Jag vill inte känna såhär.
Jag vill inte känna något alls
för någon.

Jag ger inte upp.
Ibland är det min största svaghet.
Varför blev det såhär?

Varför går det aldrig över?

Knocked out, I'm on the ropes now,
I never knew that love could hurt this bad.
My friends say, you'd better off now,
but better off is to little too sad.
But it seems, you can't help it,
you keep going till it's just too late to,
back down. But I guess you've got to roll with the punches.

It's true,
I can't get you off my mind,
It's you,
and the mess you left behind.
It's sad,
I keep breathing by the phone,
it's me, left here all alone,
I'm left here all alone.

It's too late, to be smart now,
I'm all out of clever thing to say,
It ain't fair, but I guess you gotta roll with the punches.

Igår när jag skulle sova kom det hemska minnet tillbaks,
sista gången vi sågs.

Såfort jag vände ryggen åt rann ögonen över.
Jag minns hur jag drog huvan över huvudet i hopp om att ingen skulle se
men saltvattnet bildade långa ränder på min jacka
och så åkte tåget.
Under hemvägen höll jag långa stunder andan,
för jag kunde inte kontrollera andningen.
Och när jag kom hem låg jag i en hög på golvet och grät och skrek i timtal, musiken högt uppskruvad så att ingen skulle höra.
Men det var först efter det som det riktiga helvetet bröt ut.

One night to be confused
One night to speed up truth
We had a promise made
Four hands and then away
Both under influence
We had divine sense
To know what to say
Mind is a razorblade

To call for hands of above to lean on
Wouldn't be good enough for me, no

Alla jävla känslor som bubblar.
Det känns som att allting bara kan gå fel,
vad jag än väljer att göra.
Det är som det är,
jag vet ju det egentligen.
Jag vill bara inte acceptera det.
Och det är som Elisha säger;
det finns en likhet mellan mig och kvinnorna som går tillbaks till sina misshandlande män.

Jag tänkte att jag skulle vara smart och sova en timme för att kunna räkna matte sen.
Det var inte särskilt smart för min hjärna känns helt mosig nu och tankarna därinne grötar ihop sig.

Jag kan inte sluta tänka på hur sjukt mycket jag saknar honom fortfarande.
När fan ska det gå över?

Alle sa jeg burde valt en annen en deg, men jeg gav så jævla fan
Pleide å tenke på deg heile dagen baby, å sånn er det fan mej ennå

Allting känns så hopplöst just nu.
snälla, snälla, snälla, snälla kom inte imorgon, för jag vill aldrig mer se dig

Du sålde mitt hjärta, och allt som var vårt
Jag undrar än hur du kunde, du sa det var inte svårt
Nej, inget smärtar en hjärtlös man, säg vad en man
utan hjärta inte kan
Av allt det jag gav har du ingenting kvar
Jag ger vad jag har
Men du ger ingenting tillbaks

Jag tänkte för mig själv att det kanske var jag som hade fel,
att jag mitt uppe i all självsvält och depression fått för mig saker som jag sedan gjort till sanna.
Så jag läste igenom allting igen.

Jag hade inte läst fel,
det jag läste gick inte att tolka fel.
Det kändes sorgligt på något sätt.

Finns det inga människor man kan lita på?

Jag känner hur allting snurrar där inne,
jag har inte sovit ordentligt de senaste dagarna.
Känner illamåendet som trycker över halsen.
Jag vill sova,
sova bort allting, sova bort alla jävla minnen som plågar mig.

Men jag måste plugga.
Och jag skulle ändå aldrig kunna glömma,
hur mycket jag än önskar att det var möjligt.

Ibland så går du omkring och väntar,
du vill bara att den tidpunkt ska komma när din väntan är över.
Du tänker att bara det datumet kommer så blir du lycklig igen.
Du vågar inte tro någonting annat.

Till slut kommer tidpunkten du väntat på.
Det är då du förstår att din väntan bara börjat.
Det är då du förstår att din väntan kanske aldrig kommer att ta slut,
att den bara är ett enda långt lidande och slöseri på tid.

Men du vågar inte gå vidare.
Du vågar inte sluta vänta,
för det enda  du vill är att få tillbaks det som en gång varit.
Du är rädd för att om du slutar vänta så kommer det aldrig att komma tillbaks.

Så du fortsätter vänta.
Hur länge? Till vilken nytta?
Hur lång tid ska det ta innan du inser att din väntan kanske aldrig kommer att ta slut?
Hur lång tid ska det ta innan du inser att slaget kanske redan är förlorat?

I want to sleep for weeks like a dog at her feet
even though I know it won't work out in the long run
so I burn down the wall, breathe my good shadow
those arms I once knew, hold me like gold
I learn how to speak a forgotten language
I fall in the sea but forget how to swim

Jag är där jag var för en månad sen.
Jag hoppas att det är ytterst tillfälligt.

Alla destruktiva tankar har återkommit,
jag vill bara avsluta allt jävla lidandet livet innebär.
Jag hoppas att det är ytterst tillfälligt.

Det känns som att jag snart ska sprängas, spricka
och skrika ut all min frustration tills all luft tar slut
och jag kommer ligga apatisk på mitt trägolv igen.
Jag hoppas att det är ytterst tillfälligt.

Det känns som att jag vill sluta äta och gå i skolan igen.
Att jag kommer börja sova dåligt.
Jag hoppas verkligen att det är ytterst tillfälligt.

Vi blöder för er nu
det går över, det går över, det går aldrig över...
vi behöver någonting nu
som bedövar, som gör att det går över

Jag är så rädd.
Så obeskrivligt rädd.
Snälla, låt det gå vägen nu,
jag orkar ingen repris av mina senaste månader.

Faller.
Vad fan håller jag på med egentligen?
Jag vet inte.

varför varför varför måste jag vara så förbannat jävla dum i huvudet.?
Får bara sådär tillbaks alla destruktiva tankar.
borrar in naglarna i armen,
måste bli av med tankarna.

lämna mig ifred någon jävla gång

låt mig vara lika arg och bitter som jag var för bara ett halvt dygn sen

Väntar.
Ensam med snön.
Klart jag börjar tänka igen.
Sparkar sönder snöhögen i bitar,
trampar sönder dem mot den hårda asfalten.
"För din skull är det nog bäst så."
för min skull..?
MIN skull?
Är du säker på att det inte är för din egen.

Jag trodde att känslan skulle bli svagare,
tiden läker alla sår sägs det ju.

Men den blir inte svagare,
jag har bara lärt mig att ignorera den.
Det fungerar nästan alltid.

Försöker hitta något att dränka den i.

Det går över, det går över, det går aldrig över.

Frustration,
all denna jävla frustration.

Alltför ofta vill jag glömma allting,
alltför ofta vill jag få det ogjort.

Vi behöver nånting nu, som bedövar och som gör att det går över.

Nu slipper mina nyheter översvämmas av Australienbilder.
Jag hoppas bara att jag ska bli fri snart.

What is love can you tell me baby be,
Is it the hole you put inside me?

3 timmars sömn,
livet är underbart.

Jag är 19 år gammal och kan inte längre ta hand om mig själv.
Vill ha sömntabletter.
Vill slippa tänka mer.
lobotomera mig.
ska försöka sova igen...

Jag har alltid haft svårt för att släppa människor nära.
Såfort någon har försökt har jag skjutit dem ifrån mig och krypit in i mitt lilla skal igen.

Men den här gången var det annorlunda,
med öppna armar lät jag det ske.
Jag tvekade aldrig, det kändes bara rätt. På den korta tiden hörde jag mig själv säga saker som jag aldrig berättat för någon förut.
Jag var glad, och såg för första gången på länge en mening med att leva.

I en månad var jag din,
utan att veta om det.
Det var bara några timmar sedan jag fick veta att du såg det så.

Du mumlade något om att det bara skulle bli jobbigt när jag frågade, för så många veckor sedan.
Och jag ville inte bråka,
var rädd för att du inte skulle orka se mig mer om jag ställde krav.
Och det var det viktigaste för mig.
Jag hade kunnat göra vad som helst, bara du frågat.

Men nu spelar det ingen roll.
Han är någon annanstans, och jag betyder ingenting särskilt längre.
Och jag kan inte låta bli att känna mig förrådd,
även om det inte är så.
Det spelar ingen roll att det finns miljarder andra, för jag vill aldrig någonsin släppa någon så nära igen.

Och ja,
återigen saknar jag en mening med att leva,
jag missköter skolan,
jag missköter ätandet,
jag sover dåligt,
jag gråter alldeles för mycket,
och jag är svagare än vad jag någonsin varit.

Jag står här naken inför er,
jag har nog för första och sista gången någonsin blottat mina innersta tankar.
ni kan spotta på mig,
slå mig,
sparka mig,
döda mig.
Det spelar inte någon roll längre.

mina tankar följer mig överallt
jag ser bara en enda utväg
men den kan jag nog inte ta

jag har aldrig känt såhär förut

Ser på Tommys inferno.
Jag kan koppla undan annat,
leva mig in i hans smärta istället för min egen.
Jag känner mig som honom.
Skillnaden är att han är stark,
att han inte bryter mot sina principer för någon tjejs skull.
Jag är svag,
jag hade brutit mot alla mina principer samtidigt,
bara det hade hjälpt.