Jeg er min egen verste fiende,
men i dag er vi venner.

Jag älskar Jaa9 og Onklp.<3

Hade en jättetrevlig kväll,
önskar bara att du hade kunnat vara där.

Tänker mindre på dig.
Fast mer.

Kärlek är när man ser ett par fötter på matbordet,
men inte säger något.

Om jag blundar
kan jag se dina ögon framför mig,
hur de ser in i mina
med den där blicken som jag aldrig förstod.
Men när jag öppnar ögonen igen
så är du borta.

På jakt i mina matgömmer lyckades jag till sist hitta en bit frusen lasange, att trösta min sorgsna mage med.
Borde räkna matte, men min sega hjärna hinner aldrig tänka färdigt den tanken innan en ny kommit emellan.
Borde diska också...
Ska snart sova.
Lyssnar på 80-talsmusik så länge.

Du
Det är nånting jag vill säga dig
Det är mörkt nu
Och du har lagt dig
Och jag ligger här brevid
Och jag vill att du ska se
Ååh hoppas du kan läsa mina tankar

Ett fast grepp om stången, sätter mig halvt ner, nästan på huk.
Koncentrerar mig,
försöker minnas hur man gör.
Spänner magen och ryggen,
axlarna framför stången.

Med kraft börjar jag dra upp den,
rätar på benen, slår till den,
upp och vänder.
En brutal påminnelse om hur det brukar kännas strax ovanför knäna.
De har hunnit avvänja sig.

Tyngre än vanligt,
såklart.
Halvtaskig teknik,
men det går.

Blåmärken och svullnad,
det var det värt.

Jag och Tina ska börja träna.<3

Jag är barnsligt glad,
över något så litet.

Jag skrattar åt mig själv,
skrattet byts mot en klump i halsen.

Jag vet ju att det inte går.

Ibland vill jag vara trevligt naiv,
och inbillningssjuk.

Ibland vill jag se ett ljus i slutet av tunneln,
och en massa möjligheter som inte finns.

Lay a whisper
On my pillow
Leave the winter
On the ground
I wake up lonely
There's air of silence
In the bedroom
And all around
(All around)
Touch me now, I close my eyes
And dream away.

Är rätt glad,
fastän matten strular lite.
Vet inte om jag inbillar mig eller inte...
Kanske inbillar jag mig bara..?

Cause if you think love will come towards you
like a warm summerbreeze
you got your head among the clouds
and you will never be free
you´ll spend
many nights alone
i know

Men jag får gärna inbilla mig att jag är glad,
det gör mig inget.

I think love will come towards me
like a warm summerbreeze
I got my head among the clouds
and I will never be free
I´ll spend
many nights alone
I know
I know
Cause I have and I will.

Nu när jag väl insett att mörker och kyla är oundvikligt har jag börjat längta till vinter och jul istället.

Adventsstjärnor som välkomnande lyser upp alla fönster,
frost och snö,
julkalender,
upplysta granar,
chocklad i mängder
julklappar,
julmat...
Åh, vad jag längtar...



Till och med Chirag har fått ge plats på mitt skrivbord till förmån för en snöbild.

Räknar lite matte...
Tänker,
kanske?
Nu igen.


If you don´t feel the way I do it don´t matter
cause, I´ll never know how you feel
but if you do then sure I´d be flattered
in my mind it´s all different anyhow

Jag trodde inte att jag kände något mer,
men långsamt börjar allt jag glömt komma tillbaks,
klibba sig fast,
bli tydligt igen.

Men ändå lyckas jag stå bredvid,
på avstånd betrakta vad som sker.
Kanske lyckas jag skrapa bort allt det klibbiga igen,
innan det blir som det var.

Kanske vill jag inte ens...?

Om exakt två dygn sitter jag på ett plan till Tokyo.
Min reseångest har försvunnit, mina mardrömmar likaså.
Men hur jag ska få plats med alla kläder, dräkter, karateskydd och hygienartiklar är för mig en gåta.

Om exakt två veckor och en dag är jag tillbaks i Haninge.
Det känns skönt.
Jag saknar er.

I believe in you and me
I'm coming to find you
If it takes me all night
Wrong until you make it right
And I won't forget you
At least I'll try
And run, and run tonight
Everything will be alright
Everything will be alright
Everything will be alright
Everything will be alright

Jag är kryptisk,
och sämst i världen på känslor,
det bara är så.

Jag tog det hela med en nypa salt, förväntade mig att allting skulle rinna ut i sanden efter någon vecka eller två,
bli ett minne av alla andra att lägga på hög, inte ens ett litet skavsår på hjärtat,
ett konstaterande att killar i största allmänhet vill ha en reserv,
eller två.

Men så blev det annorlunda på något vis,
det blev seriöst och jag blev plötsligt lite rädd.
för allt såg så tydligt ut, det var inte på låtsas längre,
jag var inget tidsfördriv,
den här gången.

Och jag började bry mig,
hoppas lite,
även om jag gjorde mitt bästa för att låta bli,
för att försöka peta undan den klibbiga känslan som likt ett tuggummi fastnar i mitt hår.

Men tänk om du inte är lika underbar som jag tror,
och om jag inte är den jag verkar vara, om allt bara blir fel,
igen.
Det tänker jag ofta på,
men det vågar jag inte säga,
för jag är sämst i världen på att säga hur jag känner,
allt jag kan är att skriva ner det på en patetiskt blogg.
Men jag hoppas att du läser,
lite.
För jag tror att jag tycker om dig.

Climbed up on the rainbow
just to see if I’d fall off
I’m a frosted lemon coward
and I don’t know how
no don’t know to hold you
without shaking

Snälla låt det bli september snart.

Sitter och lyssnar på Nada Surf, som omväxling fungerar faktiskt spotify.
Jag älskar verkligen Weightless!

Längtar till hösten och elevhemmet, fungerande internet,
längtar till och med till skolan, mer till klasskamratet än till plugg,
men jag är till och med motiverad till att börja plugga på "riktigt" nu,
när jag helt plötsligt kommer att ha både tid och ork igen.

För övrigt har jag faktiskt städat mitt rum idag,
för första gången på... kanske tre år..?
Som ni nog förstår var det ytterst välbehövligt,
förutom att jag själv använt mitt rum som kombinerad sovplats och soptipp så har dessutom min familj gjort samma sak.

Men nu har det mesta som inte tillhörde mig slängts ut i köket.

Än så länge har jag inte hittat någon som vill följa med på Tv on the radio, men jag har tänkt ut ett antal eventuella offer att fråga, först ut är min tre år äldre kusin jag knappt sagt mer än tre ord i rad till sen jag var sju.
Håll tummarna!

Nu har Anton flyttat.
Jag saknar honom redan, bara tanken av att han inte kommer att finnas här till hösten gör mig ledsen.
Det var ju vi som upprätthöll ordningen,
tog ansvar för saker och ting,
som diskuterade viktiga saker.
Fan!

Jag är ändå glad för hans skull, han verkade lycklig när han full sprang omkring, med studentmössan på sned, och plockade ihop sina saker.
Han glömde säga hej då, till alla utom mig,
men det var bara för att jag i princip förföljde honom.
Min rädsla att han skulle glömma det var ju trots allt befogad.

Jag var inne i hans rum nyss, det är nästan tomt,
det ekar därinne.
Jag ska flytta mina saker nu.
Det känns lite fel, men bra på samma gång.

Jag har lyssnat på everytime av Whimsical ungefär trettio gånger de tre senaste dagarna,
då har jag ändå knappt varit hemma.
Det är en känsla jag får när jag lyssnar på den som liksom förstärker mina känslor över allt som hänt den senaste tiden,
gör dem starkare och tydligare.
Mer verkliga.

I ärlighetens namn är väl Zelda Ocarina of time ljuspunkten i mitt liv just nu (finns i och för sig en till).
Nej, men ärligt talat...
Jag pallar inte.
Och jag är seriöst glad över att ha ont i halsen, hur bra är det egentligen..?
1½ månad kvar.

Det känns som om matteprovet imorgon kan gå ganska bra åtminstone.
Ska plugga lite mer snart, men först Zelda.



I en film ser jag regnet falla upp mot dig
Och jag ler
För du blir min räddning
<3