Tre timmar kvar tills träningen, det känns bra.

Jag minns för ett år sen, när Lotta varannan torsdag hade möten med hela Budogymnasiet. Vi blev tvingade att träna mentalt och skriva hur många lappar som helst om färger, känslor och saker man var dålig på.
En av gångerna skulle vi skriva ner tre förebilder vi hade.
Fast jag hade ju inga...

Jag skrev ändå ner två namn ganska snabbt.
Men sen var det tomt.
En aning tvekande skrev jag tillslut ner ditt namn. Efteråt kom jag på att du nog alltid varit min förebild, att jag ända sedan jag först lärde känna dig önskat att jag varit mer som dig.
Du är rolig, smart och när du säger något så lyssnar alla. Det spelar inte ens någon roll vad du säger.
Av alla namnen jag skrev ner den där gången var det nog bara ditt namn som jag egentligen menade.

För första gången någonsin önskar jag att jag var någon annan, någon du brydde dig om.
Förut har jag bara önskat att folk ska tycka om mig för den jag är, men att du skulle tycka om mig därför känns varken realistiskt eller särskilt troligt.

Nå er det bare meg bare meg
Hva kommer til å skje er det ingen som kan svare meg
Selv om du faller ned på kne kan ingen spare deg
Helt alene må man klare seg

Jag ska skärpa mig, börja skriva om vettiga saker som folk hellre vill läsa om.

Förlåt.