1. Okristlig

2. Lömsk

3. Ovacker

 

(Missbrukar nummer 1 och 2, men det är inte mitt fel att alla är lömska och gör okristliga saker!)

Eftersom jag är seg efter igår, och därmed mycket dummare än vanligt kollade jag inte på klockan innan jag ringde på en blocketannons... MEN vi ska i varje fall och titta på den klockan 18.00 på onsdag!

 

Dessutom är det ingen vanlig lägenhet, det är en lägenhet med ett vardagsrum som är "byggt som en grotta med speglar och stjärnhimmel" helt underbart!!!!

Har börjat fundera över vad jag ska baka för pepparkakshus i år.

Kom med förslag!

 

Detta har jag lyckats åstadkomma tidigare år:

 

Pyramid

Feodalborg

Kyrka

Allt är möjligt med lite smältlim som jag brukar säga!

Min frack är pimpad, den har till och med en plastblomma i bröstfickan.
Det enda som saknas är det sista medimärket, sen är den ready to go!



Mediamärke+namn



Blomman + Liberala ungdomsförbundetpin <3


"Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag, tror jag."

(eventuellt måste dock lite hår avlägsnas innan den kan användas i offentliga sammanhang)

Jag längtar sjukt mycket efter att kunna brodera mitt namn på fracken. Jag funderar på att börja fästa några märken på den redan idag bara för att lindra mitt begär lite.

 

Jag har bestämt mig för att mitt "namn" blir "Vilse" eftersom det är det jag är mest hela tiden, på många sätt, och eftersom jag uppskattar "Vilse i pannkakan."

"Blivande japan," "japanen" och "karate kid" känns som "forna jag," så förnyelse är på tiden...

 

För er som inte vet vem "Vilse" är, eller vet vad Vilse i pannkakan är heller för den delen (introt håller på ca 31 s):

 

 

 

 

Och för er som vill se typ världens coolaste skurk (som är sjukt lik mig på åtminstone ett sätt..):

 

 

Jag har precis tränat.

Det var underbart att återigen stå i den lilla träningssalen iförd min karatedräkt och ett lånat bälte.

Att få slå ur sig gamla aggressioner under ordnade former.

Jag har mycket, mycket mer undertryckta aggressioner, det väntar mig många, många fler träningar också...

 

Jag fick åka via Spånga. Där fanns ingen snö, och ingen is, och ingen jävla bil och ingen jävla människa som väntade på mig. Och jag blev lite hatisk. Inte för att jag väntat mig något annat, men i alla fall.

 

Emellanåt blir jag bara så fruktansvärt bitter, för att jag tillät mig tappa garden, släppa in slag efter slag, för att sedan fortsätta slå mig själv. För en jävla människas skull, med betoning på "jävla."

Men allt har blivit så mycket bättre, och jag antar att någon dag kommer även jag hitta någon som inte är ett jävla svin, för till skillnad från Ella tror jag att sådana existerar.

Kollade igenom lite bilder Liberala Ungdomsförbundet lagt upp på facebook.
Såg en bild på någon som var lik den vackra pojke som bad mig om förlåtelse på Arvikafestivalen efter att ha försökt dela ut papper till mig.
Blev nästan kär. <3

Jag minns när jag var typ 12 år och medlem på alla comunitys som fanns (eller alla jag hittade i varje fall). Till och med svt hade ett eget comunity på den tiden; spinn, och självklart var jag medlem. Där startade de efter ett tag upp något som kanske skulle liknas vid en stor chatt, (typ som habbohotell eller vad nu skiten heter) i varje fall var det en stor park där man gick omkring som hund och kunde skriva meddelanden till andra hundar. Inte nog med detta; dessutom kunde man levla!

Jag ville så gärna bli en ninjahund... Eller åtminstone en eskimohund... Men nej, detta var på den tiden då jag fick utstå ett 56 kbit/s-modem (jag har dock för mig att vi endast brukade ha något på 20 kbit/s), dessutom fick jag endast vistas på internet 1½ h varannan dag, och då det tog ca 5 minuter att ens kunna logga in på hundparken. Då förstår ni nog att mitt levlande inte gick något vidare... Jag fick kunde enkelt aldrig göra det!



Därefter minns jag att hundparken flyttades från svt:s "ungdomsavdelning" till "barnavdelningen." Jag orkade aldrig spela, dessutom kändes det ju liite pinsamt att spela ett spel som fanns på svt:s "barnsida."
Så jag lade ner det där ett par år. Sen besökte jag återigen sidan och upptäckte att hundparken slutat existera.
Det var ju lite sorgligt, då när jag hade kapacitet till att spela, i form av bredband och obegränsad internettid.

Av någon random anledning kom jag att tänka på hundparken idag, efter en googlesökning kunde jag konstatera att denna plats återuppstått! Frågan är om det är värt att börja spela igen...?
Något säger mig att jag blivit för gammal för att uppskatta spelet till fullo.

Jag tror att jag håller på att bli såndär igen,
såndär som jag var innan jag blev olycklig.
Fast i någon annan...

Jag såg precis världens snyggaste klocka på junkyard.se



Men att jag ska lägga ut 769 kronor på en klocka, som dessutom är på rea, känns inte så jävla troligt.

"Man kan ha flera!"

"KARATEFYLLA"

"KARATE KID!"

"Vi hörs genom vått & torrt. /Tina<3"

"Hest mot folkgrupp"

"Y go karate /Victor"

"Jag vet inte vad jag hade gjort utan dig de här tre åren! Älskar dig /Evelina"

"Sofie kommer sakna dig och dina kor! :D //Yasmine"

"Kämpa vidare //Nicke"

"Liberalerna kommer att segra! //Robin"

"Ung vänster"

"Keep on fighting /Johan H"

"John prutta"

"Japan!"

"Byt strängar /Chiefen"

"Du kommer att gå långt, jag ska rösta på dig! /Lal Maya"

"Ta det lugnt med kinky sex"

och dessvärre några otydbara kommentarer

tjarå allihop!<3

Det är lie sorgligt att se småpojkarna flytta ut en efter en.
Före mig.
Jag hade liksom förväntat mig att de skulle vara kvar i höst, allihop (eller åtminstone de trevliga av dem).
Och att jag, när jag kommit över min värsta trötthet över denna plats, sedan kunde komma hit och besöka dem i höst.
Men så blir det alltså inte.
Sorgligt.

Jag läser John Ajvide Lindqvists nya bok; Lilla stjärna.

Jag gillar hans böcker och hans sätt att skriva. Det är inte bara handlingarna som han för fram på ett så bra sätt, han lyckas också beskriva en massa olika fenomen och saker.
På något vis får det mig att förstå mig på mig själv.
Delvis.

"Det går inte att säga varför man älskar något eller någon. Man kan hitta på anledningar när så krävs, men det viktiga sker i mörkret utanför vår kontroll. Man bara vet när det är där. Och när det avlägsnar sig."

"Vissa tycks tåla vad som helst, andra bryter ihop vid minsta motgång. Man kan aldrig veta. En händelse som är förödande för någon kan vara en axelryckning för en annan, som i sin tur trasas sönder av något som andra uppfattar som en bagatell.
Till råga på allt kan det variera från dag till dag, inom samma person."

Naglarna är lite för långa,
fingrarna för svaga,
men de börjar hitta.
De börjar minnas hur man gör,
när och var.

Känner inte hur huden svider förrän efteråt.
Då känns det desto mer.
Man inser att man spelat mycket längre än man trott.
Tiden försvann.

Fingrar som försiktigt fumlar över strängar och band.
Skorranden när de hamnar fel,
falska toner som bryter ljudmönstret.
Fingrarna är inte lika koordinerade som de brukade vara,
inte lika starka,
inte lika hårdhudade.
Men de försöker.

Allt jag ser är noterna framför mig.
Svarta,
mot vit botten.
Ett myller kan tyckas,
jag ser ett mönster.
Fingrarna flyttas i takt med att de ändras.
Säkrare nu.
Trädoften sprider sig,
tryggheten.
Bara jag och musiken finns.

Jag kollade igenom min bilddagbok och såg en av Ellas gamla kommentarer som får mig att typ älska henne.

"Det är komplicerat att ha med människor att göra för att andra människor är dumma i huvudet/man kan inte förstå andra människor eftersom de inte fungerar som en själv.."

http://Blivande-japan.bilddagboken.se/p/show.html?id=449471799&directlink=1

Jag vet inte riktigt varför,
men när jag är arg och uttrycker min ilska mot en människa
och småpojkarna på elevhemmet svarar med orden
"Jag vet inte vem det är, men vi slår sönder honom"
blir jag faktiskt lite rörd.

Idag ska jag träna karate för första gången på... väldigt länge.

jag ska börja träna karate igen. :D