Man undrar lite ibland, varför man gör som man gör, varför man klamrar sig fast vid saker som plågar en.

Är det för att det är tryggare? Har man en dold masochist inom sig? Eller är det bara av gammal vana?

Eller är det bara för att det var början?

You are my sweetest downfall
I loved you first, I loved you first
Beneath the sheets of paper lies my truth
I have to go, I have to go
Your hair was long when we first met

Jag kom på att jag brutit mitt löfte. Det var nog för att min nya masterplan gick om intet. Som vanligt.

Men det är annorlunda nu, det är inte så mycket sorg. Det är mest konstateranden.