Jag har alltid haft svårt för att släppa människor nära.
Såfort någon har försökt har jag skjutit dem ifrån mig och krypit in i mitt lilla skal igen.

Men den här gången var det annorlunda,
med öppna armar lät jag det ske.
Jag tvekade aldrig, det kändes bara rätt. På den korta tiden hörde jag mig själv säga saker som jag aldrig berättat för någon förut.
Jag var glad, och såg för första gången på länge en mening med att leva.

I en månad var jag din,
utan att veta om det.
Det var bara några timmar sedan jag fick veta att du såg det så.

Du mumlade något om att det bara skulle bli jobbigt när jag frågade, för så många veckor sedan.
Och jag ville inte bråka,
var rädd för att du inte skulle orka se mig mer om jag ställde krav.
Och det var det viktigaste för mig.
Jag hade kunnat göra vad som helst, bara du frågat.

Men nu spelar det ingen roll.
Han är någon annanstans, och jag betyder ingenting särskilt längre.
Och jag kan inte låta bli att känna mig förrådd,
även om det inte är så.
Det spelar ingen roll att det finns miljarder andra, för jag vill aldrig någonsin släppa någon så nära igen.

Och ja,
återigen saknar jag en mening med att leva,
jag missköter skolan,
jag missköter ätandet,
jag sover dåligt,
jag gråter alldeles för mycket,
och jag är svagare än vad jag någonsin varit.

Jag står här naken inför er,
jag har nog för första och sista gången någonsin blottat mina innersta tankar.
ni kan spotta på mig,
slå mig,
sparka mig,
döda mig.
Det spelar inte någon roll längre.