Jag ser mig själv i spegeln. Suckar. Dräkten hänger tung över mina axlar.
Fastän den är fjäderlätt.
Jag orkar inte med det här mer.
Tränar passet. Känner menlösheten strömma genom kroppen.

For det jeg driver med er neppe viktig
for det brenner ikke i meg eller kjennes rikig
alt er flyktig, gi meg no håndfast
et håndtak å holde fast i et stormkast
please gi meg et kart og en plan
noe jeg kan følge fra dag til dag
en fasit noe å følge slavisk

Hem.
Äter vidrig snabbmat för att kunna hinna till nästa träningspass.
Åker dit, tränar.
Finner insikt.

Det är möjligt att jag skulle tycka att det kändes bättre att inte träna, att jag överlag skulle vara lyckligare.
Men jag skulle ändå inte göra något meningsfullt av min tid och jag skulle känna mig misslyckad, för att jag inte klarade av det här.
 Jag har bara ett år kvar.

Det ordnar sig, det gör det alltid.

Efter att ha varit sjuk och latat sig i nästan tre veckor blir det väl lätt att man ser vilket liv man skulle kunnat ha istället...
Vore det inte för mina klasskamrater och elevhemmet så hade jag inte varit kvar här.
Tack för att ni finns.

Jeg er brått et spedbarn som forsøker å gå selv
det blåser hardt på toppen men etter regn kommer solskin
det er en god ting