Som en blixt från klar himmel är namnet där igen. Jag trodde det begravts med ångest, saknad, apati och destruktivitet, men nej, det är där igen. Jag kan fortfarande minnas chocken senast jag stötte ihop med människan bakom det.

Jag stod och höll mig för pannan, stirrade på honom och den bredvid. Kramade och sa förlåt, fastän jag nog inte visste varför, eller för vad, det verkade bara så mycket bättre än att stå och stirra på honom med handen för pannan och skakande kropp.

Men så inser jag att det nog gör detsamma. Att ingenting förändras för att namnet finns där igen. Att jag oroar mig i onödan för att allt känns lite för bra nu och jag räknar med att det ska slitas ur händerna på mig. Eller snarare att jag på något vis ska göra bort mig och förstöra allt fint.

Och jag vet inte varför men jag återvänder alltid hit
Det var väl något vi gjorde, något vi sa här som förändrade mitt liv

Var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar
Var det dig jag såg, dig jag svor att aldrig glömma
Var det dig jag såg som ett spöke från döda drömmar
Var det dig jag såg, har jag äntligen lyckats glömma?