag går lydigt bort till dusch-handfatet.
Tillslut blir hon färdig med blötläggandet av mitt hår och jag får återvända till frisörstolen.
Betraktar mig i spegeln. Känner mig som en blöt hund. Håret ligger helt platt efter sidorna på mitt ansikte.
Hon börjar klippa mig. Stora lockar hamnar i mitt knä. Jag önskar att jag kunde få långt hår. Åtminstone till naveln.
Men nej, har man dåliga gener så har man.
Frisörskan säger ingenting. Hon frågar bara när jag klippte sist och hur jag vill klippa mig. Däremellan är hon tyst.
Jag tänker på vilken stor skillnad det är mot när man klipper sig hemma, men det är väl inte så konstigt, där vet alla vem du är, vilka dina släktingar är, det finns alltid något att prata om.

Det finns en annan väldigt stor skillnad också, för kanske första gången i mitt liv ser jag manliga frisörer. Visst, det har jag väl sett på tv och det finns faktiskt en manlig frisör i Årjäng, dock jobbar han på en frisörsalong för herrar och där är jag ju inte precis stamkund.
Att dessutom säkert 50% av frisörerna i salongen är manliga frisörer gör mig lite förvånad.
Positivt förvånad kanske jag ska säga. Så att du inte missförstår mig. Eller nått.

Jag sitter i stolen och väntar på att det ska bli färdigt, att jag ska kunna resa mig upp och gå. Jag sitter och försöker vara filosofisk. Jag börjar bli ganska bra på att vara filosofisk när jag har riktigt tråkigt och bara min hjärna med mig.

Det kliar på mig. I ansiktet såklart, så att man måste lyfta på tyget man blivit inbakad i, flytta på håret som är ivägen, klia sig, dra unden handen igen och känna att precis i samma ögonblick handen ligger i knäet så kliar ansiktet igen.

Hon är noggran i alla fall, det tar lång tid innan hon är färdig, säkert 45 minuter.
Jag hinner fundera ganska mycket över hur viktigt hår kan tänkas vara för frisörer. Själv är jag ganska ointresserad, är håret långt och tvättat är jag nöjd. Killars frisyrer är inget jag bryr mig så mycket om heller, jag tycker alltid att den frisyr jag är van vid att se dem i är de mest passande för dem. Nästan alltid i alla fall.

Hon frågar om hon får ha i mousse, för volymens skull, jag känner att om det är något jag verkligen inte behöver så är det mousse i håret. Men jag säger såklart ja eftersom jag lever i någon konstig vanföreställning om att frisörer tycker om att kleta konstiga saker i folks hår.

Jag betalar (360 spänn!?!) och får sedan gå därifrån.

Hemma ser jag på Donnie Darko, jag kommer på att det är en bra film, men att den får mig att må fruktansvärt dåligt och att den får mig att känna stor skräck inför män i kanindräkter vid namn Frank.
Och jag kan inte låta bli att önska att jag hade haft sällskap.