Det är märkligt, hur jag blir mer och mer förvirrad ju längre tiden går.
Känns som att jag blivit utplacerad mitt ute i en skog,
som att jag förvirrat vrider mig runt, runt efter en väg att gå.
Det finns så många vägar.
Det är bara det att ingen känns helt rätt.




Märker hur olika jag beter mig beroende på om lärt känna människorna före eller efter allt.
De jag kände före är jag mig själv med,
de andra är jag som det passar med.

Försöker lyssna på folk som ger mig råd.
Försöker lyssna på mig själv när jag ger mig själv goda råd.
Det är bara det att jag nästan alltid lyckas göra precis tvärtom.

jag vill

men ska inte

vill inte lida mer

 

ärligt talat, exakt vad har jag gjort för att förtjäna det här?

Tankar som går runt, runt när jag ska sova,

som i en torktumlare.

Att sova är en omöjlighet.

Det var längesen jag behövde ljudet av kommunistisk barnfilm för att kunna somna.

 

Har du tänkt på att varje gång jag säger att jag är ledsen gör du mig ledsnare?

Jag orkar snart inte mer.

 

Kanske var din dröm
Kanske är min hjärna, tumlad och tömd
Urblekt och tvättad
Annars hade jag aldrig glömt

faller

vill greppa något

det finns ingenting att greppa efter

 

Mitt liv var ett dockhus,

jag hade fått allting att någorlunda stå på sin rätta plats igen.

Så vänds det upp och ner.

Sår rivs upp,

helst alla samtidigt.

 

Jag vill inte mer.

De där känslorna jag hade är så starka igen.

Det är för lätt att skada sig själv.

Jag ska inte skada mig själv,

fastän jag vet att det hjälper.

jag ska gräva ett jättedjupt hål

som jag ska lägga mig i

och låta någon gräva igen

där ska jag ligga tills jag ruttnar

tills bara benen är kvar

tills någon gräver upp mig igen

om det nu sker

Frustration, all jävla äckelfrustration.

Jag skakar, av adrenalinpåslaget. Jag vill slåss. Jag vill skicka jättemånga fler hotsms. Men det går inte, för jag är steget före mig själv, numret är borta.

 

Jag blir så förvirrad, av att inte veta vad som är verklighet och vad som är ett spel. Vad som var ett spel.
Jag blir så arg, över att andra kan få veta, men inte jag. Det handlar om mig.
Jag borde såklart inte bry mig, men det går inte riktigt.

 

Det är frustrerande att när jag väl blev av med den ständiga påminnelsen i form av ett konto på ett forum, så dyker ett nytt upp.

Du tycker att jag är sjuk. Det är du som gjort mig sjuk. Äckliga, falska människa.

 

varförlyssnarjagpåandradusaåtmigattintelyssnapåandrajaghatardig

 

Regn ger mig våta drömmar
ger mig röda ögon
allt är asfalt
smutsigt vatten
allt utom jag

Borta.

Allt är borta.

Jag kanske borde vara glad.

Det är jag inte.

Förlåt mig,

men jag ville ju bara veta varför.

Och jag förstår inte varför du inte bara kunde svara.

 

And now all your love is wasted
And who the hell was I?
I'm breaking at the bridges
And at the end of all your lines

Who will love you?
Who will fight?
Who will fall far behind?
Ooh, ooh

Jag vet inte vad jag håller på med.

Jag känner mig bara som ett äckligt tomt skal som passar ibland,

men oftast inte.

Så jävla värdelös.

Vad är jag bra till?

Börjar bli svartsjuk.

Tycker inte om att vara svartsjuk,

för det betyder att jag bryr mig.

Vill inte bry mig.

 

Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp
Jag har vart kär men där jag är finns inget hjärta att ge bort
Jag saknar ord. Jag saknar tankar dom jag har är gamla
Användna på mörka platser som jag hellre glömmer än har kvar

Jag har bestämt mig; jag har bara till fredag nästa vecka på mig.
Sen ska jag ta avsked och sen får det vara över med sörjandet och saknandet och ångesten.
Hoppas/tror jag.
Egentligen kanske jag borde ta bort hela bloggen, eller åtminstone de senaste månaderna... Men det finns värre spår kvar som aldrig kommer försvinna helt, så det skulle inte leda någonstans antar jag.

Smile, Tvile, Gråte, Lide
Håpe, skrive låter, Livet
Lungene vil vite
Om det er søtt surt bittert eller salt
Når jeg biter meg hardt I tunga mi.
Og som en blanding av Matematikk og statoil og onani
Er det tanken som teller og det er bare oss
Som sier det du tenker på men ingen tar det opp.

Jag orkar inte mer.
Jag går sönder,
mer sönder.
Varför går det aldrig över?

Varför kan jag inte släppa det?
Det var en så kort period i mitt liv
att det inte borde spelat någon roll,
inte borde satt några djupare spår i mig.
Men det gjorde det.
jag saknar dig så äckligt mycket, fast jag inte ens vill eller förstår varför.

I remember making out on an airplane
Still afraid of flying, but with you I'd die today
woah
I remember the smell of your skin forever
Love us being stupid together
woah

You're stuck in my mind
all the time
You're stuck in my mind
all the time
You're stuck in my mind
all the time

Det grämer mig att jag fortfarande bryr mig.
Att tomrummet inte känns mindre och mindre,
utan större och större.

Dessutom vill jag hämnas,
antar jag,
eftersom det är det jag drömmer om.
Samtidigt vill jag inte ha med människan att göra överhuvudtaget.

radera mitt minne

Försökte sova.
Fick ångest.
Jag vet egentligen inte varför men...
Jag tror att jag börjar tycka om någon
och emellanåt är jag så glad
för så lite,
men samtidigt känner jag mig... så tom
och rädd.
Och jag saknar,
något jag inte ens vill ha tillbaks.

One's not enough
I won't stop 'til I've given you up
Here, right as I am, it's hard having fun
It's much easier said than it's done

Hold me like before
Hold me like you used to
Control me like you used to

No
You don't move me anymore
And I'm glad that you don't
'cause I can't have you anymore
But I thought you should know
You don't move me anymore
And I'm glad that you don't
Because I can't take it anymore
Oh

Jag hatar mig själv för att jag inte kan låt bli.
Låta bli att undra, låta bli att bry mig, låta bli att sakna,
låta bli att önska.
Jag vill inte ha människor nära igen.
Finns det någon man kan lita på överhuvudtaget?

Even when you're gone your eyes running through my head
woah

You're stuck in my mind, all the time

En grusväg.
En far och hans dotter
påväg hem
från sitt midsommarfirande.
Hon är 19,
han 56.
Men det är han som är alldeles för full.
Vinglar runt på cykeln,
ramlar titt som tätt ner i diket.
Hon skrattar
samtidigt som tårarna rinner.
Inte på grund av honom,
utan på grund av hålet som hon har inuti.
Saknaden efter de där blå ögonen.
Han märker ingenting,
upprepar att han är alldeles för full
och att hon borde ta vara på sitt liv.
Det går alldeles för fort säger han.

Hon sitter framför datorn.
Av någon anledning har han valt att sitta bredvid.
Ber om ursäkt för att han kanske varit frånvarande ibland.
Tårarna rinner igen.
Han förstår varför.
Klappar henne på huvudet,
säger att det finns skitstövlar överallt.

Hon vet att ägaren till de blå ögonen är en jävla idiot.
Som hon inte vill ha att göra med egentligen.
Men han var en trygghet.
Den korta tid han fanns.
Och hon tyckte verkligen om honom...

Everybody's gotta learn sometime
Everybody's gotta learn sometime
Everybody's gotta learn sometime

Hopplöst.
Allting känns bara så jävla hopplöst.
Jag tror att jag är på samma plats som jag var på när allting bara rämnade under mina fötter.
Jag vill bli ett litet barn igen, bli omhändertaget,
att leva är för påfrestande.

Det sägs att man kan styra sina känslor,
att man kan välja att inte vara ledsen.
Men jag antar att jag inte har den förmågan,
för jag skulle aldrig någonsin välja att må så här.
Att vara såhär.

Jag försöker att hitta sätt att komma runt smärtan,
det lindrar för stunden.
Men efteråt blir jag ännu tommare,
ännu ledsnare
ännu mer värdelös.

När människor kommer på mig ber de mig sluta.
Det gör jag,
men det finns alltid nya sätt.
Varje gång tror jag att jag hittat ett sätt som ska göra mig mindre trasig,
mera hel.
Men efteråt inser jag alltid att det inte hjälpt.

Jag var ute och sprang.
Det hjälpte ett tag,
men nu börjar äckelkänslan smyga sig tillbaks
klibba sig runt mig.
Jag vill skrapa bort den,
men det är försent.
Man kan inte göra gjort ogjort.
Man kan inte gå tillbaks till det man var hur som helst,
för minnena är kvar,
hindrar.
På samma sätt som man inte kan få sagt osagt.
Ändå kommer ord ut när de inte borde
och stannar kvar när man vill yttra dem.
Ingen vet allt förutom jag,
någon människa här och där vet något.
Jag önskar att det fanns någon som visste precis allt
som kunde klappa mig på huvudet och säga:
"Men Sofie, det gör ingenting!"
Men nu vet bara jag,
och jag tycker att det gör massor.

Vill ut och springa
samtidigt som jag inte vill.
Vill bli av med saker.

Funderar på att sätta mig ner och på något sätt skriva ner mina värderingar;
vad som är okej, vad som inte är det.
Eftersom jag tydligen alltid hittar nya sätt att plåga mig själv på.
Jag orkar inte mer. All jävla destruktivitet måste få ett slut,
innan jag får det.

Först tror jag att det är en svettpärla som rinner nedför min kind,
men när den avlöses av ytterliggare en inser jag att det är något annat.
trasig, trasigare, jag
upprepar min hjärna.

Jag vet inte vem jag är längre
vad jag är.
Jag gör så mycket saker som jag egentligen inte vill,
bara för att jag tror att jag ska känna någonting igen.
Men det gör jag inte.
Jag känner mig bara tommare och tommare
tillslut kommer jag inte känna något mer.

Jag drömde att han förlovade sig inatt,
jag ville bara dö.
Han sa åt mig att sluta förfölja honom.
Sen vaknade jag med ett ryck.
Hysterisk
tills jag insåg att det bara var en dröm,
då lättade det lite.

Because I miss you love
I miss you love
I miss you love
I miss you love

Don't act like you don't know me
It's still me I never changed
I'll be here when you come back

Varför gör jag såhär?

Ibland undrar jag vad jag blivit,
vem jag blivit.
Men för att kunna svara på det måste jag veta vem jag var,
och det vet jag ju inte heller.
Ändå tycker jag inte helt om det som blivit jag.
Kanske för att jag mest känner mig tom och ihålig
och bitter.
Och hatisk.
Egentligen borde jag inte skylla någon annan,
men det gör jag ändå.
Jag hatar dig för den du gjort mig till.

What have I become
My sweetest friend
Everyone I know
goes away
In the end
And you could have it all
My empire of dirt
I will let you down
I will make you hurt