Elisha har ställt en massa intressanta frågor som i framtiden ska göra det lättare för honom att manipulera mig.
Ganska intressant,
men Elisha är ingen person jag vill bli manipulerad av.

Jag var i Kallhäll och tränade förut.
Marc var där, lika vacker som vanligt.
Han log ett obetalbart leende.

Send a little smile my way
And don't be so hard on yourself
You won't get better 'til you're worse
Yeah
You
Send a little love my way

Det var trevligt att vara tillbaks, om än bara för några timmar.

"kommer du börja här igen, eller får du inte för tränaren?"

Saken är ju den att Omar snart inte bestämmer mer, så det spelar ingen större roll,
men det kunde jag ju inte säga.
Sa att Seinan låg närmare bara.
Att jag inte behöver åka ensam dit.

And every second I spend waiting drags me closer to this grave
I'm not alone
No
I'm just on my own
And I
It's a little cold outside

Och jag har bytt humör.
Jag är som en marionettdocka.
Du drar i några trådar,
och jag ler,
gör glädjeskutt.
Och fylls av obeskrivlig lycka.

Jag vaknade nio imorse.
Det är inte så vanligt, på en lördag.
Jag drömde om dig igen.

Och ju längre tiden går, ju räddare blir jag för att du ska tycka illa om mig.

Jag granskar till och med
mig själv genom dina ögon
och jag hatar det så...

Jag och Ella skulle gå på bio idag.
Dock har vi samma brist av lokalsinne och kart-analfatism så när vi väl hittat dit så var bion full och när vi väl hittat nästa biograf var det för sent. 
Allt slutade med en glass på donken, vilket var trevligt.

Om åtta timmar ska jag gå upp.

Vi har så ont om tid
ingen vila
ingen rast
vi har så ont om tid
och det här är verkligen fel plats 

Pappa ringde förut. Jag har inte pratat med honom sen sportlovet, så jag fick lite dåligt samvete över att inte hinna prata med honom.
Jag saknar honom.

Ute är det svart. Med undantag av gatlamporna.
Men om jag varit hemma i Värmland hade det varit svart.
Det snöar tror jag. Snön tar visst aldrig slut.
Detsamma gäller min förkylning.

Inatt drömde jag att jag åkte hem. Det var du som körde hem mig.
Jag önskar att det hade varit sant, att jag vaknat upp i min egna säng imorse.
Jag saknar mina bröder. Och alla de andra.

Och det var så länge sen, att jag glömt bort hur det känns att komma hem.

Jag är så splittrad inför dig. Du är allt och inget, någon och ingen. Jag vet inte säkert om jag är kär eller inte, men det är något med dig som sliter och drar.
Jag vill vara där du är.

Du kan få mig när du vill.

Jag sitter på pendeltåget. Själv. Det känns som vanligt. Som det ska vara.
Efter 53 minuter är jag framme. Tåget är sent.
Som vanligt.
Jag går den lilla sträckan från pendeltåget till träningssalen.
Öppnar dörren och allt känns som vanligt.
Tre månader sen sist. Det hade lika gärna kunnat vara en dag.

Jag skakar.
Sensei hälsar, han ser glad ut.
Jag smyger in under hälsningen.
Av alla de jag saknat är bara Antonio där.
En massa nybörjare. Allt känns inte längre som vanligt.

Jag får höra av Antonio att Leo mer eller mindre slutat, men att tvillingarna är där ibland.
Just då gör det lite ont. Lite ont i hjärtat, eftersom jag inbillar mig att det inte bara bryr sig om att pumpa ut blod här i världen.
Jag vet inte vad jag förväntat mig egentligen..?
Att allt hade varit som på den gamla goda tiden när det nästan enbart var brunbältare och Leo och tvillingarna oftast var där?
Fast det var ju så länge sedan det var så.
Jag saknar dem i varje fall.


Tom Titts med klassen idag.
Du var där. Det gjorde mig lite glad...
Men jag vet inte vad jag ska göra...
Jag kan inte låtsas vara någon jag inte är.
Och frågan är om jag duger som jag är?

Ja, ja, det er'ke sånn
men jeg lurer av og til på hva vi kunne prata om
du kunne sagt det er bra du kom
og jeg liker ikke kaffe, men jeg kunne ha lata som
jeg hadde kanskje tatt ansvar
jeg hadde kanskje fått et annet svar
annet enn det de har gitt meg hittil

Jag ser mig själv i spegeln. Suckar. Dräkten hänger tung över mina axlar.
Fastän den är fjäderlätt.
Jag orkar inte med det här mer.
Tränar passet. Känner menlösheten strömma genom kroppen.

For det jeg driver med er neppe viktig
for det brenner ikke i meg eller kjennes rikig
alt er flyktig, gi meg no håndfast
et håndtak å holde fast i et stormkast
please gi meg et kart og en plan
noe jeg kan følge fra dag til dag
en fasit noe å følge slavisk

Hem.
Äter vidrig snabbmat för att kunna hinna till nästa träningspass.
Åker dit, tränar.
Finner insikt.

Det är möjligt att jag skulle tycka att det kändes bättre att inte träna, att jag överlag skulle vara lyckligare.
Men jag skulle ändå inte göra något meningsfullt av min tid och jag skulle känna mig misslyckad, för att jag inte klarade av det här.
 Jag har bara ett år kvar.

Det ordnar sig, det gör det alltid.

Efter att ha varit sjuk och latat sig i nästan tre veckor blir det väl lätt att man ser vilket liv man skulle kunnat ha istället...
Vore det inte för mina klasskamrater och elevhemmet så hade jag inte varit kvar här.
Tack för att ni finns.

Jeg er brått et spedbarn som forsøker å gå selv
det blåser hardt på toppen men etter regn kommer solskin
det er en god ting


 

Tre timmar kvar tills träningen, det känns bra.

Jag minns för ett år sen, när Lotta varannan torsdag hade möten med hela Budogymnasiet. Vi blev tvingade att träna mentalt och skriva hur många lappar som helst om färger, känslor och saker man var dålig på.
En av gångerna skulle vi skriva ner tre förebilder vi hade.
Fast jag hade ju inga...

Jag skrev ändå ner två namn ganska snabbt.
Men sen var det tomt.
En aning tvekande skrev jag tillslut ner ditt namn. Efteråt kom jag på att du nog alltid varit min förebild, att jag ända sedan jag först lärde känna dig önskat att jag varit mer som dig.
Du är rolig, smart och när du säger något så lyssnar alla. Det spelar inte ens någon roll vad du säger.
Av alla namnen jag skrev ner den där gången var det nog bara ditt namn som jag egentligen menade.

För första gången någonsin önskar jag att jag var någon annan, någon du brydde dig om.
Förut har jag bara önskat att folk ska tycka om mig för den jag är, men att du skulle tycka om mig därför känns varken realistiskt eller särskilt troligt.

Nå er det bare meg bare meg
Hva kommer til å skje er det ingen som kan svare meg
Selv om du faller ned på kne kan ingen spare deg
Helt alene må man klare seg

Jag ska skärpa mig, börja skriva om vettiga saker som folk hellre vill läsa om.

Förlåt.

Så nära får ingen gå

Jag tror att jag är kär.
Jag hatar att se de där orden, att tänka dem.
Men att se dig gör mig glad och får mitt liv att kännas meningsfullt.

Men orden känns så sköra att de skulle gå sönder om jag yttrade dem igen. Du skulle tappa betydelsen och bli en av alla andra i de grå massorna och allt skulle bli som vanligt.
Jag vill inte att allt ska bli som vanligt.

Felt the need to lay down beside you and tell you
I feel you in my heart and I don't even know you

De små figurerna på dataskärmen bygger hus åt mig, de hugger ved och samlar bär. Så mycket längre än så brukar jag aldrig komma, alltid är det någon jävel som attackerar mig innan jag ens hunnit fundera över ringmur och fungerande försvar.
De små människorna på skärmen dödas en efter en och deras små hus bränns ner.

Why don't presidents fight the war?
Why do they always send the poor?

Jag får börja om från början, men jag vinner ingen framgång för det. Jag spiller bara fler små datagubbars liv.

Men vad ska jag annars göra? Jag hatar fysik och är för sjuk för att träna, min svenska uppsats har jag förträngt och inget annat vettigt återstår.
Förutom att läsa Mark Levengoods tankar, han tänker ju lite som mig. Ibland.

Uppriktigt sagt tycker jag att det är konstigt med positivt tänkande. Att i varje läge försöka vända verkligheten till något positivt känns som en flykt. Det finns något vackert i att våga se saker som de är, och ändå tycka att det är ganska fint. Livet är inte perfekt, lika lite som vi människor är det.

Idag fick jag helt plötsligt känslan av att det mest idiotiska som finns är att glömma bort något man kan. Särskilt om det är något man är bra på.

Jag öppnade fodralet och lyfte upp den, doften av trä spred sig i rummet. Jag kände mig lugn. Lugn, och hemma. Jag plockade upp stämapparaten och började stämma den. Såklart hade den knappt stämt om sig alls.
Jag öppnade boken och valde en låt. Jag började spela, knappt behövde mina ögon läsa noterna, fingrarna gick mestadels som av sig själv.

Jag satt där med gitarren i knäet, den som jag så många år hatade att låna ut, om möjligt hatade jag ännu mer när mina kusiner lånade den utan att fråga, för det kändes alltid som att den var min själ. Åtminstone en del av min själ.

Sen jag började på budogymnasiet har nog mina "huskamrater" spelat på den mer än mig. Dock med stränga förmaningar. De har aldrig fått använda plektrum och Anton är den enda som fått ta med den utanför mitt rum, och det bara för att han är så lik mig. För att jag vet att han aldrig skulle skada den. För för mig är den oersättlig.

När jag satt där och spelade slutade jag längta hem, trädoften kändes hemma, tristessen försvann och jag återfann en del av mig själv som varit borta så länge. Minnen kom tillbaks, jag kunde känna hur jag satt i det lilla kontoret och spelade för min gitarrlärare, jag kunde se framför mig hur han bläddrade min bok, skrev små anteckningar vid noterna så att jag skulle minnas dem, hur han pratade om Södra Latin.

Tänk, jag har faktiskt på allvar funderat över musikestet! Det känns så långt borta, så främmande. Men det hade nog aldrig fungerat, jag är för tondöv. Tror jag. Jag hade nog bara känt mig värdelös.
Inte för att jag inte kände mig värdelös mitt första år på budogymnasiet, eller det händer väl nu med ibland... Men jag tror att det hade varit värre om jag hade gått musikestet, särskilt om jag väl hade kommit in på Södra Latin och fått gå med alla musikaliska underbarn, då hade jag nog mått dåligt. Riktigt dåligt. Jag hade väl inte fått en tillräckligt bra utbildning heller. Inte tillräcklig för KTH och civilingenjör.
Men man kan ju ändå fundera över hur det hade varit. En sak är ju säker: det hade varit annorlunda.

Jag hörde en gång en kvinna på tv säga att hon tyckte om att läsa böcker flera gånger, att hon när hon gjorde det kunde komma ihåg var hon varit när hon läste boken sist och hur hon hade känt sig.

Jag har aldrig sett vitsen med att läsa en bok flera gånger, ibland har jag försökt, men det har bara slutat med att jag läser 20 sidor och sen "glömmer" bort den. Detsamma gäller filmer, visst jag kan se om bra filmer någon gång per år, men att se en film typ 20 gånger bara sådär..? Nej.

Musik däremot, den lyssnar jag gärna sönder, återupptäcker, sparar med en massa minnen.
Som under matten idag.
Jag hade så fasansfullt tråkigt och livet kändes måttligt roligt, så plösligt hör jag wolf parade's "You are a runner and I am my fathers son, och jag känner hur tankarna lämnar klassrummet och mattens underbara värld och försvinner bort, tillbaks.
Tillbaks till senvåren, till när jag och Anton grillade, till när det var ljust och man bara behövde en tjocktröja påväg till klubbträningarna i kallhäll, när Sebbe fortfarande åkte med dit.
När det var lätt att ta sig ur sängen på mornarna och när man visste att det snart skulle bli sommarlov. När jag fortfarande träffade Jenny och Cissi nästan varje dag.
När jag var mer motiverad att träna.

Så tog låten slut och jag var tillbaks. Mattetalet jag höll på med såg lika olösligt ut som innan och jag hade mest lust att dra därifrån och åka hem. 2½ veckor kvar till det btw...

För ett halvår sen satt jag vaken en hel natt och grät. Jag var förkrossad, mer sårad än någonsin.
Jag hatade honom i ett halvår, flippade på honom så fort han försökte kontakta mig igen, blockerade honom på msn, raderade hans meddelande, tog bort honom som vän. Gjorde allt för att förneka hans existens. Ignorerade vännerförfrågan efter vännerförfrågan.

Men så, på nyårsafton hade han gjort ytterliggare ett försök, och eftersom jag inte var vid mina sinnens fulla bruk så svarade jag.
Jag svarade inte ens argt.

På morgonen såg jag att han skrivit igen och jag kom underfund med att jag inte var arg längre.
"Vadåra? Det var ju ändå så länge sen... Jag bryr mig ju inte om honom längre ändå."
Vi skrev ett tag.
Jag accepterade hans facebook-förfrågan om att bli vän.
Så plötsligt bjuder han ut mig, säger förlåt för allt han gjort, säger att han vill försöka igen.

Och jag VET INTE vad jag ska svara, för plötsligt så minns jag hur mycket jag tyckte om honom, även om jag det senaste halvåret intalat mig själv att det inte var så.
Allt slutade med att jag tog bort blocken från msn, pratade med honom ett tag och funderade på hur mycket jag kommer ångra mig den här gången. Eller på om jag bara ska skita i allt?

Jag funderar på att äta mat och sen lägga mig i sängen och kolla på värdelösa komediserier på tv 6.

Och sen kanske jag ser på Alice i underlandet. Kanske. Eller kanske inte..?

Idag har varit en jävla skitdag. För att tala i klarspråk.

Det började med att jag fick tillbaks fysikprovet, jag hade precis fått G. Exakt. På poängen. Jag tror faktiskt att det är det sämsta provresultatet jag fått. Någonsin.

Därefter var det ganska lugnt, fram till träningen. Först blev jag urslagen luften, därefter fick jag köra en match som helt spårade ut, där jag hellre ville skada än sätta poäng. Det blev inte bättre av att den slutade med ett astmaanfall.

Därefter kom jag hem. Blev kallad korkad... För vad egentligen..?
Jag förstår inte varför jag tar åt mig längre ens med tanke på hur ofta personen ifråga brukar förklara för mig hur blåst jag är...
Men det är väl kanske så att när man känner sig riktigt jävla korkad så tar man åt sig...

Jag kom till klubben, hade glömt bältet.
Tvillingarna och Antonio var där i varje fall, det gjorde mig en smula gladare.
Jag berättade för sensei att jag ska byta klubb.
Det gjorde ont.
Han sa att vi skulle prata mer om det senare.
Jag berättade för mina närvarande klubbkamrater att jag ska byta klubb.
Det gjorde ondare.
"Synd" sa de.
"Aa" sa jag.
"Men jag kanske kan få din msn så kan vi fortsätta hålla kontakten?" sa jag till Mathias.
Det bara kom av sig själv, för jag vill inte att de ska försvinna ur mitt liv. Inte allihop...
"A, visst" svarade han.

Träningen började.
Det gick ganska bra. Jag kände bara för att krama om allihop och stanna föralltid.
Aldrig byta klubb.
Aldrig sluta åka 50 minuter enkelväg till Kallhäll.

Jag pratade lite med Antonio i väntan på pendel. Jag kommer sakna honom...
Jag trodde att han var den enda jag skulle hålla kontakten med, men det visade sig att internet inte var hans grej. Jag vet inte varför, men det var som att jag visste det redan innan. Jag kommer sakna honom.
Jag kommer sakna dem allihop. <3

Jag sitter på pendeltåget.
Jag är trött.
Jag är arg.
Jag hatar alla mina medmänniskor.

Till höger om mig sitter en samling högljudda fjortisar som ännu inte förstått att man bör vara vuxen när man passerat 20.
"Prata högre" har jag lust att säga "prata så högt att jag inte kan höra vilken låt min mp3 spelar, prata så högt att jag inte kan höra mina egna tankar. Varför skriker ni inte, då skulle inte bara alla i vagnen vara medvetna om er ynkliga existens, utan hela jävla tåget."
Jag är arg, jag är hatisk, jag läser om idrotten i modern tid, men jag ser inte vad jag egentligen läser, jag bara hatar.
En man stiger ombord, det duger inte åt honom att sitta närmast mittgången, nejdå, han ska prompt förbi mina fötter som ligger på tidningen i sätet mittemot. Han säger inget (eller kanske är det så att jag inte hör..?) istället försöker han kliva över mig, jag tar undan benen, svär en lång ramsa inne i mitt huvud över alla idioter som åker tåg.
Harklar mig, jag börjar bli förkyld... Suck.

Så är jag framme i Kallhäll, det är folk överallt, folk som trängs, som knuffas och vill komma först uppför rulltrappan, jag hoppas att min träningsväska har någon otrevlig kant som de går in i som skulle kunna orsaka dem smärta, kanske ett litet blåmärke om jag har tur.

Så är jag ute på bron. Det regnar. "Kan det bli bättre?" tänker jag, skrynklar ihop mitt ansikte så mycket som möjligt och går lätt framåtlutad mot träningssalen. Något händer. MP3:n byter låt.

"In the healing rain,
there is no more pain,
we are all the same in the healing rain
In the healing rain, no one is to blame
Nothing is in vane in the healing rain
Love is healing all i want
Feel the rain, release your pain, you will never be the same again"

Mitt ansikte slappnar plötsligt av, jag sträcker på mig, ökar takten. Innan jag går in i träningssalen kastar jag en snabb blick in genom fönstret, jag ser en blå jacka, ett par karatebyxor, jag ler igenkännande och skyndar in för ännu ett träningspass i vår lilla dojo.

Plötsligt fick jag lust att skriva i min patetiska lilla blogg, eller ja, "plötsligt" är väl en överdrift.
Det är nu bestämt att jag till våren ska byta klubb, mina 50 minuters-resor (enkelväg) till Kallhäll kommer att upphöra och jag kommer istället att åka till Aspudden och Goju-Kai Seinan.
"Jaha?" tänker du säkert och funderar över varför du egentligen läser mina ointressanta blogginlägg.

Sanningen är att jag inte ser mitt klubbyte som en simpel händelse i mitt liv, sanningen är att jag oftast är ganska lojal, att jag lätt tycker om folk och att jag hatar avsked.

Anledningen till mitt byte är väl mest en knuff från Omar, hans förhoppningar om en större utveckling hos mig, inte för att min utveckling är liten, men för att han tror att den skulle kunna vara ännu större.

Det är bestämt att jag ska träna i Kallhäll terminen ut, jag har besökt min blivande klubb och den var trevlig. Men inte samma... Inte samma sak... Inte hemma.

Jag känner mig som en förrädare, någon som sviker, som tror att hon är förmer.

Jag gjorde mitt första pass i Kallhäll igår efter mitt beslut, precis när jag hade lyckats intala mig själv att mitt byte inte är så farligt och att jag inte kommer sakna mina klubbkamrater så mycket, stötte jag på Antonio, han log, sa hej och frågade vart jag varit, det skar i hjärtat och jag kom på att Antonio och alla våra "chillträningar" nog är det jag kommer sakna allra mest.  Antonio är killen som skämtar, låtsas gömma sig när han ser en, kommer ihåg ens namn och alltid är snäll.

Men jag kommer sakna (nästan) alla de andra också, tvillingarna som härdat mig och lärt mig så mycket, som bråkar om vem av dem som har rätt, Leo som är så snäll och försiktig, Marc som är så vacker och gör mig glad och motiverad att träna bara han befinner sig i samma rum och en massa andra som jag aldrig lärt mig namnet på, men som jag tränat med och lett mot i samförstånd.

Jag kommer att sakna er allihop. Jag kommer att sakna er så att det gör ont.