Som om minnen är dagens verklighet.

Jag sitter på pendeltåget. Själv. Det känns som vanligt. Som det ska vara.
Efter 53 minuter är jag framme. Tåget är sent.
Som vanligt.
Jag går den lilla sträckan från pendeltåget till träningssalen.
Öppnar dörren och allt känns som vanligt.
Tre månader sen sist. Det hade lika gärna kunnat vara en dag.

Jag skakar.
Sensei hälsar, han ser glad ut.
Jag smyger in under hälsningen.
Av alla de jag saknat är bara Antonio där.
En massa nybörjare. Allt känns inte längre som vanligt.

Jag får höra av Antonio att Leo mer eller mindre slutat, men att tvillingarna är där ibland.
Just då gör det lite ont. Lite ont i hjärtat, eftersom jag inbillar mig att det inte bara bryr sig om att pumpa ut blod här i världen.
Jag vet inte vad jag förväntat mig egentligen..?
Att allt hade varit som på den gamla goda tiden när det nästan enbart var brunbältare och Leo och tvillingarna oftast var där?
Fast det var ju så länge sedan det var så.
Jag saknar dem i varje fall.


Tom Titts med klassen idag.
Du var där. Det gjorde mig lite glad...
Men jag vet inte vad jag ska göra...
Jag kan inte låtsas vara någon jag inte är.
Och frågan är om jag duger som jag är?

Ja, ja, det er'ke sånn
men jeg lurer av og til på hva vi kunne prata om
du kunne sagt det er bra du kom
og jeg liker ikke kaffe, men jeg kunne ha lata som
jeg hadde kanskje tatt ansvar
jeg hadde kanskje fått et annet svar
annet enn det de har gitt meg hittil

Kommentarer
Postat av: Eve

Om du inte duger som den du är, då är det inte värt det. Känslan kommer inte kännas äkta, och det kommer alltid göra ont.

2009-03-12 @ 18:15:56
Postat av: tina

du borde mer tänka på om han duger, är han verkligen det du egentligen förtjänar? jag vet svaret ahah.

2009-03-12 @ 20:31:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0