Kom helt random på att jag startade en till blogg i höstas, en lösenordsskyddad sak som bara jag har lösenordet till. Lösenordet kom jag ihåg, men användarnamnet hade jag glömt.

Jag provade med "snel hest." Det funkade. Känner att jag har bra fantasi.

Läste igenom skiten. Det var typ bara tre inlägg ändå, så det gick snabbt. Insåg att destruktivitet inte var något nytt i mitt liv, bara något jag tidigare klarat av att kontrollera.

Kom att tänka på hur varje motgång i mitt liv känts värre och värre, men när jag ser bakåt inser jag att de inte var någonting.

Nu kan jag med ganska stor säkerhet säga att jag upplevt den största psykiska smärta jag någonsin kommer uppleva. Förvisso kommer många fler och hundra gånger värre saker hända i mitt liv, men jag kan inte reagera starkare eller värre än vad jag gjort (inte med livet i behåll åtminstone), bara längre och intensivare.

Man kan kanske tänka att det är en tröst, men det är det knappast.

Men den dagen det återkommer den sorgen antar jag.

Förresten har jag tänkt byta bloggdesign typ. Vill ha något mindre depp (men troligtvis fortfarande med Chirag<3).